Sidor

måndag 17 augusti 2015

Polarnatt av Frida Skybäck

Bok: Polarnatt
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Forum (Tack för recensionsex!)
Hur: Storytel/pappersbok
Betyg: 5 av 5

I våras läste jag del ett i denna historiska romantrilogi om systrarna Stiernfors (recension finns här). Den överraskade mig positivt, och fick mig att se fram emot uppföljaren, den nu lästa Polarnatt. Kanske ska jag återigen säga att historiska romaner vanligtvis inte är det som får mig att plocka ner en bok från hyllan, och kretsar de dessutom kring kärlek så är loppet kört. Det är inte min grej. Men Frida Skybäck utmanar mig och får mig att retirera. Polarnatt lever upp till de förväntningar som jag fick efter att ha läst Norrsken. Det är helt enkelt en riktigt bra roman.

De tre systrarna Stiernfors har vuxit upp på godset Rosenlund med goda ekonomiska och materiella förutsättningar. I första boken blir äldsta dottern Cecilia bortgift i försök att skyla några besvärande hemligheter, men det äktenskap hon tvingas in i kan knappast kallas kärleksfullt. Nu står mellansystern Elisabeth näst i tur att finna en make, och förhoppningarna finns förstås att det ska gå bättre för henne än sin syster. Minstingen Amelie har, precis som i Norrsken, en tillbakahållen roll, något jag uppskattar. Hon ter sig inte särskilt sympatisk, och det är de äldre syskonens livsöden som fängslar mig.

Boken kretsar kring de tre systrarnas liv och vardag, kärlek och relationer. Vi får följa Cecilias liv på sin nya gård, och Elisabeths sökande efter en make. Då och då får vi korta brev från Amelie som befinner sig i Stockholm och rör sig i kungliga kretsar. Visst kan jag undra varför Elisabeth är så tveksam till närhet med Mathias, när hon utan större omsvep närmar sig Vera. Och visst frågar jag mig varför sanningen om von Strauss tycks så svår att avslöja. Men det är i sammanhanget små frågetecken, som blir förlåtna av att berättelsen som helhet ger mig så mycket läsglädje.  

Att läsa Polarnatt är att kliva in i en annan värld. Även om tempot är något högre än i Norrsken, så är det ingen actionfylld berättelse vi får ta del av. Och det ska ingalunda läsas som kritik. Att skriva en bok som helt saknar deckarnas enkla cliffhangerknep, och ändå hålla intresset hos läsaren kräver sin författare. I stilla mak får jag som läsare fördjupa min relation till Cecilia och Elisabeth, vilket är ett måste för att på allvar kunna förstå de svårigheter de ställs inför. Skybäcks historiekunskap skapar en trovärdig berättelse, och bakom frasande kjolar och tebjudningar finns en näve knuten i kvinnokampen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att heja på karaktärerna. Jag vill ropa till dem att fortsätta kämpa. Att deras agerande kommer få betydelse, om inte för dem själva, så för oss kvinnor som lever ett och ett halvt sekel senare.

Nu inleds väntan på den tredje och avslutande boken om systrarna. Tur jag har jobb, studier och annat läsbart att distrahera mig med under tiden.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

1 kommentar:

FRIDA sa...

Hej! Tack för din fina recension <3/Frida