Ett bröd - en mänsklighet

"Ärligt så förstår jag inte problemet? Dom som vill hjälpa gör det och andra som inte vill gör det inte i Sverige."

Meningarna ovan fick jag som kommentar på mitt inlägg om tiggare (som du hittar här). För mig är de självförklarande. Det är just dessa meningar som är problemet. Dom som vill hjälpa gör det och andra som inte vill gör det inte i Sverige.

Hjälp till medmänniskor som lider nöd kan inte vara luststyrd. Hjälp till medmänniskor kan inte vara beroende av enskilda individers goda hjärtan och välvilja. Vårt samhälle hade havererat totalt om det vore frivilligt att betala skatt, eller om var och en satte upp de juridiska lagar som de hade lust att leva efter. Och eftersom skatt och lagar bygger en stomme för vårt gemensamma liv, kan de inte vara luststyrda. Lika lite kan hjälpen till vår nästa bygga på pur vilja.

Jag tillhör de som tror att vi har ett gemensamt ansvar för mänskligheten. Som inte tror att ansvaret för våra medmänniskor upphör vid nationsgränsen. Som tror att vi som har det bättre ställt både kan och bör, ja faktiskt till och med är skyldiga, att hjälpa dem som har det sämre ställt. 

Ja, det är okej. Kalla mig naiv. Säg att min livssyn är orealistisk och barnslig. Det är okej, men det kommer inte få mig att tänka att rumäniens barnhemsbarn får klara sig själva. Eller de som drabbats av tyfonen i Filippinerna. Eller kriget i Syrien. Det funkar inte att se det som "någon annans problem". Det är allas vårt problem. Allas vårt ansvar. Allas våra medmänniskor. Vare sig vi vill eller inte. 

"Ett enda bröd, en enda mänsklighet." 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om börd, mänsklighet, tiggare, hjälp, medmänsklighet