Sidor

söndag 18 maj 2014

Meta: om självmord

Idag publicerades en text på Aftonbladet debatt som delats många gånger i sociala medier. Den heter "Till dig som inte längre orkar leva" och är (som jag förstått det) ursprungligen ett blogginlägg skriver på Susanna Petterssons blogg, som sedan återpublicerats på debattsidan. Förutom de många som lovordat artikeln, finns förstås också de som levererat kritik. Några av dem diskuterade jag med på twitter tidigare ikväll. Det är med anledning av det sistnämnda som jag skriver det här inlägget.

Kritikerna menar att hennes artikel (det vill säga blogginlägg) är naivt och egocentrisk. Att det inte hjälper att säga att det blir bättre till den som mår dåligt. Att ingen kan säga att någon annans liv är värt att leva. Att hon inte ska tipsa om att ringa polisen om man har självmordstankar, eftersom polisen inte kan göra något. Att den som är självmordsnära ändå inte vill ha hjälp, inte vill ringa någon, inte orkar ringa någon. Men framför allt handlade den diskussion jag fastnade i om att artikeln utgår från att den som begår självmord är deprimerad eller psykiskt sjuk, något kritikerna motsatte sig.

Först något kort om psykisk sjukdom. Någon entydig och av alla accepterad definition finns inte, men inom forskningen och psykiatrin brukar med psykisk sjukdom (eller mental illness) avses en sjukdom som går att diagnostisera med hjälp av någon av diagnoserna i DSM-IV eller ICD-10. Till de stora grupperna av psykisk sjukdom hör depressioner (uni- och bipolära), psykossjukdomar, ångestsjukdomar och personlighetsstörningar. 

När man googlar på självmord finner man ganska snart statistik som säger att en majoritet av alla som begår självmord led vid tillfället för självmordet av en psykisk sjukdom. Många sidor nämner 90% eller mer (t.ex. här eller här). När jag gjorde en snabbsökning gällande vetenskapliga artiklar hittade jag bland annat den här studien som visar att över 95% av alla som begått självmord lidit av en psykisk sjukdom. 

Ett annat angreppssätt att granska statistiken över Lex Maria-anmälningar kopplade till självmord. Sedan 2006 måste vården anmäla självmord som sker under pågående vård eller inom fyra veckor efter vårdkontakt enligt Lex Maria. I Sverige sker omkring 1200 så kallade "säkra" självmord varje år, och ytterligare ungefär 300 fall där det är osäkert om det rör sig om självmord eller olycksfall. Enligt statistik från Socialstyrelsen anmäls varje år mellan fyra och femhundra självmord enligt Lex Maria. Det innebär att tredje person som begår självmord i Sverige har eller har nyligen haft kontakt med psykiatrin. Det är förstås inte ett vattensäkert bevis på att personen också har lidit av en psykisk sjukdom, men får ändå ses som en indikation på det. 

Flera av de som var kritiska mot artikeln menade att självmord också kan utlösas av arbetslöshet, mobbning på arbetsplatsen, hemlöshet, missbruk etc. Så vitt jag vet är inte något av dessa förhållanden en motsats till psykisk sjukdom eller ohälsa, tvärtom. Arbetslöshet, mobbning, hemlöshet och missbruk är kända riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa. Att någon begår självmord på grund av arbetslöshet behöver alltså inte utesluta att personen ifråga också led av en depression - möjligen utlöst av arbetslösheten - vid tillfället för självmordet.

För tydlighetens skull så är mitt syfte inte att hävda att alla självmord orsakas av psykisk sjukdom. Det här är mycket komplexa frågor, och det finns med all säkerhet människor som begår självmord utan att lida av en psykisk sjukdom, men min uppfattning är att de sannolikt utgör en minoritet. 

Till sist, vad tycker jag om Petterssons artikel? Tja. Som blogginlägg betraktat tycker jag det är en väldigt fin och innerlig text. Den flödar över av välvilja och en önskan att dela med sig av goda erfarenheter. Som artikel betraktat har den kanske ett snävt perspektiv, och visst tangerar den en slags sekulär framgångsteologi: tänk rätt så mår du bra. Samtidigt kan jag på intet sätt kritisera en människa som delar med sig av mycket personliga erfarenheter och uppmanar andra att söka hjälp om de bär på självmordstankar. Snarast så har jag svårt för att kräva att alla som yttrar sig i en fråga ska tänka på alla perspektiv. Pettersson bidrar med ett perspektiv. Det är värdefullt men inte heltäckande, men det gör hon inte heller några anspråk på att vara. 

Inte heller ser jag något fel med att, som författaren gör, påstå att livet blir bättre. Livet är, som vi alla vet, inte statiskt, och även om den arbetslösa kanske förblir arbetslös livet ut, så finns det goda möjligheter att hen i alla fall hittar ett konstruktivt sätt att förhålla sig till sin arbetslöshet, så att självmord inte förblir den enda möjliga utvägen. Också det måste väl ändå ses som en förbättring. 

/ Thérèse

1 kommentar:

Kin sa...

Jag tycker det är en fin och personlig text.
Apropå ämnet texter som riktar sig till självmordsbenägna tycker jag det är mer problematiskt att så många texter, speciellt mer "officiella", som vårdguiden och liknande, skriver att det är viktigt att söka hjälp och att det finns hjälp att få, i en ton som verkar vända sig till människor som aldrig försökt vända sig till vården. När jag mått dåligt och redan haft kontakt med vården har den sortens texter som bara slutar med att du kommer att få bra vård om du bara söker den förstärkt min känsla av att vara hopplös och ensam och udda. Om en tredjedel av de som tar livet av sig nyligen haft kontakt med våden men inte fått tillräcklig hjälp, är det nog inte bara jag som är ensam om att vara så udda att bara själva kontaktandet av vården inte räckt. Det kanske inte är så uppmuntrande till de som aldrig sökt vård att skriva att det inte är säkert man får bra hjälp på första försöket, och det kanske är därför det inte skrivs ut, men det är ju inte så uppmuntrande till de som redan försökt.