Sidor

tisdag 19 november 2013

Psykiatrirelaterad nedstämdhet

De senaste dagarna har diskussionen om att patienter med självskadebeteende vårdas på rättspsyk ånyo blossat upp. Den här gången med ett barn som huvudcase; 16-åriga Anna som vårdas på rättspsyk utan att ha begått något brott. Det här har länge varit min hjärtefråga, men på något sätt orkar jag inte en vända till.

Självklart är jag glad att det lyfts. Verkligen. Att det dessutom görs utan varken min eller Sofias inblandning är extra positivt, eftersom det varit vi som i flera års tid drivit frågan och legat på media. Och kanske är det så att droppen urholkar stenen. Att varje reportage som görs i förlängningen kan göra skillnad. Att varje gång man uppmärksammar frågan närmar sig en lagstiftning som förbjuder det här förfarandet. Men trots det slår vemodet knockout på mig.

Vi har i åratal hört politiker säga att det är förkastligt att patienter med självskadebeteende som inte är dömda för brott vårdas på rättspsyk tillsammans med dömda (vålds)brottslingar, men ingen förändring finns i sikte. Landstingen försvarar sitt förfarande - verksamhetschefen på BUP i Växjö, Martin Glosax, ser inga egentliga problem med att rättspsyk vårdar barn, eftersom rättspsyk har ett "större batteri av insatser".

FNs barnkonvention, som Sverige ratificierade tidigt, säger något helt annat. Men så länge den inte är lag i Sverige spelar det ingen egentlig roll:
"Varje frihetsberövat barn skall behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta och skall, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök."
Jag har i ärlighetens namn inte längre något hopp om att den här situationen kommer att förändras. Kvinnor och minderåriga flickor med självskadebeteende har skickats för vård på rättspsyk i minst ett decennium vid det här laget. Det har varit känt hos Socialstyrelsen lika länge, och media har regelbundet rapporterat om det sedan Kalla Fakta gjorde ett reportage 2009. Politiker tar avstånd till förfarandet och stjälper över frågan på landstingen. Landstingen själva beklagar ibland och försvarar andra gånger, och fortsätter sedan i gamla hjulspår. Senast i förrgår fick jag mail från en artonårig tjej som efter två år på BUP ska skickas till rättspsyk på grund av sitt självskadebeteende, trots att hon bor i en region som har jobbat särskilt mycket med just självskadebeteende de senaste åren.

Nationella självskadeprojektet startade för två år sedan, och inte en enda av deras insatser har riktats mot de patienter som vårdas på rättspsyk. Man har från projektets sida vägrat att ens besvara min fråga om varför man inte riktar några insatser specifikt för kvinnorna på rättspsyk. Inte heller har man svarat på varför man inte vill starta en nationell vårdenhet för att ersätta vården på rättspsyk. Eller jo, jag fick ett svar som gick ut på att det inte låg inom ramarna för projektet. Det är fel. I projektets riktlinjer hittar man nämligen dessa rader; "I och med överenskommelsen ges stöd att tillskapa ett antal verksamheter med specialkunskap för att ta hand om unga med självskadebeteende". Jag har skrivit mer om det här. Nationella självskadeprojektet var ett hopp men blev på många sätt en besvikelse. De har gjort många goda saker, men den svåraste frågan - den som rör patienterna med störst hjälpbehov och i störst utsatthet - har man helt lämnat därhän. 

Därför blir jag numera mest nedstämd, bitter, cynisk och ledsen när frågan lyfts i media. Jag tror inte längre på förändring. Till det finns nämligen ingen vilja.

/ Thérèse

1 kommentar:

Anonym sa...

Men du har en tåga och mod som väldigt få har. Du skall veta att det är många som stärks av att läsa dina texter. De är alltid genomarbetade och koncisa utan utsvävningar. Det är med stor glädje jag läser dina artiklar. Jag läste nyligen en artikel om självskadebeteenden där i huvudsak kvinnor, ibland barn läggs in på rättspsyk fastän de inte är dömda för något brott.
Anledningen varför det är så svårt att få till en ändring är för att det rör sig om hemliga uppgifter. De får inte samköra system och inte ta fram fakta om andra patienter i och med inläggningar. De hukar sig bakom och tar skydd av sekretessen. Jag vet, för jag har själv möts av en påse med mina tillhörigheter i dörren. De, Vårdpersonalen lämnade över den med ett leende och önskade mig lycka till.
De gjorde så eftersom jag var utskriven och inte längre hade tillstånd att gå in.
Jag hade ju kunnat se någon där som inte ville skylta med att de var inlagda.