Sidor

måndag 14 oktober 2013

En halv sanning är faktiskt också en lögn

Idag har jag läst kapitlet som heter "Mer om offer och skurkar. Och om oskuldsfulla flickor kontra ondskefulla män." i Hanne Kjöllers bok "En halv sanning är också en lögn". Det här är mina tankar om kapitlets första halva.
***

I kapitlet ställer hon två patientgrupper mot varandra: de rättspsykiatriska (dvs de som dömts för brott men anses lida av en allvarlig psykisk störning), och kvinnor med självskadebeteende (med fallet Nora som exempel). Inledningsvis kritiserar hon att ingen nyhetsredaktion skulle rapportera att dömda män blivit utsatta för orimliga restriktioner. Det här är en kritik jag håller med om. För att vårt rättssystem ska fungera måste även vård och behandling av personer dömda för grova brott granskas förutsättningslöst. Behandlingen av Pat Punkt (som tidigare bloggade på Hispaliv) har exempelvis fått oproportionerligt lite uppmärksamhet, vilket med all sannolikhet hör samma med de grova brott han är dömd för. Det är mycket allvarligt. 

Sen övergår Kjöller till kvinnorna med självskadebeteende. Eller "flickorna" som hon påstår att medierna genomgående kallar dem, trots att Kjöller påpekar att de är vuxna sedan länge (1). Jag gör en snabb sökning i Retriever research. Söktermen "självskadebeteende rättspsyk flickor" ger 35 träffar. Söktermen "självskadebeteende rättspsyk kvinnor" ger 126 träffar. Kanske inte så genomgående ändå. 

Kjöller jämför vården av Ulf Olsson och kvinnorna med självskadebeteende och menar att båda grupperna finns i rättspsykiatrin för att de bedöms vara sjuka. Hon skriver "Så om det i denna vårdform inte ges någon vård borde det vara lika allvarligt för männen som för kvinnorna". Här avslöjar hon sin okunskap och oförståelse för psykiatrisk vård.

Låt oss leka med tanken att vi har en patientgrupp med hjärtsjukdomar och en med lungsjukdomar. Alla patienter vårdas på kliniken för hjärtsjuka. Vilken patientgrupp skulle få bäst vård? Självfallet hjärtsjuka. De lungsjuka kan möjligen få viss andningshjälp (syrgas och läkemedel brukar gå att skaka fram på de flesta vårdavdelningar) men särskilt specialiserad vård kan de lungsjuka inte räkna med.

Vad Kjöller inte förstår är att rättspsykiatrisk vård inte är en avstjälpningsplats för allsköns psykiatriska defekter. Det är en högspecialiserad vårdform för patienter som begått brott under inverkan av en allvarlig psykisk störning. 90 % av patienterna i rättspsykiatrin är män. Således: rättspsykiatrin är utformad för män som har begått brott. Det är därför rimligt att anta att de patienter som tillhör målgruppen kan få en bättre anpassad vård, än de patienter som inte tillhör målgruppen.  

Strax efter detta resonemang, gör hon nästa jättevurpa: i en diskussion kring vad som är rätt vård för pedofiler kontra kvinnor som skär sig kommer hon fram till att skydd måste vara överordnat allting annat. Brottslingar ska inte kunna skada andra, och kvinnor som skadar sig själva måste förhindras att göra det. Vad gäller brottslingar har jag ingen kommentar, men när det gäller självskadebeteende är saken en annan. Tyvärr är det här en vurpa väl befäst i den psykiatriska vården, vilket väl får sägas lindra Kjöllers fall något, men likväl: tron på att behandla självskadebeteende genom att försöka förhindra personer att skada sig själv är förödande. Självskadebeteende är ett symtom, inte en grundsjukdom. Att genom tvång mota bort symtomen botar väldigt sällan sjukdomen.

Att behandla självskadebeteende genom att försöka förhindra självskador leder i bästa fall inte till något alls, i sämsta fall till ett kraftigt förvärrat självskadebeteende. För att kunna skada sig själv måste patienten bli allt mer kreativ och farlig för sig själv. Under de år jag arbetat med självskadebeteende är ett mönster återkommande: när unga kvinnor hamnat i slutenvård på grund av sitt självskadebeteende, har självskadebeteendet förvärrats avsevärt (2). 

Sen går Kjöller över i ett mycket märkligt, och förvånansvärt blåögt, resonemang som bygger på utsagor från verksamhetschefen på rättspsyk i Växjö, Anita Åkesson. Hon tar avstamp i en artikel om Karin, 22, som vårdades på nu nämnda klinik. Kjöller skriver:
"Och så sägs det att hon [Karin] vårdas bland dömda brottslingar. Så kan det vara. Men det är i så fall kvinnliga 'brottslingar'. Kliniken har nämligen en villa där enbart kvinnor vårdas."
Jag ska berätta något för er: Sedan rättspsyk i Sundsvall slutat ta emot patienter med självskadebeteende, är rättspsyk i Växjö den klinik som tar emot flest kvinnor med självskadebeteende. Många kommer från andra landsting (Region Skåne ligger i topp) och det är inte svårt att räkna ut att inremitterade patienter betyder pengar. (Jämför med avdelning 92 i Sundsvall som måste stängas pga för få utomlänspatienter). När jag besökte rättspsyk i Växjö för några år sedan träffade jag bland annat verksamhetschefen, som hemskt gärna ville visa mig och min kollega den villa som Kjöller beskriver. Haken är bara att den villan (Talludden) är en del av utslussningsverksamheten, och långt ifrån alla kvinnor med självskadebeteede som vårdas på rättspsyk i Växjö hamnar där. Flera av dem vårdas på de vanliga vårdavdelningarna, tillsammans med såväl dömda kvinnor som män. Talludden har enligt hemsidan fem platser. I januari 2012 fanns 28 kvinnor med självskadebeteende på rättspsyk i Växjö (jag skrev mer om det här), vilket innebar att en fjärdedel av klinikens patienter led av självskadebeteende. 28 kvinnor - 5 utslussningsplatser. Enkel matematik.

Dessutom; varför de kvinnliga brottslingarna bara är "brottslingar" inom citationstecken är helt obegripligt. Har Kjöller möjligen glömt den fruktansvärda brand som inträffade på rättspsyk i Växjö 2003? Det var en kvinnlig "brottsling", dömd för mordbrand, som tände på sitt rum. Två tjejer, 16 och 19 år gamla, dog i branden. Båda vårdades på kliniken för självskadebeteende. Men Kjöller räknar kanske inte mordbrand som ett brott?

Sedan fortsätter Kjöller på behandlingsspåret. Nu gäller det vårdinnehåll. Kjöller menar att piller och tvångsåtgärder är vård och att behandling inom psykiatrin numera mindre handlar om att "älta sin barndom på analyssoffan och mer om att kontrollera sitt beteende." Hon faller tillbaka i fällan där behandling av självskadebeteende handlar om att förhindra självskador (eller självstympning som hon övergått till att kalla det, eftersom verksamhetschefen på rättspsyk i Växjö sagt det). Att allt tänkbart farligt rensas bort är "självklart" och hon ironiserar över att patienten mår dåligt över att bli fråntagen allt. Att de enda behandlingsformer som visat någon effekt på självskadebeteende är ett antal olika psykoterapiformer (däribland DBT, MBT och ERGT), och att varken läkemedel eller tvång har någon evidens mot självskadebeteende är i Kjöllers värld ointressant.

Till sist hänfaller hon åt samma retorik som annars bara en riktigt välpolerad psykiatriker brukar uppnå: kvinnorna med självskadebeteende på rättspsyk är (återigen, enligt verksamhetschefen i Växjö) en "oerhört svår" och "extremt personalkrävande" patientgrupp. Om man tror att det handlar om späda flickor som bältesläggs av bekvämlighetsskäl av biffiga vårdare, i stället för att någon håller dem i handen, så vet man inte vad en ångestdriven människa kan vara kapabel till menar Kjöller. Texten dryper av ironi för att vi läsare ska förstå hur absurt hon tycker det är att tvångsåtgärder skulle vidtas i onödan. Hon sväljer glupskt betet som Åkesson riggat, och plötsligt ligger hela skulden på kvinnorna. Att Åkesson själv har ett intresse av att framställa kvinnorna som hon gör, för att de svårvårdade kvinnorna ska kunna räddas av bältesremmar och mediciner på hennes klinik i de småländska skogarna bryr sig Kjöller inte om. 

Jag frågar mig vad Kjöller vill uppnå med kapitlet. Är syftet att demonisera kvinnor med självskadebeteende och rättfärdiga psykiatrins erkänt bristfälliga behandlingsresultat så har hon lyckats. Men det är en fadd smak i munnen som blir kvar när jag läst klart Kjöllers kapitel om självskadande kvinnor.

För en halv sanning är faktiskt också en lögn.

/ Thérèse 

Kuriosa: I bokens inledning skriver Kjöller hur hon inte vill hänga ut enskilda, eftersom det är fördumningen inom journalistiken hon vill kritisera. Inte individer. Hon skriver att hon har valt att ge "de flesta" inblandade fingerade namn, för att "skydda så långt [hon] kan, även om de själva valt att träda fram med både namn och bild." I kapitlet om självskadebeteende framträder dock Karin under sitt rätta namn, eller i alla fall det namn som hon har i Aftonbladet. 

(1) När blir man vuxen? Den absoluta majoriteten av alla kvinnor som medverkat i media pga självskadebeteende är gissningsvis under trettio, de flesta under tjugofem. Flera gånger handlar det om personer som enligt lagens definition är barn, alltså under arton år. "Vuxna sedan länge"? Nåväl.

(2). Jo. Det finns akuta tillfällen när man måste förhindra en människa att skada sig själv. När det handlar om potentiellt livsfarliga situationer ska man självklart inte titta på. Men tror man att behandlingen ska riktas mot att förhindra personer att skada sig själva så har man missat något grundläggande. 

I Media: SvD1, SvD2,

3 kommentarer:

Magnus Berg sa...

Det här bör du känna till om Hanne Kjöller http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=4480 Och med Kjöllers egna ord http://www.dn.se/insidan/vem-gillar-en-tjockis/ och http://www.dn.se/insidan/utdrag-ur-boken-operation-nytt-liv/

Kjöller är alltså en vedervärdig person eftersom hon kräver att andra ska kontrollera sitt beteende medan hon själv ska få skattefinansierad vård och medlidande.

P.S. Jag är precis dom du intresserad av självskadebeteende men inte som teoretiker utan som praktiker... ;-) D.S.

Thérèse Eriksson sa...

Hej Magnus!

Tack för din kommentar. Jag håller inte med dig om att Kjöller är en vedervärdig person. Jag har aldrig träffat henne och har ingen anledning att uttala mig om hur hon är eller inte är. Däremot delar jag långt ifrån alltid hennes åsikter, men har också läst flera direkt strålande ledare som hon skrivit.

Allt gott!

Anonym sa...

Jag har inte last varken er eller Kjollers bocker, men intrycket jag far av din text har ar att du och din kollega verkar ha svart att ta kritik. Jag tanker pa delen om att det ibland framhalls en bild av att det handlar om "spada flickor" som brutalt brottas ned och balteslaggs endast av bekvamlighetsskal och att det istallet for medicinering och forvar ska fa "vard" (som anvands valdigt slentrianmassigt) utan att ga in pa exakt vilken typ av metoder som galler.

Om patienter med sjalvkadebeteende isoleras och tvingas bara hockeyhjalm och tvangshandskar sa sager val det nagot om deras hanterbarhet. Jag menar inte att detta ar ett bra satt att behandla dessa personer, men psykiatrin ar en ung vetenskap och saknar svar pa manga fragor. Kort sagt, vi vet inte hur vi ska "bota" manga, vi har inte kommit sa langt i den har vetenskapen an, sa darfor forvarar vi dem bara da det saknas alternativ. Tillslut vill jag bara papeka att psykiatrin inte kan ta det fulla ansvaret for konsekvenserna hoss dessa patienter da deras problematik har grundlagts langt tidigare ute i den "vanliga" varlden. Psykiska sjukdommar okar och samhllet, uppfostran, attityder och livstilar spelar storre roll.