Jag läser berättelser som florerar i sociala medier med anledning av den uppmärksammade domen i hovrätten där sex ungdomar frikändes från våldtäktsanklagelser. När våldtagna kvinnor sätter ord på sin smärta är det är lätt att svepas med, lätt att tänka ”men hur i helvete står det till med rättsväsendet egentligen?!”. Lätt att känna att nog måste det bli lättare att nå till fällande domar för våldtäkt. Men så tänker jag ett varv till. Det går inte bara att sänka kraven på bevisning i våldtäktsmål. Hur mycket det än smärtar så ser jag hellre att en skyldig person går fri från straff, än att en oskyldig person döms och fängslas för ett brott hen inte har begått.
Det finns tveklöst problem i rättsväsendets hantering utav sexualbrott. Det måste till exempel vara möjligt att genomföra förhör med offer på ett bättre sätt. Att med information och stöd hjälpa offret att hantera det ifrågasättande som en anmälningsprocess innebär. Som det är idag uttrycker många (kvinnor) att polisförhören och rättsprocessen inneburit ett återupplevande av det trauma som våldtäkten innebar. Med en ökad psykologisk kompetens inom polisväsendet är jag övertygad om att skonsammare förhörsmetoder skulle kunna utvecklas, som ändå lever upp till krav på rättssäker hantering. Jag skulle dessutom gärna se bättre samarbeten med andra samhällsaktörer som psykiatri, kvinnojourer och socialtjänst (som faktiskt finns när det gäller barn, sk. Barnahus).
Det måste dessutom till en förändring vad gäller inställning till kvinnors klädsel, smink, uppträdande och sexuella preferenser. Varje våldtäktsdom som i detalj beskriver kvinnans stringtrosor, djupa urringning och rödmålade läppar måste ses som ett misslyckande. Det blir svårt att tro på att ett nej ska räcka – oavsett om du befinner dig i offret eller förövarens roll – om andra faktorer tas i beaktande när det väl gäller.
Dessutom blir jag ibland tveksam till den psykologiska kompetens som domstolarna besitter. Utsagor kan bedömas vara trovärdiga om de saknar motsättningar och inte ändras under förhören, och mindre trovärdiga om de är röriga, motsägelsefulla eller förändras upprepade gånger. Fundera själv på något traumatiskt eller skrämmande som du varit med om, försöka att återberätta det för dig själv, och räkna antalet gånger du måste korrigera dig själv under tiden som berättandet fortskrider. Vårt minne funkar mycket sällan som en filmkamera som metodiskt kan plocka fram detaljerade minnen i kronologiska ordning.
Nåväl. Bristerna är förstås fler, men förutom de här exemplen finns det en lång rad andra faktorer som jag har så fruktansvärt svårt att se hur man ska kunna förändra, utan att tumma på rättssäkerheten.
De allra flesta sexualbrott sker med en för offret känd förövare. Sällan finns det ögonvittnen som kan styrka endera partens berättelser. Sällan finns det heller så pass säker teknisk bevisning att den både kan binda en gärningsman till brottet, och samtidigt övertyga om att det inte har handlat om frivilligt sex. I stället hamnar man ofta i en situation där ord står mot ord, och då spelar det mycket sällan någon roll hur trovärdigt offret bedöms vara. Och även om det är gränslöst vidrigt för den individ vars förövare får gå fri, så vill jag inte ha det på något annat sätt. Oskuldspresumtion måste gälla även våldtäkt, och ord kan inte vara nog som bevis, för hur ska man någonsin kunna avgöra om det som berättas är sant eller inte?
Kanske hade hovrätten kunnat döma annorlunda än vad som nu gjorts. Det lämnar jag åt de juridiska experterna att ha åsikter kring. Kanske finns det utrymme för större svängrum i bedömningarna för hovrätten, utan att de för den sakens skull urholkar rättssäkerhetens tanke om förutsägbarhet, transparens och likhet inför lagen. Kanske hade de trots allt kunnat argumentera för att flickan befann sig i ett hjälplöst tillstånd (som tycks vara nyckeln i det här ärendet), trots att tidigare domar inte tycks peka åt det hållet.
För det är ju det som spelar roll, juridisk praxis. Inte vad du och jag tänker är ett hjälplöst tillstånd, utan vad man juridiskt har beslutat att räkna som ett hjälplöst tillstånd.
Och det bör tilläggas, att lagen har ändrats sedan händelsen i Tensta. Många av de juridiska kommentarer jag stött på, vågar gissa att domen sett annorlunda ut med den nya lagstiftningen. Det är förstås mycket positivt, även om ändringen borde kommit för många år sedan.
Att de sex pojkarna nu frias betyder inte att domstolen misstror flickan. Det betyder inte att man säger att händelsen inte att inträffat, man menar inte att hon ljuger och man försöker inte säga att killarna gjorde rätt. Det innebär bara att verkligheten i juridiska termer inte helt överensstämmer med verkligheten så som vi andra ser den; att de bevis som krävs för att utdöma ansvar saknas. Och det kan i sin tur sända förfärliga signaler till de inblandade. Men hur får vi de båda att stämma hela överens, utan att göra avkall på rättssäkerheten?
Nu lyfts återigen röster om krav på en samtyckeslag. Kanske kan det göra skillnad, jag vet inte. Jag vet bara att den juridiska aspekten av våldtäkt är så mycket mer komplicerad än det först känns när man läser i kvällspressen om den femtonåriga flickan. Ge mig ett förslag på en lag som kan döma fler utan att öka risken för att de som döms är oskyldiga, så ska jag gladeligen skriva under namninsamlingar och sprida statusuppdateringar. Till dess förblir jag dessvärre tyst. För jag vill inte tro att oskyldiga måste offras för att fler skyldiga ska kunna dömas.
Jag lider med den unga flickan och jag hoppas att hon förmår lägga skulden utanför sig själv. Jag hoppas att hon omges av kloka människor som kan förklara för henne varför rättsväsendet kan göra bedömningar som i mångas ögon känns helt fel. Jag hoppas hon någon gång ska kunna försonas med och våga lita på rättsväsendet igen. Jag hoppas att hon orkar resa sig från det svek som jag antar att dessa upphävda domar måste vara för henne. Jag hoppas hon får veta att det går att bli hel, trots att vi har ett rättssystem som sannolikt aldrig kommer att kunna ge henne och alla hennes medsystrar rättvisa.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, tensta, dom, juridik, tonåringar
2 kommentarer:
Tack för att du visar att det fortfarande finns några få bloggare på internet som fortfarande tänker själva :) Det var många kloka ord. Ibland får man intrycket av att 50000 svenskar läser en artikel i Aftonbladet och sedan gör precis som de säger. Det är tragiskt att se men så fungerar tyvärr människan...
Samtidigt är det så att det inte sällan är just samhällsdebatter och moraliska spörsmål som gör att lagändringar går att få till stånd. Och jag tycker att det finns en stor poäng i det, att lagen ska gå hand i hand med vilka värderingar vi medborgare vill att samhället ska stå för och signalera. fram till 1944 var det olagligt med homosexuella handlingar, och därefter ansågs det som uttryck för en psykisk sjukdom i ytterligare några decennier, vilket kan tyckas ganska stötande.
i takt med att vi vänjer oss vid olika beteenden så tenderar vi att reagera mindre på dem som avvikande och därför tycker jag det är högeligen problematiskt att en domare väljer att uttala sig i termer av att det inte spelar nån roll om flickan har sagt nej eller inte. Det är svårt att inte tro att det riskerar att skicka en signal om att huruvida ens sexpartner säger ja eller nej är helt ovidkommande för om man ska fullfölja en sexuell handling eller inte.
att sen tingsrätt och hovrätt kommit fram till olika domar talar väl också sitt tydliga språk om att bevisbördan inte är helt enkel att värdera, ens för jurister. vad sker om domen överklagas och målet tas upp i HD? Ja, det vet väl varken du eller jag, men enkelt är det inte.
jag är glad att du belyser det komplicerade och att du vågar problematisera kring ett ämne som blivit så otroligt laddat, även om jag inte delar din ståndpunkt.
Skicka en kommentar