Sidor

fredag 30 oktober 2015

”Jag beklagar sorgen”

Relationer är det som håller oss människor samman. Vissa relationer tycks kunna övervinna allt, andra tillfälliga och sköra. En del relationer bygger på blodsband eller kärlek, andra på att man delat bostad, grannskap, skola, arbetsplats, kyrka eller något annat. Det finns forskning som visar att världens befolkning som mest är fem eller sex led ifrån varandra (min mammas kompis chefs…), så relationsbanden går kors och tvärs över jorden. Ibland tänker jag mig alla relationer som en stor väv som knyts av allt från det grövsta och starkaste garn, till de tunnaste, sköraste silkestrådar. En tät väv av mänskliga relationer.

När en människa dör lämnar hen ett hål efter sig i väven. Relationsband slits av och skapar lösa trådar som fladdrar för vinden. I det där hålet finns alla minnen, allt oavslutat, all kärlek och all smärta som fanns i relationerna till och runt den döde. Nu är det upp till de efterlevande att försöka lappa ihop det där hålet. Minnet av den döde kommer alltid finnas där som ett märke i väven, det kommer aldrig att försvinna eller suddas ut. Det finns ingen plastikkirurgi som suddar ut förluster.  Men det går att hindra trådarna från att fransa upp sig ännu mer, eller slita sig loss från andra fästen och försvaga eller förstöra relationer. Och det går inte att blunda för hålet. Det finns där, även om vi kniper ihop ögonen. Bara genom att se det, genom att uppmärksamt följa de avslitna ändarna, kan hålet förvandlas och på nytt ge stadga i väven.

När någon dör, särskilt om det är ett oväntat dödsfall eller någon yngre människa som dör, så reagerar många genom att ta ett steg tillbaka. Döden blir den där rosa elefanten som står mitt i rummet, men som ingen riktigt vågar tala om eller låtsas om. Av rädsla att säga fel, säger vi ingenting. Av rädsla att göra någon obekväm, gör vi ingenting. När vår egen otillräcklighet inför döden gnager, vänder vi bort blicken och hoppas att hålet ska försvinna av sig själv. Att någon annan ska laga.
Jag tror att det sliter på våra relationer. På våra trådar. På vår livsväv.

Det hål som skapas när någon dör kan aldrig göras ogjort. Ett barns död kan aldrig ersättas av ett annat barn. Förlusten av en förälder kan aldrig kompenseras av en annan förälder. Men när någon dör byter väven skepnad. Runt det fransiga, trasiga hålet som är förlusten, knyts nya trådar samman, och nya relationer tar form. Kvar blir en lagning där trådarna löper tätare än någon annanstans på väven.

Det finns inget rätt och fel när det kommer till sorg. Den är lika individuell som vi människor. Men oavsett vilken skepnad den kommer i, kräver sorgen sin uppmärksamhet och sitt utrymme. Först när vi låter den ta plats och låter den finnas – med eller utan ord – kan vi låta oss helas. Därför är det inte sorgen vi bör beklaga – det är förlusten. Sorgen hjälper oss så att förlusten inte sliter oss itu. Sorgen ger revan i väven en stadkant. Någonting att fästa nya trådar i. En början till någonting nytt.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh. 1:5)


/ Thérèse

Vill du tända ett ljus för någon i allhelgonatiden, så kan du göra det via Svenska kyrkans hemsida
UnderbaraClara har skrivit ett fint inlägg om sorg som du hittar här

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 26 oktober 2015

Gudstjänsten som publikmagnet

Igår firade jag mässa. Kyrkan var kanske halvfull, vilket är lite mer än en vanlig söndag. Sannolikt beror det på att församlingen ordnade kalas för alla nyblivna 80-åringar efter mässan. Under gudstjänsten sjöng vi psalmer, läste bibeltexter, bad Vår fader och lyssnade till en god predikan om hur vi som Guds avbilder i världen också har ett samhällsansvar. Vi sjöng Kyrie, Gloria och Agnus dei, stämde in i trosbekännelsen, delade Herrens måltid och fick till sist Guds välsignelse.
Vi firade med andra ord en ganska vanlig Svenskkyrklig högmässa.

Men inte om man ska tro Jens Christian Brandts artikel Kyrkan som blev en publikdragare som publiceras i DN. Brandt har nämligen firat mässa i Katarina kyrka i Stockholm, som tydligen är den kyrka inom Svenska kyrkan som har flest gudstjänstfirare i hela landet. På många håll är gudstjänsterna, enligt Brandt, sedan länge en ritual för tomma gallerier. Men att Katarina kyrka ökar sin gudstjänststatistik beror, enligt Brandt, på att det a) i Katarina kyrka finns ett helt annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan och b) något så unikt som en garanti på att prästen tror på Gud.

Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande. Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall.

Den bild av Svenska kyrkan som Brandt beskriver, är inte en bild jag kan känna igen mig i. Inte från någon av de vid det här laget ganska många församlingar där jag varit aktiv eller firat gudstjänst. Däremot känner jag igen den från debattsidor och tidningsartiklar. Den dubbelbestraffande attityden där Svenska kyrkan å ena sidan är patriarkal och gammalmodig, och å andra sidan inte tillräckligt religiös och för välkomnande gentemot andra religioner.

Jag gör inte anspråk på att min bild skulle vara mer korrekt än Brandts, men jag undrar mycket över vilken församlingserfarenhet Brandt har. Var har han gått för att samla så ensidigt smärtsamma erfarenheter? Var har han firat gudstjänst för att stöta på hundvalpar i stället för Gud, ateistiska präster i stället för bröder och systrar i tro? Vilka erfarenheter bär han som får honom att tro att Fader vår skulle ge större allvar än Vår fader? Och var menar han att de så utbredda ritualerna för tomma gallerier håller till? Jag vet inte, men jag skulle gärna veta. För om detta var vad jag hade mötts av i Svenska kyrkan, så hade kanske även jag tappat hoppet.

Det är förresten en märklig gudstjänstsyn som skymtar bakom Brandts formuleringar: Ritualer för tomma gallerier. Publikmagnet. Publikdragare. Som om gudstjänsten vore en föreställning ledd av en skådespelare och gudstjänstfirarna en publik redo att underhållas. Gudstjänsten är ett möte mellan människor och Gud. Gudstjänsten är något vi delar och skapar gemensamt. I gudstjänsten finns ingen publik: där finns bara deltagare och medskapare.

Så Brandt, om du vill bredda din bild av Svenska kyrkan och hitta goda exempel söder om söder, så är du varmt välkommen att börja här i Mjölby. I helgen sjunger vi Chilcotts Requiem och på söndag firar vi förstås högmässa. Precis som alla andra söndagar. Jag lovar dig att du varken kommer att möta hundvalpar eller ateistiska präster, utan en varm gudstjänstgemenskap med ett tydligt fokus: vår gemensamma tro på Gud fader, Jesus Kristus och den Helige ande.

Välkommen att dela den!


/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag 18 oktober 2015

Om makt i vården (bara den som är medveten om sin egen makt kan hantera den ansvarsfullt)

När jag föreläser för vård- och omsorgspersonal brukar jag alltid tala om makt. Jag frågar om personalen upplever att de har makt, vilket de sällan gör. Tvärtom, så är det många som känner sig maktlösa, och den upplevelsen tycks överskugga deras egen makt. Då frågar jag dem: om du och din patient/brukare är oeniga om hur någonting ska vara eller göras – vem brukar få rätt i slutänden? Du eller vårdtagaren? Och vad betyder det för ert maktförhållande? 

All vård är asymmetrisk, ojämlik. Patienten behöver något som vården kan ge. Det medför att patienten alltid befinner sig i en underordnad position till vårdpersonalen. Den inbyggda asymmetrin innebär att vården har makt över patienten. Det gäller all form av sjukvård och omsorg, oavsett om den sker frivilligt, på en hemma hos patienten eller på en sluten avdelning. Särskilt tydlig blir makten i psykiatrisk tvångsvård. Att säga att sjukvårdspersonal har makt över patienterna är alltså ingen anklagelse. Det är ett konstaterande av sjukvårdens grundförutsättningar.

Relativt ofta möter jag en ovilja från vårdpersonal att se den egna makten. Att ha makt verkar fult, och därför slår många det ifrån sig. Det är farligt. Genom att blunda för sin egen makt, riskerar man att missbruka den utan att själv vara medveten om det. Inom psykiatrisk vård blir makten särskilt påtaglig, eftersom där finns möjlighet för vården att agera mot patientens vilja. 

Maktens olika uttryckssätt

Makten har många uttryckssätt, fem av dem hittar du nedan. Olika former av makt kan komma till uttryck i samma situation, och förstärker då varandra. 
Den formella makten innebär att vården har juridiska möjligheter att bestämma över patienten. Hur det bestämmandet ser ut skiljer sig åt från situation till situation. Det kan handla om att en socionom nekar en 94-årig kvinna fler timmar av hemtjänst eller att en läkare bedömer att en patient lider av en allvarlig psykisk störning och behöver tvångsvårdas. Gemensamt är att det finns en juridisk grund för vårdens agerande.  
Fysisk makt blir för patienten särskilt påtaglig i psykiatrisk tvångsvård. Där har vårdpersonal rätt att handgripligen hindra en patient att lämna avdelningen, fysiskt hålla fast en patient för att ge  hen mediciner, låsa fast patienten i en bältessäng eller begära polistransport för en patient som avvikit. Även hot om fysisk makt (se nedan) är närvarande i framför allt psykiatrisk vård.  
Ekonomisk makt uttrycks främst i form av vårdens prioriteringar. Finns det pengar till att låta patienten få den terapi som hen behöver, eller komma till det behandlingshem som kan ge en adekvat behandling? Patienten kan också hamna i en maktkamp mellan olika aktörer: är det kommunen eller landstinget som ska betala för patientens vård? 
Expertmakt är en vanligt i såväl psykiatrisk som somatisk vård. Den asymmetri jag beskrev ovan, beror delvis på att personalen har kunskap som patienten saknar. En patient som söker sig till vården vet vanligtvis inte så mycket om sin egen sjukdom eller vilka behandlingsmöjligheter som finns. Det ger kunskapsmakt åt vården. Patienten vet inte heller hur utredningen eller vården fungerar rent praktiskt. Ta till exempel rutiner på en avdelning: vårdpersonalen vet var teverummet ligger, vad det blir för middag, vilka tider patienten får ta emot besök och vilken tid nästa undersökning sker. Det är också en typ av makt. 
Nätverksmakt handlar om att den överordnade (vårdpersonalen) ingår i ett nätverk (kollegor) som är lojala med varandra. Vården bygger på teamarbete, som i sin tur bygger på nätverk. Det talas ibland om att vården måste ha en ”enad front” gentemot patienten, vilket är ett exempel på nätverksmakt. Om en patient blir oenig med en vårdpersonal, är sannolikheten stor att övrig personal backar upp den kollega som patienten blivit oenig med, eftersom de tillhör samma nätverk. Om ord står mot ord - patienten har en beskrivning av en händelse, vårdpersonalen en annan - så är sannolikheten stor att vårdpersonalens version bedöms vara mest trovärdig. Personalen har en nätverksmakt som patienten saknar. 

Hot om makt

Det finns många andra sätt att se på makt, och detta är bara några få exempel. Förutom när makten faktiskt manifesteras, kan makt också vara närvarande bara genom att den kan komma att tillgripas. Den underordnade kan därför göra som den överordnade säger, inte för att hen egentligen vill det, utan för att undvika att den överordnade tar till mer makt.

En patient i psykiatrin måste inte bara förhålla sig till den makt som finns i situationen, utan också till den makt som skulle kunna användas. Ett tydligt exempel är den fysisk makten som inte behöver användas för att vara verksam. Ofta räcker det med ett hot om tvång (makt) för att den underordnade ska vika sig (t.ex:"Om du inte lugnar dig så får du en spruta/lägger vi dig i bälte"). Hot om makt är också ett maktutövande.  

Motmakt

Motmakt är en reaktion på vad som upplevs vara felaktigt maktutövande. Det spelar ingen roll om läkaren hade skäl att tvångsvårda patienten eller lägga hen i bälte. Det är patientens upplevelse – att maktutövningen var felaktig – som skapar motmakt. Tyvärr kan motmakt generera mer maktutövande, eftersom den överordnade (vården) upplever motmakten som att patienten är ”besvärlig”, och hanterar det med mer makt. Det är beklagligt. Vården måste ge utrymme för patientens motmakt. När ingen motmakt finns har tvånget nått sin mest absoluta form. Då har patienten retirerat och upplever sig fullständigt maktlös inför vårdens agerande. 


Sammanfattning

Makt finns i alla former av vård, och blir särskilt tydlig i psykiatrisk (tvångs)vård. All vård är i grunden asymmetrisk, och att tala om makt handlar alltså inte om att anklaga vårdpersonal för att utöva makt för maktens egen skull. Att tala om makt i vården syftar till att tydliggöra maktstrukturer. Risken med att försöka förneka sin egen makt är man man riskerar att missbruka den utan att vara medveten om det. Och maktmissbruk kan skada patienter allvarligt.

Det bästa sättet för att undvika maktmissbruk – och därigenom undvika att patienter far illa och skadas i vården – är att tala om och synliggöra maktstrukturer. Som vårdpersonal kan det innebär att ställa sig frågan: vilken makt har jag, och hur påverkar den relationen mellan mig och patienten?

Först när man är medveten om sin egen makt, kan man hantera den ansvarsfullt.

Först när man ser och erkänner sin egen makt, kan man undgå att missbruka den. 

/ Thérèse
Inlägget utgår från kapitlet Makt och etik av Håkan Thorsén och Ingemar Engström, hämtat ur boken Tvingad till hjälp. Om tvång, etik och tillit i barn- och ungdomspsykiatrisk vård. (Studentlitteratur). En bok jag rekommenderar varmt!