Nyårshälsning

Jag har skrivit en nyårshälsning som du kan läsa här, men vill även här i bloggen passa på att önska ett riktigt gott nytt år. Själv firar jag hemma med min man, min pappa och han sambo, för att kunna hålla djuren sällskap. Vår gamla hund uppskattar inte alls alla fyrverkerier, men det är med stor tacksamhet som vi märker att Mjölby i alla fall är otroligt mycket bättre än Lund. Ännu så länge har vi bara hört några enstaka smällar - i Lund började de smälla redan på juldagen och höll på en bra bit in i januari. Nu håller vi tummarna för en lugn kväll och myser här inne. Vi hörs igen 2014!

/ Thérèse

Psyche 2014

Jag går snart in på mitt nionde år i psykiatridebatten. Det har varit intensiva år där sådant som status och makt, skam och skuld bromsar, tynger, tystar och håller tillbaka utvecklingen. Det är förstås begripligt. Vem vill berätta om sin psykiska sjukdom när den bär med sig tusen fördomar? När psykiskt sjuk fortfarande är synonymt med galen för många.

Hjärnkoll uppskattar att 3 av 4 svenskar lever med psykisk ohälsa – antingen som patient eller anhörig, vän eller arbetskamrat. Tre av fyra. Man brukar säga att varannan kvinna och var tredje man drabbas av en depression i livet, och enligt SBU kommer var fjärde person någon gång att drabbas av ångestsyndrom. 20 till 40 % av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa, och 10-15 % behöver professionell vård. Ändå är psykiatrisk vård stigmatiserad, och skammen ligger tät.

Tänk om 2014 kunde bli året då vi tar krafttag mot okunskap och monterar ner fördomarna mot psykisk ohälsa och psykisk sjukdom.

Tänk om 2014 kunde bli året då media behandlade psykiska sjukdomar nyanserat och kunnigt, i stället för makabert och sensationslystet.

Tänk om 2014 kunde bli året då företagen tävlade i goodwill genom att stötta föreningar och verksamheter som arbetar med psykiatrifrågor.

Tänk om 2014 kunde bli året som avslutas med en tv-sänd insamlingsgala för att främja livskvalité, vård och forskning för psykiskt sjuka.

Jag vill tro på förändring. Utvecklingen har gått framåt. Psykiatrin ser inte ut som den gjorde för femtio år sedan. Det finns psykiska sjukdomar som är mer accepterade än andra, men mer måste till. Det jag önskar av 2014 är kunskap, attitydförändring och förändring, och för det räcker inte jag till.

I år var mitt projekt #bok2013 med målet att skriva en bok. Det gick i hamn, och till våren finns boken att köpa. Jag önskar att jag vågade önska #psyche2014 för det kommande året, men det här är inte ett projekt som kan vila på en ensam människas axlar. Det här är ett samarbetsprojekt som kräver många aktörer och gemensamma insatser. Men i min dröm så hålls en Psyche 2014-gala i december för att samla in pengar till verksamhet, stöd och forskning kring psykiska sjukdomar och drabbade. Den bevakas av media, besöks av celebriteter och i fokus står alla människor som på olika sätt lever och arbetar med psykisk ohälsa.

Det vore så vansinnigt coolt.

/ Thérèse

 ψυχή (psūchê) är grekiska och betyder "själ" eller "liv", och har förstås också givit upphov till vårt svenska ord för psyke. Jag tycker ordets etymologi är vacker och symbolisk.

Läs även andra bloggares åsikter om psyk, psykiatri, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, psyche2014,

Ett bröd - en mänsklighet

"Ärligt så förstår jag inte problemet? Dom som vill hjälpa gör det och andra som inte vill gör det inte i Sverige."

Meningarna ovan fick jag som kommentar på mitt inlägg om tiggare (som du hittar här). För mig är de självförklarande. Det är just dessa meningar som är problemet. Dom som vill hjälpa gör det och andra som inte vill gör det inte i Sverige.

Hjälp till medmänniskor som lider nöd kan inte vara luststyrd. Hjälp till medmänniskor kan inte vara beroende av enskilda individers goda hjärtan och välvilja. Vårt samhälle hade havererat totalt om det vore frivilligt att betala skatt, eller om var och en satte upp de juridiska lagar som de hade lust att leva efter. Och eftersom skatt och lagar bygger en stomme för vårt gemensamma liv, kan de inte vara luststyrda. Lika lite kan hjälpen till vår nästa bygga på pur vilja.

Jag tillhör de som tror att vi har ett gemensamt ansvar för mänskligheten. Som inte tror att ansvaret för våra medmänniskor upphör vid nationsgränsen. Som tror att vi som har det bättre ställt både kan och bör, ja faktiskt till och med är skyldiga, att hjälpa dem som har det sämre ställt. 

Ja, det är okej. Kalla mig naiv. Säg att min livssyn är orealistisk och barnslig. Det är okej, men det kommer inte få mig att tänka att rumäniens barnhemsbarn får klara sig själva. Eller de som drabbats av tyfonen i Filippinerna. Eller kriget i Syrien. Det funkar inte att se det som "någon annans problem". Det är allas vårt problem. Allas vårt ansvar. Allas våra medmänniskor. Vare sig vi vill eller inte. 

"Ett enda bröd, en enda mänsklighet." 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om börd, mänsklighet, tiggare, hjälp, medmänsklighet

Tiggare i DN

- "Ekologisk mat? Nä, det köper jag inte. Jag tror inte det är så stor skillnad egentligen, mer än priset då."
- "Rättvisemärkt? Nej alltså, de bananerna är ju jättedyra, och de pengarna går säkert bara till något stort företag. Knappast till att förbättra odlarnas vardag."
- "Ge pengar till tiggare? Absolut inte! Det förstår väl vem som helst att de sitter där bara för att casha in stålar lite snabbt. Och skulle det faktiskt vara så att de behöver pengarna så är det säkert ändå någon som samordnar och tar pengarna ifrån dem. De kommer i ligor och tigger sig igenom våra Svenska städer, det har man allt läst i tidningen. Nej, det vill jag verkligen inte vara en del av!"

Citaten ovan är variationer på (bort)förklaringar jag hört till leda. Att rättfärdiga varför man inte vill hjälpa är förvånansvärt enkelt, och förklaringen handlar ofta om en rädsla att bli lurad, att bli blåst på en femma. Det finns tusen och en skäl till att inte avsätta några extra kronor för att handla mat som kan innebär att något mindre påfrestning för miljön, eller som kan göra vardagen för kaffeplockarna något drägligare, eller ge den ensamma tiggaren i kylslagna december mat för dagen. Även om det bara skulle finnas ett enda skäl att hjälpa, så övertrumfar det alla andra - det finns en chans att den där lilla slanten faktiskt kan göra skillnad. 

Idag skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, om tiggeri på DN-debatt. Hans lösning är att kriminalisera att ge pengar till tiggare, eftersom det varit framgångsrikt när det gäller sexköp. Där är det inte den som säljer sex som straffas, utan den som köper. Hela artikeln känns som en lång utveckling av nej jag kommer ändå bli lurad -argumentet, ett försök att rättfärdiga varför vi alla ska slippa tiggarna på gatorna. För det vore en inte helt oväntad konsekvens av ett förbud.

Det finns så mycket som är obehagligt i Rothsteins artikel. Att han alls jämför sexköp med att skänka pengar till en tiggare gör mig lätt illamående. En människa köper sex för att tillfredsställa egna behov som uppkommer oberoende av den prostituerade. En människa kan möjligen sägas skänka pengar till en tiggare för att tillfredsställa sina egna behov (tex. att dämpa skuldkänslor) men utan tiggare hade dessa behov inte funnits. Liknelsen haltar betänkligt.

Vidare menar Rothstein att man, genom att skänka pengar till en tiggare, bidrar till "den fortsatta sociala förnedring som gatutiggandet utgör" och kanske också till organiserad brottslighet och människohandel. Lösningen är helt enkelt att kriminalisera givandet, eftersom endast då kommer strukturella åtgärder komma till skott. Så länge vi ger, kommer samhället inte agera. Men det är ju vi som ger - eller låter bli att ge - som är samhället. Det är vi som ger - eller låter bli att ge - som behöver strukturera och agera. Samhället är ingen egen organism. Därför förstår jag inte motsättningen. Att ge för att hålla någon över ytan, under tiden som strukturella åtgärder kommer till - vari ligger motsättningen?

Jag bor i Mjölby. Här finns tiggare på gatorna, och min församling ordnar insamlingar till familjer och ensamma som lever i fattigdom. De tusentals kronor min kör samlade in genom adventskonserter som gick till julklappar åt fattiga barn här i staden, är det också allmosor som bör kriminaliseras? Vilken typ av medmänsklighet ska kriminaliseras? Frivilligt socialt arbete är utbrett i Sverige, och har dessutom ökat de senaste decennierna. Samma argumentation som den Rothstein för kring tiggeri, kan också tillämpas när det gäller försörjningsstöd eller sjukpenning - genom att diakonin går in och hjälper människor i ekonomisk utsatthet så cementerar vi deras roller som fattiga eller sjuka. I stället bör vi låta dem vara utan, för att sätta press på Försäkringskassan och Socialtjänsten. Eller?

Jag säger inte att tiggeri är okomplicerat. Jag säger inte ens att det ibland är förknippat med både människohandel och organiserad brottslighet. Jag säger inte att varje krona du ger till en tiggare på gatan kommer gå till mat eller tak över huvudet. Men till skillnad från de kronor du inte ger, så finns det en chans att de kronor du ger faktiskt kommer att hjälpa en medmänniska. Det borde övertrumfa allting annat. Jag tillhör dem som tror att vi inte bara bär ansvar för oss själva och våra närmaste, utan har ett gemensamt ansvar för vår mänsklighet. Ibland innebär det att betala en krona extra för ekologisk mjölk, ibland en tia för ett paket kaffe, och ibland en femma till en tiggare. Och glöm inte att också bjuda på ett leende. Det kan vara lika värdefullt som femman.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om tiggare, tiggeri, kriminalisera, Rothstein, DN, Debatt

Jul, jul

Finaste svärfamiljen i norr har skickat underbara blommor till min födelsedag, dessutom med tillhörande godsaker. Och mjuka paket till julafton som kommer värma hela den råkalla (ännu så länge gröna) vintern. Tack, tack, tack!

Önskeböcker

Jag lärde mig läsa någongång i femårsåldern, och hade sedan många ljuvliga år av bokslukande framför mig. Som första barn till två akademiker fick jag höra många sagor läsas för mig som barn, och mitt läsande uppmuntrades alltid. Mitt första egna lånekort lockade mer än det där körkortet alla pratade om på gymnasiet (som jag ännu inte orkat erövra) och jag plöjde mig med glädje igenom Hcf och HceU-hyllorna på Jönköpings stadsbibliotek. Till sommaren ordnade jag lånekort på Ronnebys bibliotek, så jag även i sommarstugan kunde fortsätta läsa. I mormors barndomshem fanns min mammas ungdomsböcker, så där slukade jag Kitty, Fem och Äventyrsböcker med gamla orangea ryggar och gulnande blad. Jag läste mig till alla upplevelser jag drömt om, och drömde om allt jag läste. Böckerna var min parallellvärld.

Som vuxen har jag inte alls samma tid att läsa som jag hade som barn, och tyvärr är det så förrädiskt lätt att fastna framför en skärm i stället för att plocka fram en bok. Jag jobbar framför datorn (skriver), jag gör research framför datorn (letar och läser artiklar och material), jag slösurfar framför datorn, jag är social framför datorn. Allt innefattar läsande, men jag läser aldrig böcker på datorn. Så för att få den sammanhängande läsupplevelsen måste jag ta mig själv i örat och med sträng röst påminna mig om hur mycket jag tycker om läsningen när jag väl stängt ner. Det går allt bättre, men jag önskar på många sätt att böckerna - inte skärmarna - vore mitt självklara val när jag har en stund över, precis som det var när jag var barn.

Hur som helst, nu är det dags för önskelistor till såväl julafton som födelsedag, och i år känns min önskelista nästan som när jag var barn, vilket innebär ungefär 98 % böcker. Jag tänkte dela med mig av mina önskningar, så kan ni väl fylla på om det är någon bok jag absolut inte får missa?

• Gud är större av Antje Jackelén 
• Andaktsbok av Anders Wejryd. 
• Det händer när du vilar av Tomas Sjödin 
• Engelforstrilogin (Eld, Cirkel och Nyckeln) av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren 
• Kroppspanik av Julia Skott 
• Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson 
• 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye 
• Torka aldrig tårar utan handskar av Gardell. 
• Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom 
• Vegetariska kokboken (Ica) eller Bonniers vegetariska kokbok
• Vad som helst av David Levithan 
• Vad som helst av Alice Munro 

Vad har jag missat? Tipsa mig om böcker jag bara måste läsa!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, läsning, läsa, bokslukaråldern, önskelista, julklapp, födelsedag

Skriv för livet!

I ett drygt år har jag levt uteslutande på min företagsverksamhet. Ingen anställning på sjukhuset, ingen anställning som forskningsassistent - bara de inkomster som skrivandet och mina föreläsningar genererar. Det innebär en underbar frihet och obeskrivlig lyx, jag får arbeta helhjärtat med sådant jag brinner för och lever på många sätt min dröm. Men, det innebär också ett ständigt orosmoment. Med tiden allt mindre, för jag har lärt mig att våga lita på att allting löser sig. Även om jag haft kortare anställningar sommartid, har jag trots allt haft företaget som huvudsaklig försörjning i tre, fyra år vid det här laget. Så tiden har funnits till att vänja mig vid osäkerheten. Men likväl, den finns där.

Att leva som föreläsare och författare innebär att du inte har någon månadslön. Att du ena månaden kan fakturera ordentligt med uppdrag, för att nästa inte skicka en enda faktura. Royaltyn från böckerna, alltså den lilla summa från varje såld bok som tillfaller författaren, betalas ut en gång om året, och jag har ännu inte upptäckt något fiffigt sätt att förutse hur stor den kan komma att bli (för hey - hur vet man hur många böcker folk tänker köpa?). Och rent krasst, de få kronor jag får för varje såld bok är knappast något jag kan betala mat och hyra för särskilt länge. För att kunna leva uteslutande på sitt författarskap i Sverige krävs att du tillhör en liten, mycket storsäljande skara. För oss andra är det helt enkelt ett ekonomiskt väldigt ovisst leverne, där mina föreläsningar är den bärande stommen i verksamheten, men för mig har fördelarna ännu så länge vägt upp nackdelarna.

Och idag förändrades situationen avsevärt till det bättre. Jag har nämligen fått veta att Sveriges författarfond beslutat ge mig ett ettårigt arbetsstipendium på 50 000 kronor! Det innebär att vardagen blir lite lättare att hantera, och att orosmolnen skingras en smula. Det innebär att det finns en buffert för de där månaderna då inkomsterna lyser med sin frånvaro. Det innebär att jag kan ägna mig åt att skriva med lite mindre dåligt samvete för plötsligt har jag faktiskt väldigt bokstavligt betalt för att göra det.

Det är en fantastisk känsla.

/ Thérèse

P.S Även Lisa på bloggen Onekligen har fått stipendium idag och skriver bra om kompromissandet mellan skrivande och föreläsande. Läs! Och grattis Lisa! D.s.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, stipendium, skrivande, ekonomi

Andra advent

När andra ljuset brinner,
är snart Lucia här,
hon bjuder oss på kaffe,
och bud om julen bär

/ Thérèse

Andligt hem

Jag hittade aldrig en församling som kändes helt hemma under mina fem år i Lund. Domkyrkan var det närmaste ett andligt hem jag kom, och deras Taizémässor blev min återhämtning det sista året. Men under tiden i Lund blev det aldrig någon ordning på mina söndagar. Ingen regelbundenhet i högmässobesökandet. Det var en av de saker jag ville förändra i och med flytten.

Sedan augusti bor vi i Mjölby. Det är, högt räknat, 300 meter från vår port till kyrkporten. Nu finns inte längre några ursäkter. När vi flyttade bestämde jag mig för att börja gå regelbundet, oavsett vad jag tyckte om församlingen. Och det har varit så skönt! Under hösten tror jag att jag har missat två söndagar, resten har jag varit där. Oavsett väder, lust och nattsömn. En viktig hjälp har varit att jag vid terminsstarten också gick med i kyrkokören som sjunger relativt många söndagar.

Nu har jag min rutin. Församlingen är bra, här finns flera inspirerande präster och musiker, även om det på önskelistan finns sånt som en rikare liturgi. Men jag går. Varje söndag. Jag blir långsamt en del av församlingen. Hejar på någon här, pratar lite där. Jag är inte riktigt där än, men jag närmar mig ett andligt hem. Det är en välsignelse.

Glad andra advent!

/ Thérèse

Hej mitt vinterland

Jag har länge saknat att blogga regelbundet, men tröskeln blir allt högre ju längre jag inte kommer mig för. Kraven ökar på att skriva "nåt viktigt" och till sist finns inga ord som räcker till. Himla trist och löjligt egentligen. Därför tänker jag testa att mobilblogga. Då blir det inga långa inlägg och inga snygga marginaler (den funktionen saknas i appen), men förhoppningsvis kommer jag över tröskeln. Jag gillar ju att blogga, egentligen.

Mitt lilla experiment får inledas med en hälsning från förmiddagens långpromenad med hunden. Här i Mjölby kom snön igår och nu har vi 15 centimeter gnistrande vinterlycka, strålande solsken och några minusgrader. Det är sådant som gör mug varm och lycklig. Och Celia är gladare än på mycket länge. Hon skulle byta varje sommarhet dag mot en sån här vinterdag om hon bara kunde. Snö är verkligen hennes element.