Nyårshälsning

Jag har skrivit en nyårshälsning som du kan läsa här, men vill även här i bloggen passa på att önska ett riktigt gott nytt år. Själv firar jag hemma med min man, min pappa och han sambo, för att kunna hålla djuren sällskap. Vår gamla hund uppskattar inte alls alla fyrverkerier, men det är med stor tacksamhet som vi märker att Mjölby i alla fall är otroligt mycket bättre än Lund. Ännu så länge har vi bara hört några enstaka smällar - i Lund började de smälla redan på juldagen och höll på en bra bit in i januari. Nu håller vi tummarna för en lugn kväll och myser här inne. Vi hörs igen 2014!

/ Thérèse

Psyche 2014

Jag går snart in på mitt nionde år i psykiatridebatten. Det har varit intensiva år där sådant som status och makt, skam och skuld bromsar, tynger, tystar och håller tillbaka utvecklingen. Det är förstås begripligt. Vem vill berätta om sin psykiska sjukdom när den bär med sig tusen fördomar? När psykiskt sjuk fortfarande är synonymt med galen för många.

Hjärnkoll uppskattar att 3 av 4 svenskar lever med psykisk ohälsa – antingen som patient eller anhörig, vän eller arbetskamrat. Tre av fyra. Man brukar säga att varannan kvinna och var tredje man drabbas av en depression i livet, och enligt SBU kommer var fjärde person någon gång att drabbas av ångestsyndrom. 20 till 40 % av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa, och 10-15 % behöver professionell vård. Ändå är psykiatrisk vård stigmatiserad, och skammen ligger tät.

Tänk om 2014 kunde bli året då vi tar krafttag mot okunskap och monterar ner fördomarna mot psykisk ohälsa och psykisk sjukdom.

Tänk om 2014 kunde bli året då media behandlade psykiska sjukdomar nyanserat och kunnigt, i stället för makabert och sensationslystet.

Tänk om 2014 kunde bli året då företagen tävlade i goodwill genom att stötta föreningar och verksamheter som arbetar med psykiatrifrågor.

Tänk om 2014 kunde bli året som avslutas med en tv-sänd insamlingsgala för att främja livskvalité, vård och forskning för psykiskt sjuka.

Jag vill tro på förändring. Utvecklingen har gått framåt. Psykiatrin ser inte ut som den gjorde för femtio år sedan. Det finns psykiska sjukdomar som är mer accepterade än andra, men mer måste till. Det jag önskar av 2014 är kunskap, attitydförändring och förändring, och för det räcker inte jag till.

I år var mitt projekt #bok2013 med målet att skriva en bok. Det gick i hamn, och till våren finns boken att köpa. Jag önskar att jag vågade önska #psyche2014 för det kommande året, men det här är inte ett projekt som kan vila på en ensam människas axlar. Det här är ett samarbetsprojekt som kräver många aktörer och gemensamma insatser. Men i min dröm så hålls en Psyche 2014-gala i december för att samla in pengar till verksamhet, stöd och forskning kring psykiska sjukdomar och drabbade. Den bevakas av media, besöks av celebriteter och i fokus står alla människor som på olika sätt lever och arbetar med psykisk ohälsa.

Det vore så vansinnigt coolt.

/ Thérèse

 ψυχή (psūchê) är grekiska och betyder "själ" eller "liv", och har förstås också givit upphov till vårt svenska ord för psyke. Jag tycker ordets etymologi är vacker och symbolisk.

Läs även andra bloggares åsikter om psyk, psykiatri, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, psyche2014,

Ett bröd - en mänsklighet

"Ärligt så förstår jag inte problemet? Dom som vill hjälpa gör det och andra som inte vill gör det inte i Sverige."

Meningarna ovan fick jag som kommentar på mitt inlägg om tiggare (som du hittar här). För mig är de självförklarande. Det är just dessa meningar som är problemet. Dom som vill hjälpa gör det och andra som inte vill gör det inte i Sverige.

Hjälp till medmänniskor som lider nöd kan inte vara luststyrd. Hjälp till medmänniskor kan inte vara beroende av enskilda individers goda hjärtan och välvilja. Vårt samhälle hade havererat totalt om det vore frivilligt att betala skatt, eller om var och en satte upp de juridiska lagar som de hade lust att leva efter. Och eftersom skatt och lagar bygger en stomme för vårt gemensamma liv, kan de inte vara luststyrda. Lika lite kan hjälpen till vår nästa bygga på pur vilja.

Jag tillhör de som tror att vi har ett gemensamt ansvar för mänskligheten. Som inte tror att ansvaret för våra medmänniskor upphör vid nationsgränsen. Som tror att vi som har det bättre ställt både kan och bör, ja faktiskt till och med är skyldiga, att hjälpa dem som har det sämre ställt. 

Ja, det är okej. Kalla mig naiv. Säg att min livssyn är orealistisk och barnslig. Det är okej, men det kommer inte få mig att tänka att rumäniens barnhemsbarn får klara sig själva. Eller de som drabbats av tyfonen i Filippinerna. Eller kriget i Syrien. Det funkar inte att se det som "någon annans problem". Det är allas vårt problem. Allas vårt ansvar. Allas våra medmänniskor. Vare sig vi vill eller inte. 

"Ett enda bröd, en enda mänsklighet." 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om börd, mänsklighet, tiggare, hjälp, medmänsklighet

Tiggare i DN

- "Ekologisk mat? Nä, det köper jag inte. Jag tror inte det är så stor skillnad egentligen, mer än priset då."
- "Rättvisemärkt? Nej alltså, de bananerna är ju jättedyra, och de pengarna går säkert bara till något stort företag. Knappast till att förbättra odlarnas vardag."
- "Ge pengar till tiggare? Absolut inte! Det förstår väl vem som helst att de sitter där bara för att casha in stålar lite snabbt. Och skulle det faktiskt vara så att de behöver pengarna så är det säkert ändå någon som samordnar och tar pengarna ifrån dem. De kommer i ligor och tigger sig igenom våra Svenska städer, det har man allt läst i tidningen. Nej, det vill jag verkligen inte vara en del av!"

Citaten ovan är variationer på (bort)förklaringar jag hört till leda. Att rättfärdiga varför man inte vill hjälpa är förvånansvärt enkelt, och förklaringen handlar ofta om en rädsla att bli lurad, att bli blåst på en femma. Det finns tusen och en skäl till att inte avsätta några extra kronor för att handla mat som kan innebär att något mindre påfrestning för miljön, eller som kan göra vardagen för kaffeplockarna något drägligare, eller ge den ensamma tiggaren i kylslagna december mat för dagen. Även om det bara skulle finnas ett enda skäl att hjälpa, så övertrumfar det alla andra - det finns en chans att den där lilla slanten faktiskt kan göra skillnad. 

Idag skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, om tiggeri på DN-debatt. Hans lösning är att kriminalisera att ge pengar till tiggare, eftersom det varit framgångsrikt när det gäller sexköp. Där är det inte den som säljer sex som straffas, utan den som köper. Hela artikeln känns som en lång utveckling av nej jag kommer ändå bli lurad -argumentet, ett försök att rättfärdiga varför vi alla ska slippa tiggarna på gatorna. För det vore en inte helt oväntad konsekvens av ett förbud.

Det finns så mycket som är obehagligt i Rothsteins artikel. Att han alls jämför sexköp med att skänka pengar till en tiggare gör mig lätt illamående. En människa köper sex för att tillfredsställa egna behov som uppkommer oberoende av den prostituerade. En människa kan möjligen sägas skänka pengar till en tiggare för att tillfredsställa sina egna behov (tex. att dämpa skuldkänslor) men utan tiggare hade dessa behov inte funnits. Liknelsen haltar betänkligt.

Vidare menar Rothstein att man, genom att skänka pengar till en tiggare, bidrar till "den fortsatta sociala förnedring som gatutiggandet utgör" och kanske också till organiserad brottslighet och människohandel. Lösningen är helt enkelt att kriminalisera givandet, eftersom endast då kommer strukturella åtgärder komma till skott. Så länge vi ger, kommer samhället inte agera. Men det är ju vi som ger - eller låter bli att ge - som är samhället. Det är vi som ger - eller låter bli att ge - som behöver strukturera och agera. Samhället är ingen egen organism. Därför förstår jag inte motsättningen. Att ge för att hålla någon över ytan, under tiden som strukturella åtgärder kommer till - vari ligger motsättningen?

Jag bor i Mjölby. Här finns tiggare på gatorna, och min församling ordnar insamlingar till familjer och ensamma som lever i fattigdom. De tusentals kronor min kör samlade in genom adventskonserter som gick till julklappar åt fattiga barn här i staden, är det också allmosor som bör kriminaliseras? Vilken typ av medmänsklighet ska kriminaliseras? Frivilligt socialt arbete är utbrett i Sverige, och har dessutom ökat de senaste decennierna. Samma argumentation som den Rothstein för kring tiggeri, kan också tillämpas när det gäller försörjningsstöd eller sjukpenning - genom att diakonin går in och hjälper människor i ekonomisk utsatthet så cementerar vi deras roller som fattiga eller sjuka. I stället bör vi låta dem vara utan, för att sätta press på Försäkringskassan och Socialtjänsten. Eller?

Jag säger inte att tiggeri är okomplicerat. Jag säger inte ens att det ibland är förknippat med både människohandel och organiserad brottslighet. Jag säger inte att varje krona du ger till en tiggare på gatan kommer gå till mat eller tak över huvudet. Men till skillnad från de kronor du inte ger, så finns det en chans att de kronor du ger faktiskt kommer att hjälpa en medmänniska. Det borde övertrumfa allting annat. Jag tillhör dem som tror att vi inte bara bär ansvar för oss själva och våra närmaste, utan har ett gemensamt ansvar för vår mänsklighet. Ibland innebär det att betala en krona extra för ekologisk mjölk, ibland en tia för ett paket kaffe, och ibland en femma till en tiggare. Och glöm inte att också bjuda på ett leende. Det kan vara lika värdefullt som femman.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om tiggare, tiggeri, kriminalisera, Rothstein, DN, Debatt

Jul, jul

Finaste svärfamiljen i norr har skickat underbara blommor till min födelsedag, dessutom med tillhörande godsaker. Och mjuka paket till julafton som kommer värma hela den råkalla (ännu så länge gröna) vintern. Tack, tack, tack!

Önskeböcker

Jag lärde mig läsa någongång i femårsåldern, och hade sedan många ljuvliga år av bokslukande framför mig. Som första barn till två akademiker fick jag höra många sagor läsas för mig som barn, och mitt läsande uppmuntrades alltid. Mitt första egna lånekort lockade mer än det där körkortet alla pratade om på gymnasiet (som jag ännu inte orkat erövra) och jag plöjde mig med glädje igenom Hcf och HceU-hyllorna på Jönköpings stadsbibliotek. Till sommaren ordnade jag lånekort på Ronnebys bibliotek, så jag även i sommarstugan kunde fortsätta läsa. I mormors barndomshem fanns min mammas ungdomsböcker, så där slukade jag Kitty, Fem och Äventyrsböcker med gamla orangea ryggar och gulnande blad. Jag läste mig till alla upplevelser jag drömt om, och drömde om allt jag läste. Böckerna var min parallellvärld.

Som vuxen har jag inte alls samma tid att läsa som jag hade som barn, och tyvärr är det så förrädiskt lätt att fastna framför en skärm i stället för att plocka fram en bok. Jag jobbar framför datorn (skriver), jag gör research framför datorn (letar och läser artiklar och material), jag slösurfar framför datorn, jag är social framför datorn. Allt innefattar läsande, men jag läser aldrig böcker på datorn. Så för att få den sammanhängande läsupplevelsen måste jag ta mig själv i örat och med sträng röst påminna mig om hur mycket jag tycker om läsningen när jag väl stängt ner. Det går allt bättre, men jag önskar på många sätt att böckerna - inte skärmarna - vore mitt självklara val när jag har en stund över, precis som det var när jag var barn.

Hur som helst, nu är det dags för önskelistor till såväl julafton som födelsedag, och i år känns min önskelista nästan som när jag var barn, vilket innebär ungefär 98 % böcker. Jag tänkte dela med mig av mina önskningar, så kan ni väl fylla på om det är någon bok jag absolut inte får missa?

• Gud är större av Antje Jackelén 
• Andaktsbok av Anders Wejryd. 
• Det händer när du vilar av Tomas Sjödin 
• Engelforstrilogin (Eld, Cirkel och Nyckeln) av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren 
• Kroppspanik av Julia Skott 
• Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson 
• 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye 
• Torka aldrig tårar utan handskar av Gardell. 
• Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom 
• Vegetariska kokboken (Ica) eller Bonniers vegetariska kokbok
• Vad som helst av David Levithan 
• Vad som helst av Alice Munro 

Vad har jag missat? Tipsa mig om böcker jag bara måste läsa!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, läsning, läsa, bokslukaråldern, önskelista, julklapp, födelsedag

Skriv för livet!

I ett drygt år har jag levt uteslutande på min företagsverksamhet. Ingen anställning på sjukhuset, ingen anställning som forskningsassistent - bara de inkomster som skrivandet och mina föreläsningar genererar. Det innebär en underbar frihet och obeskrivlig lyx, jag får arbeta helhjärtat med sådant jag brinner för och lever på många sätt min dröm. Men, det innebär också ett ständigt orosmoment. Med tiden allt mindre, för jag har lärt mig att våga lita på att allting löser sig. Även om jag haft kortare anställningar sommartid, har jag trots allt haft företaget som huvudsaklig försörjning i tre, fyra år vid det här laget. Så tiden har funnits till att vänja mig vid osäkerheten. Men likväl, den finns där.

Att leva som föreläsare och författare innebär att du inte har någon månadslön. Att du ena månaden kan fakturera ordentligt med uppdrag, för att nästa inte skicka en enda faktura. Royaltyn från böckerna, alltså den lilla summa från varje såld bok som tillfaller författaren, betalas ut en gång om året, och jag har ännu inte upptäckt något fiffigt sätt att förutse hur stor den kan komma att bli (för hey - hur vet man hur många böcker folk tänker köpa?). Och rent krasst, de få kronor jag får för varje såld bok är knappast något jag kan betala mat och hyra för särskilt länge. För att kunna leva uteslutande på sitt författarskap i Sverige krävs att du tillhör en liten, mycket storsäljande skara. För oss andra är det helt enkelt ett ekonomiskt väldigt ovisst leverne, där mina föreläsningar är den bärande stommen i verksamheten, men för mig har fördelarna ännu så länge vägt upp nackdelarna.

Och idag förändrades situationen avsevärt till det bättre. Jag har nämligen fått veta att Sveriges författarfond beslutat ge mig ett ettårigt arbetsstipendium på 50 000 kronor! Det innebär att vardagen blir lite lättare att hantera, och att orosmolnen skingras en smula. Det innebär att det finns en buffert för de där månaderna då inkomsterna lyser med sin frånvaro. Det innebär att jag kan ägna mig åt att skriva med lite mindre dåligt samvete för plötsligt har jag faktiskt väldigt bokstavligt betalt för att göra det.

Det är en fantastisk känsla.

/ Thérèse

P.S Även Lisa på bloggen Onekligen har fått stipendium idag och skriver bra om kompromissandet mellan skrivande och föreläsande. Läs! Och grattis Lisa! D.s.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, stipendium, skrivande, ekonomi

Andra advent

När andra ljuset brinner,
är snart Lucia här,
hon bjuder oss på kaffe,
och bud om julen bär

/ Thérèse

Andligt hem

Jag hittade aldrig en församling som kändes helt hemma under mina fem år i Lund. Domkyrkan var det närmaste ett andligt hem jag kom, och deras Taizémässor blev min återhämtning det sista året. Men under tiden i Lund blev det aldrig någon ordning på mina söndagar. Ingen regelbundenhet i högmässobesökandet. Det var en av de saker jag ville förändra i och med flytten.

Sedan augusti bor vi i Mjölby. Det är, högt räknat, 300 meter från vår port till kyrkporten. Nu finns inte längre några ursäkter. När vi flyttade bestämde jag mig för att börja gå regelbundet, oavsett vad jag tyckte om församlingen. Och det har varit så skönt! Under hösten tror jag att jag har missat två söndagar, resten har jag varit där. Oavsett väder, lust och nattsömn. En viktig hjälp har varit att jag vid terminsstarten också gick med i kyrkokören som sjunger relativt många söndagar.

Nu har jag min rutin. Församlingen är bra, här finns flera inspirerande präster och musiker, även om det på önskelistan finns sånt som en rikare liturgi. Men jag går. Varje söndag. Jag blir långsamt en del av församlingen. Hejar på någon här, pratar lite där. Jag är inte riktigt där än, men jag närmar mig ett andligt hem. Det är en välsignelse.

Glad andra advent!

/ Thérèse

Hej mitt vinterland

Jag har länge saknat att blogga regelbundet, men tröskeln blir allt högre ju längre jag inte kommer mig för. Kraven ökar på att skriva "nåt viktigt" och till sist finns inga ord som räcker till. Himla trist och löjligt egentligen. Därför tänker jag testa att mobilblogga. Då blir det inga långa inlägg och inga snygga marginaler (den funktionen saknas i appen), men förhoppningsvis kommer jag över tröskeln. Jag gillar ju att blogga, egentligen.

Mitt lilla experiment får inledas med en hälsning från förmiddagens långpromenad med hunden. Här i Mjölby kom snön igår och nu har vi 15 centimeter gnistrande vinterlycka, strålande solsken och några minusgrader. Det är sådant som gör mug varm och lycklig. Och Celia är gladare än på mycket länge. Hon skulle byta varje sommarhet dag mot en sån här vinterdag om hon bara kunde. Snö är verkligen hennes element.

Psykiatrirelaterad nedstämdhet

De senaste dagarna har diskussionen om att patienter med självskadebeteende vårdas på rättspsyk ånyo blossat upp. Den här gången med ett barn som huvudcase; 16-åriga Anna som vårdas på rättspsyk utan att ha begått något brott. Det här har länge varit min hjärtefråga, men på något sätt orkar jag inte en vända till.

Självklart är jag glad att det lyfts. Verkligen. Att det dessutom görs utan varken min eller Sofias inblandning är extra positivt, eftersom det varit vi som i flera års tid drivit frågan och legat på media. Och kanske är det så att droppen urholkar stenen. Att varje reportage som görs i förlängningen kan göra skillnad. Att varje gång man uppmärksammar frågan närmar sig en lagstiftning som förbjuder det här förfarandet. Men trots det slår vemodet knockout på mig.

Vi har i åratal hört politiker säga att det är förkastligt att patienter med självskadebeteende som inte är dömda för brott vårdas på rättspsyk tillsammans med dömda (vålds)brottslingar, men ingen förändring finns i sikte. Landstingen försvarar sitt förfarande - verksamhetschefen på BUP i Växjö, Martin Glosax, ser inga egentliga problem med att rättspsyk vårdar barn, eftersom rättspsyk har ett "större batteri av insatser".

FNs barnkonvention, som Sverige ratificierade tidigt, säger något helt annat. Men så länge den inte är lag i Sverige spelar det ingen egentlig roll:

"Varje frihetsberövat barn skall behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta och skall, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök."

Jag har i ärlighetens namn inte längre något hopp om att den här situationen kommer att förändras. Kvinnor och minderåriga flickor med självskadebeteende har skickats för vård på rättspsyk i minst ett decennium vid det här laget. Det har varit känt hos Socialstyrelsen lika länge, och media har regelbundet rapporterat om det sedan Kalla Fakta gjorde ett reportage 2009. Politiker tar avstånd till förfarandet och stjälper över frågan på landstingen. Landstingen själva beklagar ibland och försvarar andra gånger, och fortsätter sedan i gamla hjulspår. Senast i förrgår fick jag mail från en artonårig tjej som efter två år på BUP ska skickas till rättspsyk på grund av sitt självskadebeteende, trots att hon bor i en region som har jobbat särskilt mycket med just självskadebeteende de senaste åren.

Nationella självskadeprojektet startade för två år sedan, och inte en enda av deras insatser har riktats mot de patienter som vårdas på rättspsyk. Man har från projektets sida vägrat att ens besvara min fråga om varför man inte riktar några insatser specifikt för kvinnorna på rättspsyk. Inte heller har man svarat på varför man inte vill starta en nationell vårdenhet för att ersätta vården på rättspsyk. Eller jo, jag fick ett svar som gick ut på att det inte låg inom ramarna för projektet. Det är fel. I projektets riktlinjer hittar man nämligen dessa rader; "I och med överenskommelsen ges stöd att tillskapa ett antal verksamheter med specialkunskap för att ta hand om unga med självskadebeteende". Jag har skrivit mer om det här. Nationella självskadeprojektet var ett hopp men blev på många sätt en besvikelse. De har gjort många goda saker, men den svåraste frågan - den som rör patienterna med störst hjälpbehov och i störst utsatthet - har man helt lämnat därhän. 

Därför blir jag numera mest nedstämd, bitter, cynisk och ledsen när frågan lyfts i media. Jag tror inte längre på förändring. Till det finns nämligen ingen vilja.

/ Thérèse

Det är skillnad på öppna dörrar och öppna dörrar

För två månader sedan flyttade jag till Mjölby. Nu bor jag bokstavligen talat ett stenkast från kyrkan, och inför flytten lovade jag mig själv att jag minsann skulle engagera mig i församlingen. Det har gått bra. Jag går i kyrkan varje söndag och har också börjat sjunga i kyrkokören. Under mina fem år i Lund lyckades jag aldrig hitta in i en församling ordentligt, utan var mest sporadisk gudstjänstbesökare. 

Under dagens mässa började jag fundera på hur Svenska kyrkan tar emot och tar hand om sina medlemmar. Att börja gå i en ny församling är alltid en utmaning. Det är nya människor, nya traditioner, små förändringar i gudstjänstordning och lokala "så här gör vi"-grejer. Jag har varit aktiv i svenska kyrkan sen konfirmationen 1997, har bott i tre olika stift och varit gudstjänstbesökare i ganska många olika församlingar och traditioner. Ändå känner jag av tröskeln. Ändå känner jag mig lite obekväm i det nya. Ändå skruvar jag lite på mig när jag inte vet, för att det känns som att jag borde veta.

Så hur är det för människor som faktiskt är helt nya medlemmar i Svenska kyrkan? För alla de som är medlemmar sedan födseln men aldrig vågat besöka en kyrka annat än för bröllop, dop, begravningar och skolavslutningar? För alla de som varit medlem i en annan kyrka men är nyfiken på vårt samfund? För alla som är nya i Sverige men vill hitta en religiös hemvist? För alla som gått i kyrkan i åratal men aldrig hittat hem?

Jag skulle önska att alla församlingar ordnade någon form av öppet hus några gånger per termin. Jag har sett det i form av "ny i stan-träffar" i många städer, ofta riktade mot studenter. Men jag vill inte se det så begränsat. Jag önskar det som dagar då man öppnar dörrarna, visar kyrkan och församlingshemmet, berättar om den verksamhet som finns och inte minst - berättar om hur man kan engagera sig i kyrkan. Skicka ut brev till nyinflyttade i församlingen, och kanske också till alla församlingsbor när en sån här dag närmar sig. Låt församlingen bli den mittpunkt den kan vara. Jag har varit aktiv i över femton års tid, men vet fortfarande inte hur man blir kyrkvärd eller vilka det är som är med och delar ut nattvard lite då och då, eller pysslar med kyrkkaffet. Gör det till små festdagar där alla ideella får vara med och där man kan ställa alla de där frågorna man har men aldrig vågar. Låt de dagarna bli en ramp över den första tröskeln, så den blir lättare att ta sig över.

Varje församling har sina oskrivna regler. Det kan handla om vissa mässor som nästan bara besöks av ungdomar eller att det framför allt är pensionärerna som besöker en lunchgudstjänst, eftersom de har träff efteråt. Det kan handla om en syförening som egentligen mer är en fikagrupp med spännande föredrag än en handarbetesklubb, men det får du aldrig veta om du inte kommer dit. Allt sånt här skapar, oavsiktligt, murar mot de ännu inte invigda. 

Vi prata ofta om att Svenska kyrkan är en öppen kyrka, att vi vill att "alla" ska vara med, och då och då diskuteras det sjunkande medlemstalet. Jag tror att vi i viss mån måste tänka om och komma i fas med verkligheten. Svenska kyrkan är ingen självklar plats för alla svenska längre. Tvärtom, i många fall, men jag tror att många fler hade kunnat finna en plats i kyrkan, om man bara hittade en väg in. Det handlar inte om att popularisera kyrkan och tumma på vår identitet - den tror jag räcker långt - bara folk vet att vi finns och vad vi står för. 

Som jag skrev till en vän på twitter alldeles nyss: det är en sak att lämna dörren till ett hus olåst utan att berätta det för någon, och en helt annan att öppna upp dörren på vid gavel, ställa sig utanför och hälsa folk välkomna. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om kyrka, tro, svenska kyrkan, öppenhet, trösklar, medlemskap

En halv sanning är faktiskt också en lögn

Idag har jag läst kapitlet som heter "Mer om offer och skurkar. Och om oskuldsfulla flickor kontra ondskefulla män." i Hanne Kjöllers bok "En halv sanning är också en lögn". Det här är mina tankar om kapitlets första halva.

***

I kapitlet ställer hon två patientgrupper mot varandra: de rättspsykiatriska (dvs de som dömts för brott men anses lida av en allvarlig psykisk störning), och kvinnor med självskadebeteende (med fallet Nora som exempel). Inledningsvis kritiserar hon att ingen nyhetsredaktion skulle rapportera att dömda män blivit utsatta för orimliga restriktioner. Det här är en kritik jag håller med om. För att vårt rättssystem ska fungera måste även vård och behandling av personer dömda för grova brott granskas förutsättningslöst. Behandlingen av Pat Punkt (som tidigare bloggade på Hispaliv) har exempelvis fått oproportionerligt lite uppmärksamhet, vilket med all sannolikhet hör samma med de grova brott han är dömd för. Det är mycket allvarligt. 

Sen övergår Kjöller till kvinnorna med självskadebeteende. Eller "flickorna" som hon påstår att medierna genomgående kallar dem, trots att Kjöller påpekar att de är vuxna sedan länge (1). Jag gör en snabb sökning i Retriever research. Söktermen "självskadebeteende rättspsyk flickor" ger 35 träffar. Söktermen "självskadebeteende rättspsyk kvinnor" ger 126 träffar. Kanske inte så genomgående ändå. 

Kjöller jämför vården av Ulf Olsson och kvinnorna med självskadebeteende och menar att båda grupperna finns i rättspsykiatrin för att de bedöms vara sjuka. Hon skriver "Så om det i denna vårdform inte ges någon vård borde det vara lika allvarligt för männen som för kvinnorna". Här avslöjar hon sin okunskap och oförståelse för psykiatrisk vård.

Låt oss leka med tanken att vi har en patientgrupp med hjärtsjukdomar och en med lungsjukdomar. Alla patienter vårdas på kliniken för hjärtsjuka. Vilken patientgrupp skulle få bäst vård? Självfallet hjärtsjuka. De lungsjuka kan möjligen få viss andningshjälp (syrgas och läkemedel brukar gå att skaka fram på de flesta vårdavdelningar) men särskilt specialiserad vård kan de lungsjuka inte räkna med.

Vad Kjöller inte förstår är att rättspsykiatrisk vård inte är en avstjälpningsplats för allsköns psykiatriska defekter. Det är en högspecialiserad vårdform för patienter som begått brott under inverkan av en allvarlig psykisk störning. 90 % av patienterna i rättspsykiatrin är män. Således: rättspsykiatrin är utformad för män som har begått brott. Det är därför rimligt att anta att de patienter som tillhör målgruppen kan få en bättre anpassad vård, än de patienter som inte tillhör målgruppen.  

Strax efter detta resonemang, gör hon nästa jättevurpa: i en diskussion kring vad som är rätt vård för pedofiler kontra kvinnor som skär sig kommer hon fram till att skydd måste vara överordnat allting annat. Brottslingar ska inte kunna skada andra, och kvinnor som skadar sig själva måste förhindras att göra det. Vad gäller brottslingar har jag ingen kommentar, men när det gäller självskadebeteende är saken en annan. Tyvärr är det här en vurpa väl befäst i den psykiatriska vården, vilket väl får sägas lindra Kjöllers fall något, men likväl: tron på att behandla självskadebeteende genom att försöka förhindra personer att skada sig själv är förödande. Självskadebeteende är ett symtom, inte en grundsjukdom. Att genom tvång mota bort symtomen botar väldigt sällan sjukdomen.

Att behandla självskadebeteende genom att försöka förhindra självskador leder i bästa fall inte till något alls, i sämsta fall till ett kraftigt förvärrat självskadebeteende. För att kunna skada sig själv måste patienten bli allt mer kreativ och farlig för sig själv. Under de år jag arbetat med självskadebeteende är ett mönster återkommande: när unga kvinnor hamnat i slutenvård på grund av sitt självskadebeteende, har självskadebeteendet förvärrats avsevärt (2). 

Sen går Kjöller över i ett mycket märkligt, och förvånansvärt blåögt, resonemang som bygger på utsagor från verksamhetschefen på rättspsyk i Växjö, Anita Åkesson. Hon tar avstamp i en artikel om Karin, 22, som vårdades på nu nämnda klinik. Kjöller skriver:

"Och så sägs det att hon [Karin] vårdas bland dömda brottslingar. Så kan det vara. Men det är i så fall kvinnliga 'brottslingar'. Kliniken har nämligen en villa där enbart kvinnor vårdas."

Jag ska berätta något för er: Sedan rättspsyk i Sundsvall slutat ta emot patienter med självskadebeteende, är rättspsyk i Växjö den klinik som tar emot flest kvinnor med självskadebeteende. Många kommer från andra landsting (Region Skåne ligger i topp) och det är inte svårt att räkna ut att inremitterade patienter betyder pengar. (Jämför med avdelning 92 i Sundsvall som måste stängas pga för få utomlänspatienter). När jag besökte rättspsyk i Växjö för några år sedan träffade jag bland annat verksamhetschefen, som hemskt gärna ville visa mig och min kollega den villa som Kjöller beskriver. Haken är bara att den villan (Talludden) är en del av utslussningsverksamheten, och långt ifrån alla kvinnor med självskadebeteede som vårdas på rättspsyk i Växjö hamnar där. Flera av dem vårdas på de vanliga vårdavdelningarna, tillsammans med såväl dömda kvinnor som män. Talludden har enligt hemsidan fem platser. I januari 2012 fanns 28 kvinnor med självskadebeteende på rättspsyk i Växjö (jag skrev mer om det här), vilket innebar att en fjärdedel av klinikens patienter led av självskadebeteende. 28 kvinnor - 5 utslussningsplatser. Enkel matematik.

Dessutom; varför de kvinnliga brottslingarna bara är "brottslingar" inom citationstecken är helt obegripligt. Har Kjöller möjligen glömt den fruktansvärda brand som inträffade på rättspsyk i Växjö 2003? Det var en kvinnlig "brottsling", dömd för mordbrand, som tände på sitt rum. Två tjejer, 16 och 19 år gamla, dog i branden. Båda vårdades på kliniken för självskadebeteende. Men Kjöller räknar kanske inte mordbrand som ett brott?

Sedan fortsätter Kjöller på behandlingsspåret. Nu gäller det vårdinnehåll. Kjöller menar att piller och tvångsåtgärder är vård och att behandling inom psykiatrin numera mindre handlar om att "älta sin barndom på analyssoffan och mer om att kontrollera sitt beteende." Hon faller tillbaka i fällan där behandling av självskadebeteende handlar om att förhindra självskador (eller självstympning som hon övergått till att kalla det, eftersom verksamhetschefen på rättspsyk i Växjö sagt det). Att allt tänkbart farligt rensas bort är "självklart" och hon ironiserar över att patienten mår dåligt över att bli fråntagen allt. Att de enda behandlingsformer som visat någon effekt på självskadebeteende är ett antal olika psykoterapiformer (däribland DBT, MBT och ERGT), och att varken läkemedel eller tvång har någon evidens mot självskadebeteende är i Kjöllers värld ointressant.

Till sist hänfaller hon åt samma retorik som annars bara en riktigt välpolerad psykiatriker brukar uppnå: kvinnorna med självskadebeteende på rättspsyk är (återigen, enligt verksamhetschefen i Växjö) en "oerhört svår" och "extremt personalkrävande" patientgrupp. Om man tror att det handlar om späda flickor som bältesläggs av bekvämlighetsskäl av biffiga vårdare, i stället för att någon håller dem i handen, så vet man inte vad en ångestdriven människa kan vara kapabel till menar Kjöller. Texten dryper av ironi för att vi läsare ska förstå hur absurt hon tycker det är att tvångsåtgärder skulle vidtas i onödan. Hon sväljer glupskt betet som Åkesson riggat, och plötsligt ligger hela skulden på kvinnorna. Att Åkesson själv har ett intresse av att framställa kvinnorna som hon gör, för att de svårvårdade kvinnorna ska kunna räddas av bältesremmar och mediciner på hennes klinik i de småländska skogarna bryr sig Kjöller inte om. 

Jag frågar mig vad Kjöller vill uppnå med kapitlet. Är syftet att demonisera kvinnor med självskadebeteende och rättfärdiga psykiatrins erkänt bristfälliga behandlingsresultat så har hon lyckats. Men det är en fadd smak i munnen som blir kvar när jag läst klart Kjöllers kapitel om självskadande kvinnor.

För en halv sanning är faktiskt också en lögn.

/ Thérèse 

Kuriosa: I bokens inledning skriver Kjöller hur hon inte vill hänga ut enskilda, eftersom det är fördumningen inom journalistiken hon vill kritisera. Inte individer. Hon skriver att hon har valt att ge "de flesta" inblandade fingerade namn, för att "skydda så långt [hon] kan, även om de själva valt att träda fram med både namn och bild." I kapitlet om självskadebeteende framträder dock Karin under sitt rätta namn, eller i alla fall det namn som hon har i Aftonbladet. 

(1) När blir man vuxen? Den absoluta majoriteten av alla kvinnor som medverkat i media pga självskadebeteende är gissningsvis under trettio, de flesta under tjugofem. Flera gånger handlar det om personer som enligt lagens definition är barn, alltså under arton år. "Vuxna sedan länge"? Nåväl.

(2). Jo. Det finns akuta tillfällen när man måste förhindra en människa att skada sig själv. När det handlar om potentiellt livsfarliga situationer ska man självklart inte titta på. Men tror man att behandlingen ska riktas mot att förhindra personer att skada sig själva så har man missat något grundläggande. 

I Media: SvD1, SvD2,

Har vi lärt oss hen än?

Jag har klurat en del på det lilla ordet "hen" på sista tiden. Ni vet det där superomtvistade, allt för ofta missförstådda och ack så provokativa pronomenet. Ordet som jag stötte på för första gången omkring 1997 och då tyckte var hyfsat praktiskt om än lite konstigt. Men synnerligen praktiskt i tal om Gud. Sen föll det i glömska för min del, och vaknade till liv för några år sedan. Nu underlättar det mitt språk så gott som dagligen.

Igår låg jag och läste Språkriktighetsboken skriven av Språknämnden, och hittade ett kortare kapitel om genus och pronomen. Boken är från 2005 (även om min upplaga är tryckt 2007) och så här skrev man om hen då:

De bjuder, med andra ord, på en ganska ordentlig sågning av hen. Svenska språket är allt för stabilt för att man ska kunna införa ett sådant nyord. Jag twittrade bilden och fick en fråga om hur mycket hen egentligen används. Är det inte ganska sparsamt egentligen?

Allt är relativt. Jag gick raka spåret till Retriever Research, en databas som samlar tryckta tidningar och vissa tidskrifter i Sverige. Retriever Research är inget vattentätt mått på hur mycket ett ord används, men det ger en hyfsad bild av hur trenden ser ut. Och trenden är positiv:

År 2005: totalt 386 träffar. Först träff nummer 84 syftar på hen, övriga av de första 100 är felstavningar (hen i stället för hem eller där man av sammanhanget förstår att de menat han eller hon) eller särskrivningar/avstavningar (hen-nes, Hen-rik). 

År 2012: totalt 4517 träffar. Av de första 100 träffarna är träff nummer 86 en avstavning (hen-ne), övriga träffar är sådana där hen används som pronomen. 

Intressant är också att antalet hen ökar snabbt i media. Under januari 2012 hittade Retriever 116 hen, under december samma år 574 stycken hen. December tycks vara något av en toppnotering med många årskrönikor som berör ordet, och under 2013 års första månader ligger träffarna på mellan fyra och femhundra per månad. 

Om bara några veckor har jag deadline på mitt bokmanus. Jag har ett tiotal gånger i manuset använt hen, men har ändå känt mig tveksam. Är det kanske för "modigt" att använda detta lilla ord, kanske så modigt att det blir dumdristigt? Efter dagens genomgång känner jag mig trygg i mitt beslut. Hen är ett ord som håller på att ta den plats i svenska språket som Språknämnden för bara åtta år sedan inte trodde det skulle kunna ta. Till vissa stora sorg får jag förmoda, men till min och många andras stora glädje. Välkommen o' du praktiska hen!

/ Thérèse

P.S. Idag är Språkrådet mer positiv till hen och menar att det inte finns några språkliga hinder för att använda ordet, utan att kommunikationssituationen och de tänkta mottagarna får avgöra om det är lämpligt eller ej. Läs mer här och här. 

När orden inte räcker

Jag läser berättelser som florerar i sociala medier med anledning av den uppmärksammade domen i hovrätten där sex ungdomar frikändes från våldtäktsanklagelser. När våldtagna kvinnor sätter ord på sin smärta är det är lätt att svepas med, lätt att tänka ”men hur i helvete står det till med rättsväsendet egentligen?!”. Lätt att känna att nog måste det bli lättare att nå till fällande domar för våldtäkt. Men så tänker jag ett varv till. Det går inte bara att sänka kraven på bevisning i våldtäktsmål. Hur mycket det än smärtar så ser jag hellre att en skyldig person går fri från straff, än att en oskyldig person döms och fängslas för ett brott hen inte har begått.

Det finns tveklöst problem i rättsväsendets hantering utav sexualbrott. Det måste till exempel vara möjligt att genomföra förhör med offer på ett bättre sätt. Att med information och stöd hjälpa offret att hantera det ifrågasättande som en anmälningsprocess innebär. Som det är idag uttrycker många (kvinnor) att polisförhören och rättsprocessen inneburit ett återupplevande av det trauma som våldtäkten innebar. Med en ökad psykologisk kompetens inom polisväsendet är jag övertygad om att skonsammare förhörsmetoder skulle kunna utvecklas, som ändå lever upp till krav på rättssäker hantering. Jag skulle dessutom gärna se bättre samarbeten med andra samhällsaktörer som psykiatri, kvinnojourer och socialtjänst (som faktiskt finns när det gäller barn, sk. Barnahus).

Det måste dessutom till en förändring vad gäller inställning till kvinnors klädsel, smink, uppträdande och sexuella preferenser. Varje våldtäktsdom som i detalj beskriver kvinnans stringtrosor, djupa urringning och rödmålade läppar måste ses som ett misslyckande. Det blir svårt att tro på att ett nej ska räcka – oavsett om du befinner dig i offret eller förövarens roll – om andra faktorer tas i beaktande när det väl gäller.

Dessutom blir jag ibland tveksam till den psykologiska kompetens som domstolarna besitter. Utsagor kan bedömas vara trovärdiga om de saknar motsättningar och inte ändras under förhören, och mindre trovärdiga om de är röriga, motsägelsefulla eller förändras upprepade gånger. Fundera själv på något traumatiskt eller skrämmande som du varit med om, försöka att återberätta det för dig själv, och räkna antalet gånger du måste korrigera dig själv under tiden som berättandet fortskrider. Vårt minne funkar mycket sällan som en filmkamera som metodiskt kan plocka fram detaljerade minnen i kronologiska ordning.

Nåväl. Bristerna är förstås fler, men förutom de här exemplen finns det en lång rad andra faktorer som jag har så fruktansvärt svårt att se hur man ska kunna förändra, utan att tumma på rättssäkerheten.

De allra flesta sexualbrott sker med en för offret känd förövare. Sällan finns det ögonvittnen som kan styrka endera partens berättelser. Sällan finns det heller så pass säker teknisk bevisning att den både kan binda en gärningsman till brottet, och samtidigt övertyga om att det inte har handlat om frivilligt sex. I stället hamnar man ofta i en situation där ord står mot ord, och då spelar det mycket sällan någon roll hur trovärdigt offret bedöms vara. Och även om det är gränslöst vidrigt för den individ vars förövare får gå fri, så vill jag inte ha det på något annat sätt. Oskuldspresumtion måste gälla även våldtäkt, och ord kan inte vara nog som bevis, för hur ska man någonsin kunna avgöra om det som berättas är sant eller inte?

Kanske hade hovrätten kunnat döma annorlunda än vad som nu gjorts. Det lämnar jag åt de juridiska experterna att ha åsikter kring. Kanske finns det utrymme för större svängrum i bedömningarna för hovrätten, utan att de för den sakens skull urholkar rättssäkerhetens tanke om förutsägbarhet, transparens och likhet inför lagen. Kanske hade de trots allt kunnat argumentera för att flickan befann sig i ett hjälplöst tillstånd (som tycks vara nyckeln i det här ärendet), trots att tidigare domar inte tycks peka åt det hållet.

För det är ju det som spelar roll, juridisk praxis. Inte vad du och jag tänker är ett hjälplöst tillstånd, utan vad man juridiskt har beslutat att räkna som ett hjälplöst tillstånd.

Och det bör tilläggas, att lagen har ändrats sedan händelsen i Tensta. Många av de juridiska kommentarer jag stött på, vågar gissa att domen sett annorlunda ut med den nya lagstiftningen. Det är förstås mycket positivt, även om ändringen borde kommit för många år sedan.

Att de sex pojkarna nu frias betyder inte att domstolen misstror flickan. Det betyder inte att man säger att händelsen inte att inträffat, man menar inte att hon ljuger och man försöker inte säga att killarna gjorde rätt. Det innebär bara att verkligheten i juridiska termer inte helt överensstämmer med verkligheten så som vi andra ser den; att de bevis som krävs för att utdöma ansvar saknas. Och det kan i sin tur sända förfärliga signaler till de inblandade. Men hur får vi de båda att stämma hela överens, utan att göra avkall på rättssäkerheten?

Nu lyfts återigen röster om krav på en samtyckeslag. Kanske kan det göra skillnad, jag vet inte. Jag vet bara att den juridiska aspekten av våldtäkt är så mycket mer komplicerad än det först känns när man läser i kvällspressen om den femtonåriga flickan. Ge mig ett förslag på en lag som kan döma fler utan att öka risken för att de som döms är oskyldiga, så ska jag gladeligen skriva under namninsamlingar och sprida statusuppdateringar. Till dess förblir jag dessvärre tyst. För jag vill inte tro att oskyldiga måste offras för att fler skyldiga ska kunna dömas. 

Jag lider med den unga flickan och jag hoppas att hon förmår lägga skulden utanför sig själv. Jag hoppas att hon omges av kloka människor som kan förklara för henne varför rättsväsendet kan göra bedömningar som i mångas ögon känns helt fel. Jag hoppas hon någon gång ska kunna försonas med och våga lita på rättsväsendet igen. Jag hoppas att hon orkar resa sig från det svek som jag antar att dessa upphävda domar måste vara för henne. Jag hoppas hon får veta att det går att bli hel, trots att vi har ett rättssystem som sannolikt aldrig kommer att kunna ge henne och alla hennes medsystrar rättvisa. 

/ Thérèse

Urval i media: SvD1, SvD2, AB1, AB2, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, tensta, dom, juridik, tonåringar

Media skapar inte ätstörningar

Kroppsmissnöje är en riskfaktor för att utveckla en ätstörning. Anledningarna till varför någon utvecklar kroppsmissnöje är många, men media är en faktor som ofta är uppe för diskussion. Nu senast i Miss Skinny-kampanjen från Frisk & Fri - riksföreningen för ätstörningar. I din kampanjfilm kopplar de samman ätstörningar med skönhetsbranchen, även om de också säger att skeva ideal inte är allt.

Det finns ett antal studier bekräftar kopplingen mellan de ideal som förmedlas i media och missnöje med kroppen, men det finns också många studier också ifrågasätter eller helt motsäger den här kopplingen. För ett par veckor sedan snubblade jag över en artikel av Ferguson (2013), som visade sig vara den hittills största reviewartikeln på ämnet. Han har gått igenom resultaten för över 200 publicerade artiklar som handlar om medias effekt på kroppsmissnöje. Resultaten är minst sagt intressanta.

Den första frågan Ferguson sökte svar på var om det finns evidens för starka, generella effekter på populationsnivå, alltså om det är möjligt att säga att de normer (smalideal för kvinnor och muskulära ideal för män) som förmedlas via media påverkar oss konsumenter på gruppnivå.

När det gällde män fann man inget stöd för att de påverkas av de ideal som media förmedlar. Man betonar att de flesta studier bara har undersökt vita, heterosexuella collegestudenter, och att man därför ska vara försiktig med att generalisera resultaten till andra grupper av män, så som icke-studerande eller homosexuella.

För kvinnor var resultaten något annorlunda; i experimentella studier kunde man se viss påverkan på kroppsmissnöje, men sett till effektstorlek rör det sig fortfarande om små effekter (r = < 0.2). I longitudinella- och korrelationsstudier var effektstorlekarna oftast r = < 0.1 Ferguson drar slutsatsen att det inte går att säga att media har något betydande inflytande på kroppsmissnöje på gruppnivå. Däremot ser resultaten något annorlunda ut i subgrupper.

Den andra frågan Ferguson undersökte var om kvinnor som redan låg i riskzonen för att utveckla, eller redan led av kroppsmissnöje, var mer utsatta för medias smalideal än andra kvinnor. Det kunde bekräftas i studien; effektstorleken för medias inverkan på kroppsmissnöjet för den här subgruppen låg över r = 0.2 (vilket var gränsen man satt för praktisk nytta). På grund av att relativt få studier undersökt subgrupper var det inte möjligt att dra några slutsatser kring män i denna fråga.

Fergusson betonar att det inte finns stöd för att medias smalideal utgör en grundläggande orsak till kroppsmissnöje, och menar också att kopplingen mellan medias betydelse för kliniska ätstörningar måste omprövas. Bara ett fåtal studier undersöker kopplingen och stödet för den är tunt. Ett överfokus på medias betydelse för ätstörningar kan i värsta fall distrahera samhället, kliniker och forskare från att finna mer betydande faktorer för ätstörningar. 

Läs gärna Fergusons artikel i helformat här. Artikeln heter "In the Eye of the Beholder: Thin-Ideal Media Affects Some, but Not Most, Viewers in a Meta-Analytic Review of Body Dissatisfaction in Women and Men" och är publicerad i  Psychology of Popular Media Culture.

/ Thérèse
Mer om Miss Skinny och kopplingen ätstörning-media i Resumé en andra i Resumé och på SVT.se
Läs även andra bloggares åsikter om ätstörningar, kroppsmissnöje, media, miss skinny

Att bluffa sig till framgång

Idag bekräftade Frisk och Fri - Riksföreningen mot ätstörningar mina farhågor kring den kommande klädbutiken Miss Skinny, de som bara skulle sälja kläder i size zero. Det är i själva verket de, Riksföreningen mot ätstörningar, som ligger bakom Miss Skinny. Det är alltså inte någon nätbutik, utan en välregisserad PR-kupp. I det fejkade företagets ”webbshop” ligger nu en kort youtubefilm som handlar om skönhetsideal och ätstörningar. Filmen är bra, så sen den gärna här.

Jag förstår att Miss Skinny har varit ett framgångsrikt sätt för Frisk och Fri att skapa uppmärksamhet kring sin kampanj, och jag förstår att de vill att många ska se deras film. Det vill jag också. Men jag tycker det är tragiskt att en förening som arbetar mot ätstörningar känner sig nödgade att göra gemensam sak med modebranschen och sätta sig i deras knä för att skapa opinion kring skeva ideal. Jag undrar också hur det klingar med deras budskap om att alla duger och att man ska få vara sig själv, när de själva tror sig behöva svika sina ideal för att bli sedda och lyssnade på.

Att försätta sig i en offerroll och säga ”ingen lyssnar på oss” för att rättfärdiga att ta till vad de själva kallar extrema metoder är inte riktigt rent spel. Det går att skapa uppmärksamhet även utan lögner, blufföretag och krackelerade förtroenden. Ett utmärkt exempel på det är Ung Cancers film ”Det är okej att känna” som spreds som en löpeld och som idag har visats en halv miljon gånger på Youtube. Det behövs ett bra budskap och en bra film, och Frisk och Fri har båda delarna. 

Men i stället skapar de ett företag som inte existerar, en hemsida med den retoriska frågan Do you fit in? och startar en facebooksida där de talar om för unga tjejer att size zero doesn’t fit all. Kritiken regnar in och många är upprörda och ledsna. De låter sin pressansvarige fördöma nätbutiken Miss Skinny i media och bygger därmed ut lögnen på ett strålande manipulativt sätt. 

Att verka som ideell förening innebär att bygga upp och förvalta ett förtroendekapital. Att genomföra en kampanj som Miss Skinny är ett verkligt risktagande, och jag hoppas att föreningen noga analyserat riskerna. Dessutom är det en gnagande fråga jag inte kommer ifrån; hur har kampanjen finansierats? Har reklamfirman gjort allt probono eller har pengar från föreningens stödjande verksamhet lagts på Miss Skinny? Att bygga en hemsida och göra reklam på busshållplatser i Stockholm kan inte vara helt gratis. Jag hoppas att föreningens medlemmar får veta hur deras pengar har använts.

Men nu har man så fått den uppmärksamhet man önskade, frågan är vad det är som debatteras: deras medel (bluffen med Miss Skinny-kampanjen) eller deras mål (skönhetsidealen)? Med tanke på hur många som mått dåligt, uttryckt ångest och negativa känslor gentemot kampanjen innan avslöjandet så kan jag inte se hur ändamålen kan helga medlen.

Jag är ledsen, Frisk och Fri. Ni gör ett viktig arbete mot ätstörningar, men här har ni kört i diket. Rejält. Jag hoppas att ni hittar rätt igen och att ert goda rykte inte blev allt för skadat i kraschen. Ni behövs.

/ Thérèse

(Filmen heter Vi lever i ett ätstört samhälle – här kan du läsa mitt gamla blogginlägg under rubriken Det ätstörda samhället).

I media: Dagens Media, Metro, Resumé
Bloggar; HannaPee, LadyDahmer, 

Inte helt hundra

En kvinnlig patient som vårdades på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) i Malmö menar av hon blev våldtagen av en medpatient fredagen för två veckor sedan. Först fem dagar senare, på onsdagen, gjorde personalen en polisanmälan. Verksamhetschefen konstaterar i Sydsvenskan att

"– Det hände på fredagen. Sen kom ju helgen. Och då hände inget."

Är den psykiatriska intensivvårdsavdelningen tom på personal på helgen? Har polisen stängt?

Verksamhetschefen förklarar också att psykiatrin var tvungen att prata med kvinnan och den utpekade våldtäktsmannen för att ta ställning till om en polisanmälan skulle göras. Han förklarar för tidningen att:

"– Det är viktigt att vi gör det, att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler."

Eftersom? Ni har så många misstänkta våldtäkter att ni ransonera polisanmälningrna?

Sydsvenskan ställer sen den frågan många av oss tänker: är det inte en polissak att utreda? Verksamhetschefen motiverar klinikens handlande så här:

– Hade vi varit helt hundra på att vi misstänkte en våldtäkt hade vi givetvis polisanmält direkt. Men vi var inte var helt på det klara med hur detta gått till och alla inblandade parter kunde inte styrka det, säger Sven-Erik Andersson.  

Det spelar ingen roll om ni är helt hundra - det är ändå polisens jobb att utreda.

Det här rapporterades om i onsdags, men det var inte hela sanningen. Igår rapporterade Sydsvenskan att en man häktats för våldtäkten och överflyttats till den rättspsykiatriska kliniken. Att han kunde häktas mot sitt nekande berodde på att det fanns ett vittne - någon ur personalen såg delar av händelsen. 

Vilka signaler sänder det till de drabbade? Andelen sexualbrott som klaras upp är försvinnande liten, delvis beroende på att kraven är höga på bevisningen. Att snabbt göra en polisanmälan är inte sällan avgörande för att kunna säkra teknisk bevisning och undvika en situation där ord står mot ord. Ändå väljer psykiatrin att förhala anmälan i fem dagar. Och då har vi inte ens kommit till det faktum att kvinnan tycks ha vårdats på samma avdelning som sin förmodade våldtäktsman i närmare en veckas tid. 

En liknande händelse inträffade på RPK i Växjö, men där väntade kliniken i flera veckor med att polisanmäla. 

Ibland undrar jag om psykiatrin lider av självdestruktivt beteende - de gör allt de kan för att allmänheten ska tycka illa om dem.

/ Thérèse

Läs gärna Regnlunds utmärkta analys av händelsen

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, psykiatri, piva, malmö, polis, polisanmälan

Exkluderingskriterium: religion

För ett par år sedan hade jag ett samtal om politik och religion med en vän. Hon berättade om sin bekant som var kommunpolitiker, och menade att även om hen var skicklig, så skulle det nog bli svårt för hen att avancera. Hen var nämligen inte bara politiker, utan också mormon.

Jag försökte säga till min vän att jag nog inte trodde religion spelade så stor roll i Sverige. Vi har trots allt religionsfrihet, och någon sorts privatliv måste väl ändå politiker också få ha. Blir det inte väldigt problematiskt om vissa politiker utestängs för sin tros skull? Min vän höll ändå fast vid sin uppfattning - att vara mormon skulle vara svårt att kombinera med ett jobb som riksdagsledamot - och det är med sorg i hjärtat som jag idag måste ge henne rätt. Religion är allt annat än privat.

Det handlar förstås om Elisabeth Svantesson. Kvinnan som igår utsågs till ny arbetsmarknadsminister, men som genast hamnade i blåsväder. Den här gången handlade det inte om några obetalda tv-avgifter, utan om att Svantesson tidigare varit aktiv i Livets ord och i den abortkritiska rörelsen Ja till livet.

Det går att angripa den här frågan på väldigt många olika sätt, men jag ska välja två huvudakliga spår. 

Det första är detta: människor förändras. I den allra första artikel jag läste i Aftonbladet igår i samband med att Svantesson presenterades som minister säger hon "I dag står jag bakom den abortlagstiftning som vi har i Sverige i dag." Hon berättar också att hon inte längre är medlem i Livets Ord, men vill inte berätta vilken församling hon tillhör istället. Men i stället för att detta respekteras använder Aftonbladet den mycket osmakliga rubriken "Nya ministern - en abortmotståndare" och samma anda löper genom twitter. Kvinnan är en abortmotståndare, och det tycks inte heller finnas något sätt som hon kan motbevisa dem på. Att hon ställer sig bakom lagstiftningen är inte nog, för vem vet vad hon tycker egentligen? Hur vet vi att hon faktiskt har förändrat sin inställning? Jag ska berätta en hemlighet: det gör vi inte. Lika lite som vi vet vad andra ministrar tycker och tänker egentligen, eller vad de gör och uttrycker för att det är politiskt vist eller korrekt. Vi vet inte. Därför måste vi tillåta människor förändras och lita till deras ord och handlingar idag. Inte igår. 

Det andra spåret är mer hypotetiskt. Tänk att Svantesson, eller någon annan minister eller riksdagsledamot, faktiskt var medlem i Livets Ord. Tänk om de till och med var medlemmar i Ja till livet (vet vi att ingen att organisationens 18 000 medlemmar är politiker?). På vilket sätt skulle det förändra situationen? Är det omöjligt att vara livetsordare och minister i Sverige 2013? Att vara abortmotståndare? I kölvattnet av de diskussioner som uppstått framstår det som att Svantesson möjligen med nöd och näppe kan klara sig igenom det här, tack vare att allt faktiskt rör förfluten tid. Men tänk om så inte vore fallet. Är religiösa politiker med teologiska uppfattningar som inte ligger i mittfåran en omöjlighet?

Jag vet ingenting om Svantesson. Jag har ingen aning om huruvida hon kommer göra ett bra jobb eller inte. Jag vet inte alls om hon förmår hålla isär sin tro och sitt arbete. Men jag vet att jag inte tänker döma henne på så lösa boliner som för hennes tro, hennes (tidigare) samfundstillhörighet eller hennes inställning i abortfrågan.

På Twitter har kommentarerna i vanlig ordning haglat.
"Om arbetsmarknadsministern vore aktiv medlem i Livets Ord skulle hon kanske tycka att arbetslösa fick skylla sig själva?"
"man ändrar sig inte lite bara om man är med i Livets ord:"
"då skulle jag vilja veta på vilket sätt hon inte är med längre"
"Att hon står bakom är ej nödvändigtvis det samma som att hon bytt åsikt""

Det jag inte förstår är varför det är acceptabelt att förutsätta att Svantesson vore olämplig som minister. Inte med grund i vem hon är idag, utan med grund av vilken organisation hon var medlem i, och vilka åsikter hon stod bakom för fem eller tio år sedan. Därför undrar jag detta: vad är det som idag gör henne olämplig som arbetsmarknadsminister? Och vad ska hon göra för att slippa stå till svars för sitt förflutna?

De frågorna har ingen ännu lyckats besvara.

/ Thérèse - grön, abortförespråkande SvK'are som ändå kan ifrågasätta medias hantering av en blå, abortmotståndare från Livets Ord

Media i urval: AB1, AB2, AB3, AB4, Svt Debatt, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN
Läs även andra bloggares åsikter om religion, politik, livets ord, religionfobi, abort

Hårda pärmar ska den också ha

Jag skriver en bok. Om självskadebeteende och psykisk ohälsa. En bok som riktar sig främst till folk i kyrkan, men även andra intresserade ska nog ha nytta av boken.

Om två månader ska manuset vara klart att skicka till förlag för korrektur och slutredigering, men redan nu är det dags att tänka på titel och omslag. Plötsligt blir allt så konkret och verkligt: Alla de här sidorna i word ska faktiskt bli en bok. Det är verkligen en häftig känsla.

/ Thérèse

Eftermiddag i P4

Igår var jag med i Eftermiddag i P4 Kalmar med anledning av att en kvinna med självskadebeteende kommer skickas till rättspsyk i Växjö, från psykiatrin i Kalmar, trots att hon inte dömts för något brott. Den här vårdformen för kvinnor med självskadebeteende har använts i långt över ett decennium vid det här laget, men trots flera år av massmedialt uppmärksammande och upprepade avståndstaganden från politiker har inga principbeslut fattats mot vårdformen.

Lyssna på inslaget i spelaren här nedan. Samtalet om ämnet börjar 9 minuter in i sändningen, och jag kommer in 23 minuter in i sändningen.



/ Thérèse

Barnperspektiv på Lundsberg

I dagarna har det återigen rapporterats om urspårad nollning på internatskolan Lundsberg. Den här gången handlar det om elever som brännskadats med strykjärn av äldre skolkamrater. Mediakarusellen drog igång på ett ögonblick, inte så underligt kanske, med tanke på att skolinspektionen avslutade en flerårig granskning av Lundsberg så sent som i våras. Men nu var det alltså dags igen. Efter initialt tama reaktioner från skolans sida skickades ett antal elever hem, och snart var skolinspektionen ånyo på besök på den anrika skolan. På en presskonferens gavs sedan det överraskande och sällsynta beskedet att myndigheten beslutat sig för att förelägga skolan med verksamhetsförbud med omedelbar verkan. Beslutet gäller i högst sex månader, och innebär att Lundsberg från och med i morgon inte får bedriva någon undervisning. 

På sociala medier, med twitter i spetsen, har vågorna gått höga. Många tweets dryper av klassförakt och det är svårt att hitta någon sorts kärna i kritiken. Å ena sidan tycks det vara rätt åt överklassen att deras skola äntligen stängs, å andra sidan ifrågasätts det om alla andra skolor där mobbning förekommer också ska stängas. Att eleverna drabbas av panik för att deras skola, tillika under terminstiderna hem, på ett ögonblick tagits ifrån dem viftas bort med att de rika diplomatbarnens föräldrar säkert kan köpa dem en annan skolplats. Och varför skaffar överklassföräldrarna alls barn, om de ändå bara tänker sätta dem på internat?

Jag får en fadd smak i munnen av allt det här. Människors lika värde, gäller det alla utom överklassen? Hur är det rimligt att barn till rika föräldrar på något sätt får skylla sig själva för att de går i en skola med bedrövlig syn på vad som är kamratskap? Vore det på något sätt värre om det brännskadade barnet gått på Rosengårdsskolan än på Lundsberg? Det är fascinerande hur en fråga som i högsta grad rör barn, så fullständigt kan sakna ett barnperspektiv.  

Ja. Det verkar som att Lundsberg passerat bäst-före-datum. 

Och ja. Det är sannolikt en god idé att stänga skolan. 

Men nej. Det är inte okej att raljera över de barn som förlorar inte bara sin skola och den trygghet den faktiskt innebär för många elever, utan också sitt hem för de som tillbringar terminerna på internatet. Att vara tonåring och på en eftermiddag förlora både skola, kompiskrets och bostad kan inte ses som annat än ett trauma, oavsett hur mycket pengar deras föräldrar tjänar.

/ Thérèse

Skolinspektionens beslut

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6

SvD 1, 2, 3, 4, 5  

Utkast till ett brev

Idag släpps den första singeln från Lars Winnerbäcks kommande skiva. Hela plattan kommer den 18 september, och den 18 september är det turnéstart i Cloetta arena i Linköping. Det verkar lovande!

 

/ Thérèse

Äppelknyckarjazz

Vi bor i en lägenhet på tredje våningen och kan plocka äpplen från balkongen. Strikt sett tillhör sannolikt äpplena Mjölby kommun, eller den som anlagt den lilla parken nedanför vår balkong, men jag tänker att denna för oss anonyma äppelträdsägare inte kommer protestera om vi plockar lite frukt i kronan. Och gör hen det får vi väl bjuda på äppelpaj.

Landat på Östgötaslätten

Den senaste veckan har varit oerhört intensiv. Flyttpackning och flyttstäd i Lund. Begravning i Helsingborg. Långresa upp till Mjölby för att ta emot vårt möblemang av flyttfirman. Uppackning, uppackning, uppackning. En vän som råkat illa ut och gnagande oro.

Men nu. På sjätte dagen sen vår ankomst hit till Mjölby börjar jag landa. Lägenheten ser allt mer ut som ett hem, och känns som ett dessutom. Jag kan glädjas åt att vara hemma igen, hemma på Östgötaslätten igen. Det blir bra det här.

Om inte annat kan vi ha Mjölbys snyggaste försterlampor.

Vad säger partierna om psykiatri?

Jag är med i en facebookgrupp som heter Upprop för en ny psykiatri. Kan varmt rekommendera den, tillika Psykbubblan; båda är seriösa grupper där lärorik information länkas och viktiga diskussioner förs. Igår länkades en artikel där Norska psykologföreningen har gått igenom hur partierna ställer sig i psykiatrifrågor (det är stortingsval i september). Jag blev förstås nyfiken och gjorde en snabb genomgång av våra åtta svenska riksdagspartier. Jag vill understryka att jag inte har läst partiprogrammen, utan bara tittat på "Vår politik A-Ö", en kort sammanfattning som alla partier har i någon form på sina respektive hemsidor. Här är resultatet, i någon sorts grov ordning från vänster till höger. Klicka på den inledande partiförkortningen för att komma till partiets sida om psykiatri. 

Alla partier förutom SD och MP har en särskild rubrik för psykiatri, psykisk ohälsa eller psykiatrisk vård. SD nämner behovet av en tillgänglig psykiatri under sin rubrik "En värdig vård för alla". MP har ingen egen sida för psykiatri och nämner inte heller ordet psykiatri under sin rubrik "Hälso- och sjukvård". Söker man på MP:s hemsida får man träffar på ordet psykiatri, men de ligger under lokala hemsidor eller på nyhetssidor.

(V) menar att ökningen av psykisk ohälsa har sin grund i sociala orsaker och trycker på förebyggande insatser. Psykiatrin måste förstärkas och egenmakt och inflytande ska vara nyckelord. Sysselsättning och bostad betonas. De prioriterar fler specialistsjuksköterskor inom psykiatrin, och vill även skapa en skötarutbildning inom yrkeshögskolan för att säkra och höja kompetensen inom psykiatrin.

(S) kräver fler vårdplatser och bättre kompetens, både i form av fler psykiatriker och mer kunskap om psykisk ohälsa i primärvården. De vill ha bättre samverkan på olika plan. De föreslår en 10-årig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin och innehålla kortsiktiga så väl som långsiktiga mål, som kan följas upp och utvärdera.

(C) sticker ut på flera sätt, inte minst omfångsmässigt. De har en lång sida som bland annat innehåller 9 "Centerpartiet vill"-punkter. De handlar bland annat om evidensbaserade förebyggande insatser, arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt att öka tillgängligheten. (C) är det enda partiet som tar upp nollvision för självmord, även om de inte uttryckligen kräver en dito. Däremot menar de att vården måste bli bättre på att uppmärksamma självmordsrisk och förebygga självmord. De vill ha ett nytt folkhälsopolitiskt område för främjande av psykisk hälsa. 

(M) menar att psykiatrin måste ha en helhetssyn och sammanfattar sin politik kring psykiatri i tre punkter; Vården, vardagen och valfriheten. Vården ska vara kunskapsbaserad och god och rehabilitering ska finnas. Vardagen med arbete, sysselsättning och boende ska vara varierat för personer med psykisk funktionsnedsättning. Valfriheten måste öka i psykiatrin gällande vem som ska utföra insatserna och hur de ska utföras.

(FP) erkänner att även om alliansen gjort mycket finns mycket kvar att göra. De har tre "vi vill-punkter" där de kräver fler vårdplatser i slutenvård samt olika boendeformer (ingen ska avvisas på grund av platsbrist), de kräver att bara vetenskapliga behandlingsmetoder ska användas samt på rätten till daglig sysselsättning för "personkrets 3 i LSS". 

(KD) har en kompakt text som handlar om att psykiatrin måste få lika hög prioritet som annan sjukvård. De vill införa en värdighetsgaranti (?) för psykiskt funktionsnedsatta, korta köer till BUP och förstärka insatser mot självskadebeteende. De betonar vikten av tidiga insatser, av medicinsk och psykologisk kompetens och nämner sysselsättning och boende men bara beskrivande, inte i "vi vill-form".

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykiatrisk vård, psykisk ohälsa, politik, riksdagspartier,

Gröna grönsaker

Idag rapporteras om Livsmedelsverkets undersökning av våra vanligaste grönsaker, och en tio-i-topplista över de nyttigaste har publicerats. I tidningsartiklarna är det oklart hur listan är uppbyggd, det vill säga hur grönsakerna har rangordnats, men listan ser ut som följer:

1.  Gröna blad som spenat, mâchésallat, mangold och nässlor
2. Gröna bönor/haricot vert
3. Broccoli
4. Gröna ärter och sockerärter
5. Avokado
6. Vita bönor
7. Purjolök
8. Blomkål
9. Linser
10. Kikärter

När jag tänker efter äter vi sju av dessa tio grönsaker regelbundet, och en åttonde (sockerärtor) när säsongen bjuder. De enda vi äter sällan är gröna bönor (eftersom jag inte tycker om dem) och vita bönor. Däremot äter vi bladspenat, maché och mangold nästan dagligen. Att göra en stor sallad på dessa gröna blad, lite finhackad färsk fänkål (och fänkålsdillen), lite avocado och så en skvätt citronolivolja över är gott till nästan allt. Broccoli har vi till paj och soppa, lite beroende på årstid, blomkål gör vi soppa av, linser och kikärter har vi i grytor och röror, och purjolök till det mesta egentligen. 

Hur ser din tio-i-topplista ut?

/ Thérèse
Media: SvD, DN, DagensMedicin, Skånskan, DI, GP,

Läs även andra bloggares åsikter om grönsaker, grönt, blad, livsmedelsverket