Få ord väcker så mycket känslor som det lilla ordet hen. Det uppfattas av många som ett nyord, men föreslogs redan år 1966 av Rolf Dunås. Först de senaste åren har det fått ordentlig genomslagskraft. Från och med i år finns hen med i SAOL som könsneutralt pronomen (det finns sedan tidigare i betydelsen brynsten).
Hen används på olika sätt, men vanligast är att hen används i stället för den klumpigare formuleringen hon eller han, alternativt hon/han. Hen blir då ett ord som används när könet på personerna som omskrivs är okänt eller ointressant.
Hen kan också användas om eller av transpersoner som inte identifierar sig själva inom det binära könssystemet. Trans är ett begrepp som bland annat omfattar personer som inte ser sig själva som man eller kvinna (t.ex. intergender), personer som vill byta juridiskt kön (transsexuell) eller personer som inte kan eller tycker att det är viktigt att definiera sitt kön (t.ex. ickebinär).
Könsneutralt språk är egentligen ingen nymodighet. Barn, syskon, förälder, kompis ... allt är exempel på könsneutrala ord som så vitt jag vet aldrig ifrågasatts. Men numera tycks ett könsneutralt språk ofta förknippas med hen. När jag frågade mina facebookvänner hur de ställde sig till att använda ett könsneutralt språk, fick jag många tänkvärda svar, bland annat detta:
"Positiv! Rett og slett fordi sånt skal en få velge selv. Jeg vil omtales som "hun", og om noen konsekvent hadde kalt meg "han" hadde det såret meg. Hvis noen vil omtales som "hen", så er det fordi det er det som føles rett for dem."
Alltså. Den som vill omtalas som han ska omtalas som han. Den som vill omtalas som hon ska omtalas som hon. Den som vill omtalas som hen ska omtalas som hen. Utan värderingar, invändningar eller ifrågasättande.
Ett annat steg som tagits för att göra svenskan mer könsneutral är att byta ut man mot en i meningar som: "Man får göra som man vill." --> "En får göra som en vill." En orsak till bytet är att man är så tydligt kopplat till en person av manligt kön, medan en saknar den direkta kopplingen till kön och därmed blir mer allmängiltigt.
Men varför är ett könsneutralt språk viktigt? För många finns önskad om en ökad jämställdhet med som en bevekelsegrund, och då blir förstås motfrågan: kan språket verkligen påverka jämställdheten i ett samhälle? Min personliga och mycket bestämda uppfattning är ja. Språk är makt.
Ett tydligt exempel på hur språket har haft betydelse för grundläggande mänskliga rättigheter handlar om kvinnors rösträtt i Schweiz. Ni vet det där landet som gav kvinnor rösträtt på federal nivå 1971, och som väntade ända till 1990 innan kvinnor fick rösträtt i alla landets kantoner. Ett av motståndarsidans argument var att lagtexten bara stipulerade att medborgare av manskön (der Bürger) hade rösträtt, inte medborgare av kvinnokön (die Bürgerin). Språket hindrade kvinnorna från att få rösta.
Även om jag inte känner till några riktigt lika invasiva begränsningar på grund av språket, så ser vår svenska lagstiftning likadan ut: han används ofta som generiskt pronomen, framför allt i äldre lagtexter. Se till exempel Brottsbalkens första kapitel, sjätte paragrafen:
"För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd."
Han ska alltså syfta på både han, hon och hen, och är en hälsning från en tid då mannen automatiskt var juridikens huvudperson, eftersom kvinnor exempelvis inte kunde ingå avtal. Det här är bara ett av många exempel på att vi lever i ett samhälle där mannen är norm, något som naturligtvis avspeglar sig i vårt språk.
Ni känner alla till de traditionella exemplen: riksdagsman, vetenskapsman, brandman, gärningsman ... Ord som, trots sin ändelse, ska omfatta både män och kvinnor. Könsneutrala alternativ finns för vissa av dem: riksdagsledamot, forskare och gärningsperson. Andra ord är inte direkt könade, men eftersom det finns en feminin form av dem är manskön ibland underförstått. Till exempel lärare - lärarinna, författare - författarinna, skådespelare - skådespelerska. Utgångspunkten är i alla exempel att mannen är norm, och att kvinnor är avvikande. Två ord, flygvärdinna och sjuksköterska, vållar ofta problem när personen som bär yrkestiteln är man. Då heter det ofta manlig flygvärdinna eller manlig sjuksköterska. För ett ord som antyder att bäraren är kvinna omfattar inte män med samma självklarhet som i det tidigare exemplet.
Språk är inte allt. Jämställdhetskampen står inte och faller med hen eller en eller andra könsneutrala språkval. Men språket är en del av vår kultur och vårt samhälle. De patriarkala strukturer som vi lever med, återspeglas också i vårt språk. Att inte ta mansnormen i språket för given, är en del i strävan efter ett mer jämställt samhälle. Och när kritiker frågar sig om det inte finns viktigare saker att göra för jämställdheten än att tjata om hen, så frågar jag mig om det inte finns viktigare saker att göra än att ifrågasätta att någon använder hen. För det handlar inte om hönor. Det handlar om frihet, det handlar om jämställdhet och det handlar om rätten att själv få bestämma sitt kön.
/ Thérèse
Källor och vidare läsning:
Lando, Om hon eller han eller den.
Vill man veta mer om trans är en bra början att lyssna på Saga Beckers viktiga sommarprat som finns här.
