Twittrande läkare och utsatta patienter

Jag har under ett antal års tid jobbat alternativt gjort sjuksköterskpraktik på sjukhus och i äldreomsorgen. Dessutom har jag gjort ungefär två månaders praktik som blivande och varande prästkandidat. Såväl sjukvården, omsorgen som delar av kyrkans verksamhet omfattas av sträng sekretess. Under alla dessa år har jag aldrig upplevt några problem med vad jag kan eller inte kan skriva på sociala medier. Därför blir jag så förvånad över att den debattartikel, som jag undertecknat tillsammans med tre kloka kvinnor som publicerades i Läkartidningen, fått så mycket kritisk respons.

Men låt oss backa bandet. Allt började nämligen för några veckor sedan när en psykiater twittrade något som jag och flera andra uppfattade som gravt olämpligt. Och egentligen är inte ens det sant, eftersom det i flera års tid har funnits läkare – och andra sekretessyrken – som delat mer eller mindre lämpliga saker i sociala medier (SoMe). Just de här tweetsen från just den här läkaren blev helt enkelt bara den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Föga kunde vi ana att kritiken av den droppen skulle utlösa en flod av arga tweets och upprörda röster.

Knäckfrågan tycks vara denna: kan man vara privatperson i SoMe eller är man alltid, mer eller mindre, också en representant för sin yrkeskår? Diskussionen har kommit att fastna kring läkare, så för enkelhetens skull kommer jag skriva läkare i den följande texten. Det är dock till fullo utbytbart mot annat sekretessyrke som präst, socionom, psykolog eller sjuksköterska.

Många hävdar att läkare är mer än sitt yrke. En inte särdeles provokativ ståndpunkt som jag till fullo instämmer med. Men att vara mer än sitt yrke, betyder i mina ögon bara att man är läkare och någonting annat. Inte att man upphör att vara läkare bara för att arbetskläderna hänger kvar på jobbet. Min man är präst 24 timmar om dygnet, även när han inte har sin prästkrage på sig, och syrran är läkare också när hon inte är på sjukhuset.

Nästa fråga blir då: har läkare (och andra sekretessyrken) ett annat ansvar gentemot allmänheten än vad exempelvis trädgårdsmästare eller lokalvårdare har? Finns det saker en läkare inte bör säga, skriva eller dela i sociala medier? Den frågan är betydligt svårare att besvara. Att säga ja: läkare bör tänka mer än genomsnittet på hur de för sig i sociala medier, har visat sig vara mycket upprörande. Med hänvisning till att läkare också är människor, och att patienter inte behöver följa sina läkare i sociala medier, hävdar många att sekretesslagen är den enda gräns som behövs. Med andra ord: så länge läkaren inte säger: ”Jag har idag haft samtal med Linus Larsson på Stårvägen i Gnesta med anledning av hans schizofreni” så är man på det torra.

Jag håller inte med.

En patient ska aldrig behöva hitta sig själv i sociala medier, efter att hen sökt sjukvård. Oavsett om andra kan identifiera patienten, så ska man som princip inte heller kunna identifiera sig själv. Därför blir nedanstående tweets, skrivna av två olika läkare verksamma inom psykiatrin, så problematiska. Den vård du får mellan fyra ögon är tänkt att stanna där.

Här har flera läkare lite syrligt hävdat att man faktiskt inte måste följa sin psykiater på twitter. Det är förstås sant. Men dels: det som skrivs på ett öppet twitterkonto, stannar faktiskt inte alltid där. Tweets retweetas, citeras, plockas ur sitt sammanhang, delas till facebook, instagram, plockas upp av bloggare och publiceras i papperstidningar. Och dels: varför ska du som patient behöva välja mellan att följa din läkare – för att åtminstone veta när och om hen skriver om dig – eller att aktivt låta bli men gå med en konstant oro för att du kan bli nästa veckas stjärnmagnet i läkarens flöde?

I den artikel som nu finns publicerad i Läkartidningen skriver vi bland annat att det är problematiskt med personer som i sin twitterpresentation anger sin profession, tar selfies i jobbkläder och nämner sin arbetsplats. Det har folk tolkat som att inget av detta är okej. Därmed missar de avslutningen på meningen, nämligen att dessa saker tillsammans gör det svårt att hävda att man twittrar privat. Det är förstås helt okej att kalla sig DrPsyk på twitter, ange att man jobbar på PIVA i Göteborg och ta selfies i sin kortärmade läkarrock. Men att då samtidigt hävda att man måste få skoja om att som läkare stiga i rang på rättspsyk genom disciplinbollar och vapen, klaga på kränkta självutnämnda patientföreträdare, twittra om utförda behandlingar på jouren eller hurtigt erbjuda bensodiazepiner till kollegor – eftersom man gör det som privatperson, går inte ihop. (Och ja. Detta är verkliga exempel från maj månads läkartwitterskörd.) För vad händer om den tweeten dyker upp i flödet hos patienten som är inne på fjärde timmen i väntrummet på psykakuten? Hur påverkas patientens förtroende för vården och läkaren av det?

Jag har varit aktiv i sociala medier långt innan begreppet sociala medier användes. Men aldrig har jag känt något behov av att berätta om de patienter jag mött och de tragiska livsöden jag arbetat med på onkologen, neonatal-iva eller äldreboendena. Därför har jag så svårt att förstå det kompakta motstånd som seglat upp de senaste veckorna. Det går alldeles utmärkt att arbeta i ett sekretessyrke, twittra om det, och samtidigt twittra om personliga, roliga eller dråpliga saker. Men allt behöver faktiskt inte alltid sägas i alla kanaler. Och även om det tycks bära många emot, så finns det yrken som kommer med särskilda krav på hur man för sig i det allmänna rummet.

Se bara på våra politiker. De kan bli av med jobbet för ett enda uttalande, eller en felaktig hälsning. Det är förstås inte en modell att eftersträva, men ur det perspektivet blir det för mig underligt att klaga på att jag som verksam i ett yrke med stark sekretess och många gånger stor makt, inte kan twittra samma saker jag kan säga med kollegorna i fikarummet, eller sådant som är i nivå med vad som sägs på mellanstadiets skolgård. Det bör i sammanhanget vara ett synnerligen litet problem. Valet mellan läkarens rätt att i alla sammanhang få uttrycka allt en har på hjärtat, och patientens rätt att känna trygghet i sjukvården bör inte vara särskilt svårt.

Det är inte särskilt svårt.

/ Thérèse

Medias osynliga skador: är det inte fysiskt så finns det inte

"Den man som kapat ett egyptiskt passagerarplan och tvingat det att landa i Cypern har gripits. Ingen har skadats i dramat, men vad som drev kaparen är fortfarande oklart."

SvD.se

Citatet handlar om kapningen av ett Egyptiskt flygplan som inträffade i morse. Kaparen är nu gripen, både passagerare och besättning är fria och media rapporterar så som de alltid gör i liknande situationer: ingen har skadats .

Men är det verkligen sant? Eller menar de egentligen något annat än vad de säger?

63 personer har alltså varit med om att flygplanet de befinner sig på har kapats av en okänd man med ett bombbälte runt midjan, som tvingar piloten att ta en annan rutt än den planerade. Det har inte funnits någonstans att fly, inget sätt att komma undan. 63 personer har varit helt utlämnade åt denna ende man som potentiellt kan spränga hela planet i luften. Och ingen har skadats?

Vi hör det så ofta. Rapporter om hur många som skadats eller inte skadats vid olyckor, naturkatastrofer, terrordåd och bränder. Men vad som egentligen åsyftas är hur många som har skadats fysiskt. Men människan är, som bekant, mer än ett fysiskt skal.

Det är förstås omöjligt att förutspå hur många av de 63 personerna från det kapade planet som kommer drabbas av ett psykologiskt trauma till följd av dagens upplevelse. Däremot kan vi nog lätt räkna ut att ingen av de 63 personerna lämnar flygplatsen oberörda. Många kommer känna stress, oro och starka känslor i flera dagar eller veckor, utan att kanske riktigt kunna sätta ord på det. Deras kroppar kommer att reagera, och kanske hamna i otakt med psyket. När det känns som att det är okej, kommer pulsen plötsligt att öka och luftstrupen att snöras åt, bara för att de såg flygbolagets logga i en tidning. 

De kommer känna obehag inför att flyga igen, och kanske också inför att känna sig instängda i ett litet utrymme. Vissa kommer reagera med skräck eller obehag inför auktoriteter, på män som liknar kaparen eller på dofter som fanns i planet. Några kommer inte vilja låta sina nära och kära flyga, eller kanske resa kollektivt överhuvudtaget. Andra bär redan på så många svåra livshändelser att denna händelse antingen blir den droppe som får hela deras liv att haverera, eller så blir den bara ytterligare en i raden av svåra händelser att resa sig ifrån. De kommer alla, på olika sätt, att bära med sig minnet av den här dagen för resten av sina liv. Men ingen av dem skadades vid dagens flygpplanskapning. 

När man talar psykologiska trauman tycks många vara överens om att det svåraste* traumat är att vara utsatt för ett dödshot och/eller tro att man ska dö. Till exempel att befinna sig i ett flygplan ett antal tusen meter upp i luften, tillsammans med en man med bombbälte runt midjan. De flesta människor återhämtar sig på egen hand efter en traumatisk händelse, även om det kan ta tid och vara smärtsamt. Men ungefär var fjärde drabbad återhämtar sig inte utan hjälp. Det motsvarar 15-16 personer i det kapade flygplanet.  De riskerar att utveckla psykologiska trauman och behöver hjälp för att läka. Men ingen skadades i dagens flygplanskapning.

Jag förstår att media väljer att rapportera om fysiska skador. De uppstår nästan alltid i direkt anslutning till den utlösande händelsen, och blir därför enkla att mäta. I det här sammanhanget har jag inte heller några invändningar mot det. Men jag önskar att man vore bättre på att betona att det rör sig om just fysiska skador. Det görs ibland, men alldeles för sällan. 

Skälen är enkla. Att säga skador, men mena fysiska skador, bidrar till att förminska det psykiska lidandet. Eller nej, det är fel ord. Det är inte att förminska, det är att osynliggöra. Det psykiska är så ointressant att det blir osynligt. Är inte skadan fysisk, så finns den inte. Och är du fysiskt välbehållen, så är allt bra. Då är du inte skadad. Oavsett hur svåra och livshotande situationer du än har utsatts för, så är det inte de som räknas. Och har du skadats fysiskt så är skadan läkt så snart det fysiska har helats. Oavsett hur mycket ångest, oro, skräck, dissociation, återupplevelse och depression du än erfar. 

Är det inte fysiskt så finns det inte. 

/ Thérèse

* Med reservation för att det är vanskligt att gradera trauman. Mer om psykologiska trauman finns t.ex. hos psykologiguiden. 

Det som inte dödar stärker. Inte.

Du är så stark!

Det där hade jag aldrig klarat!

Det som inte dödar härdar!

Det är tufft nu, men sen blir det en erfarenhet för livet!

En människa får aldrig större utmaningar än hon kan hantera! 

Människor som drabbas av allvarlig sjukdom kan mötas av en lång rad olika reaktioner från omgivningen. Själv led jag själv av ätstörningar och självskadebeteende i nästan tio års tid, och förlorade min dåvarande fästman i cancer i samma veva. När jag berättar om det, vilket jag gör allt mer sällan nuförtiden, får jag ofta höra att jag är stark. Den eller de som lyssnar tvivlar på att de själva skulle ha klarat av samma sak, eftersom de saknar min styrka. Ibland känns det som om jag puttas upp på en piedestal och görs till en förebild eftersom jag har överlevt.

Det sägs förstås i all välmening, och jag tar inte illa upp. Men eftersom det är något jag funderat mycket på, tänkte jag nu berätta en hemlighet: Allvarlig sjukdom, trauman och livskriser levereras inte tillsammans med en hemlig reservlåda full styrka. Tvärtom faktiskt, så är sjukdom, trauman och livskriser riktigt illasinnade energitjuvar som suger ut all ork man någonsin lyckats bygga upp.

Men, hur kommer det sig då att har jag  klarat mig igenom allt som andra inte tror sig orka med? Svaret är enkelt: jag hade inget alternativ. Det blir morgon även när man är sjuk. Räkningar ska betalas även mitt i en kris. Magen behöver mat även om livet kränger som aldrig förr. Den som dör till följd av sjukdom gör det inte för att hen saknar styrka, lika lite som jag kan tillskriva min överlevnad hemliga superwomankrafter. Det handlar inte om styrka, motivation eller vilja. Hade jag på något sätt kunnat välja bort mina helvetesår så hade jag gjort det, alla gånger. Men livet serveras inte efter en meny med olika alternativ, det gäller bara att ta det som serveras och hantera det efter bästa (o)förmåga.

Här och var svävar dessutom rosaskimrande föreställningar om att ingen människa får större utmaningar än hon kan hantera, och att varje utmaning härdar och stärker och gör dig till en bättre människa. Det är lögn. En människa kan visst få mer svårigheter än hon kan hantera. Vi ser det på parkbänken hos alkoholisten, i trappuppgången där den hemlöse sover, hos patienterna på den psykiatriska avdelningen och hos den som självmedicinerar för att alls komma upp ur sängen. De har inte valt sin situation. De har fått mer än de kan hantera.

Media älskar att skriva reportage om människor som gått från mörker till framgångssaga: om någon som varit sjuk och som nu använder sina erfarenheter till att hjälpa andra. Människor som berättar att de visserligen har haft det tufft, men att de lärt sig så mycket av sjukdomen eller krisen eller traumat, som de nu aldrig vill vara utan. Man skapar mening av lidandet. Skapar balans: först minus och sen plus. Jämvikt.

Jag har själv varit med i liknande reportage, och är ohyggligt obekväm med det idag. De bidrar till någonting jag inte kan stå för, en romantiserad bild av att livets vanvettiga prövningar är något karaktärsdanande och stärkande, lite som vinterbad eller maratonlöpning. Sanningen är ofta en helt annan. Det bara syns inte på utsidan.

Numera försöker jag istället försonas med att det inte finns någon jämvikt. Jag vill inte längre skapa mening av lidandet. Av sjukdomen, såren, förlusterna, sorgerna, trasigheten. Jag försöker bara hantera det livet ger mig. Lära mig det jag kan lära mig. Utvecklas där jag kan utvecklas. Förstå det jag kan förstå. Men hade jag fått välja hade jag tveklöst beställt ”den enkla vägen” av livets kypare. För jag är inte starkare än någon annan. Jag har bara tvingats hantera situationer och händelser jag aldrig någonsin bett om.

/ Thérèse

Om den onda världen och den goda Guden

- "Om det finns en Gud varför dör barn då?" 

- "Genom livet drabbas vi då och då av sorger som Gud inte vill att vi ska drabbas av, men jag tror att vissa saker råder inte ens Gud över." 

Texten ovan är hämtad ur en frågestund som Svenska kyrkan anordnade på Facebook under Allhlegonahelgen. Både frågan och svaret är något längre än vad jag saxat in här, men det är om just den här svarsmeningen som det här inlägget kommer att handla. 

Vissa saker råder inte ens Gud över. På många sätt är det en förståelig formulering. Det finns inga bra svar på frågan varför barn dör om Gud finns. En vanlig formulering tar fasta på att Gud är med oss både i sorg och glädje, vilket också prästen som skrev svaret ovan uttryckte. Vissa fokuserar på att människans fria vilja förde in ondskan i skapelsen. Och så finns den här varianten, att ondskan ligger bortom Guds kontroll. Vill man komma undan bilden av en Gud som sanktionerar det våld och lidande som oskyldiga människor utsätts för, är det här förstås en väg att gå. Men vad gör egentligen en sådan formulering med vår, eller i det här fallet min, gudsbild? 

Inom religionsfilosofin kallas det här det ondas problem: om Gud är allsmäktig, allvetande och god – hur kan det då finnas ondska? För mig utgör dessa tre komponenter – allsmäktig, allvetande, god – ett fundament för mig gudsbild. Utan dem, ingen Gud. Därför innebär en formulering som den ovan – vissa saker råder inte ens Gud över – att guds allsmakt upphör, och med den också Gud så som jag tror på och känner hen. 

För vissa kanske det utgör en större tröst att tänka att Gud inte riktigt är allsmäktig, att hen kämpar för sin skapelse, men att den ondska vi ser i världen är ett tecken på Guds otillräcklighet. Då behöver man inte förklara varför Gud tillåter ondska. 

För mig är det bara skrämmande. Den Gud jag har förtröstan till, den Gud jag söker mig till när livet gör mig ont, och när livet gör mig gott, är den Gud vars frid övergår allt förstånd. Den Gud i vars liv jag lägger mina händer, är större än allt jag kan föreställa mig. 

Min enda tröst är att jag inte har hela bilden. Det är ofta en otillräcklig tröst, den får mig ändå att tvivla och ifrågasätta både Gud och världens beskaffenhet. (Och ja, jag tror att man får ifrågasätta Gud. Hen tål det.) Men jag vägrar att sälla mig till dem som ser en mening i mänskligt lidande. Ni vet, människor som försöker skapa mening i förlusten av ett barn, dödliga pandemier, våld och hat. Som säger att det visst är Guds vilja att vi ska lida och plågas. Att vi inte kan uppskatta livets goda, om vi inte också fick ta del av det svåra. Det hade kanske fungerat om plågorna var jämt fördelade över mänskligheten, men så vet vi alla att det inte är. Vi föds, vi lever och vi dör med väldigt olika förutsättningar. 

Alltså står jag och ser på världens ondska, och undrar varför Gud inte griper in och styr upp. Hen borde ju kunna det! Samtidigt vet förstås varken jag eller någon annan hur mycket Gud faktiskt griper in. Jag vet inte hur världen sett ut om Gud vänt ryggen åt oss. 

Så hur jag än vänder mig, så är det här trösten ligger: bara Gud har hela bilden. Bara Guds blick sträcker sig in i evigheten. Det handlar inte om att skapa mening i förlusten av ett barn. Ur vårt mänskliga perspektiv kan det inte vara något annat än grymt, plågsamt och djupt meningslöst. Men i en värld som uttrycker så mycket ondska, måste jag lita till att jag inte har alla pusselbitar. I en värld där jag helst vill retirera inför allt som bryter ner, finns det ingen större tröst än Guds godhet, allsmakt och allvetande. 

Någon skulle säkert kalla det för ett ologiskt cirkelresonemang. Men det svåraste för mig är inte att förstå hur det kan finnas ondska i en värld om Gud är god. Det svåraste för mig är att förstå hur jag skulle orka överleva i en ond värld, om jag inte hade Guds godhet att vila i och förtrösta på.

/ Thérèse

”Jag beklagar sorgen”

Relationer är det som håller oss människor samman. Vissa relationer tycks kunna övervinna allt, andra tillfälliga och sköra. En del relationer bygger på blodsband eller kärlek, andra på att man delat bostad, grannskap, skola, arbetsplats, kyrka eller något annat. Det finns forskning som visar att världens befolkning som mest är fem eller sex led ifrån varandra (min mammas kompis chefs…), så relationsbanden går kors och tvärs över jorden. Ibland tänker jag mig alla relationer som en stor väv som knyts av allt från det grövsta och starkaste garn, till de tunnaste, sköraste silkestrådar. En tät väv av mänskliga relationer.

När en människa dör lämnar hen ett hål efter sig i väven. Relationsband slits av och skapar lösa trådar som fladdrar för vinden. I det där hålet finns alla minnen, allt oavslutat, all kärlek och all smärta som fanns i relationerna till och runt den döde. Nu är det upp till de efterlevande att försöka lappa ihop det där hålet. Minnet av den döde kommer alltid finnas där som ett märke i väven, det kommer aldrig att försvinna eller suddas ut. Det finns ingen plastikkirurgi som suddar ut förluster.  Men det går att hindra trådarna från att fransa upp sig ännu mer, eller slita sig loss från andra fästen och försvaga eller förstöra relationer. Och det går inte att blunda för hålet. Det finns där, även om vi kniper ihop ögonen. Bara genom att se det, genom att uppmärksamt följa de avslitna ändarna, kan hålet förvandlas och på nytt ge stadga i väven.

När någon dör, särskilt om det är ett oväntat dödsfall eller någon yngre människa som dör, så reagerar många genom att ta ett steg tillbaka. Döden blir den där rosa elefanten som står mitt i rummet, men som ingen riktigt vågar tala om eller låtsas om. Av rädsla att säga fel, säger vi ingenting. Av rädsla att göra någon obekväm, gör vi ingenting. När vår egen otillräcklighet inför döden gnager, vänder vi bort blicken och hoppas att hålet ska försvinna av sig själv. Att någon annan ska laga.

Jag tror att det sliter på våra relationer. På våra trådar. På vår livsväv.

Det hål som skapas när någon dör kan aldrig göras ogjort. Ett barns död kan aldrig ersättas av ett annat barn. Förlusten av en förälder kan aldrig kompenseras av en annan förälder. Men när någon dör byter väven skepnad. Runt det fransiga, trasiga hålet som är förlusten, knyts nya trådar samman, och nya relationer tar form. Kvar blir en lagning där trådarna löper tätare än någon annanstans på väven.

Det finns inget rätt och fel när det kommer till sorg. Den är lika individuell som vi människor. Men oavsett vilken skepnad den kommer i, kräver sorgen sin uppmärksamhet och sitt utrymme. Först när vi låter den ta plats och låter den finnas – med eller utan ord – kan vi låta oss helas. Därför är det inte sorgen vi bör beklaga – det är förlusten. Sorgen hjälper oss så att förlusten inte sliter oss itu. Sorgen ger revan i väven en stadkant. Någonting att fästa nya trådar i. En början till någonting nytt.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh. 1:5)

/ Thérèse

Vill du tända ett ljus för någon i allhelgonatiden, så kan du göra det via Svenska kyrkans hemsida. 

UnderbaraClara har skrivit ett fint inlägg om sorg som du hittar här. 

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, allhelgona, alla helgons dag, förlust, död, dödsfall, svenska kyrkan

Gudstjänsten som publikmagnet

Igår firade jag mässa. Kyrkan var kanske halvfull, vilket är lite mer än en vanlig söndag. Sannolikt beror det på att församlingen ordnade kalas för alla nyblivna 80-åringar efter mässan. Under gudstjänsten sjöng vi psalmer, läste bibeltexter, bad Vår fader och lyssnade till en god predikan om hur vi som Guds avbilder i världen också har ett samhällsansvar. Vi sjöng Kyrie, Gloria och Agnus dei, stämde in i trosbekännelsen, delade Herrens måltid och fick till sist Guds välsignelse.

Vi firade med andra ord en ganska vanlig Svenskkyrklig högmässa.

Men inte om man ska tro Jens Christian Brandts artikel Kyrkan som blev en publikdragare som publiceras i DN. Brandt har nämligen firat mässa i Katarina kyrka i Stockholm, som tydligen är den kyrka inom Svenska kyrkan som har flest gudstjänstfirare i hela landet. På många håll är gudstjänsterna, enligt Brandt, sedan länge en ritual för tomma gallerier. Men att Katarina kyrka ökar sin gudstjänststatistik beror, enligt Brandt, på att det a) i Katarina kyrka finns ett helt annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan och b) något så unikt som en garanti på att prästen tror på Gud.

Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande. Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall.

Den bild av Svenska kyrkan som Brandt beskriver, är inte en bild jag kan känna igen mig i. Inte från någon av de vid det här laget ganska många församlingar där jag varit aktiv eller firat gudstjänst. Däremot känner jag igen den från debattsidor och tidningsartiklar. Den dubbelbestraffande attityden där Svenska kyrkan å ena sidan är patriarkal och gammalmodig, och å andra sidan inte tillräckligt religiös och för välkomnande gentemot andra religioner.

Jag gör inte anspråk på att min bild skulle vara mer korrekt än Brandts, men jag undrar mycket över vilken församlingserfarenhet Brandt har. Var har han gått för att samla så ensidigt smärtsamma erfarenheter? Var har han firat gudstjänst för att stöta på hundvalpar i stället för Gud, ateistiska präster i stället för bröder och systrar i tro? Vilka erfarenheter bär han som får honom att tro att Fader vår skulle ge större allvar än Vår fader? Och var menar han att de så utbredda ritualerna för tomma gallerier håller till? Jag vet inte, men jag skulle gärna veta. För om detta var vad jag hade mötts av i Svenska kyrkan, så hade kanske även jag tappat hoppet.

Det är förresten en märklig gudstjänstsyn som skymtar bakom Brandts formuleringar: Ritualer för tomma gallerier. Publikmagnet. Publikdragare. Som om gudstjänsten vore en föreställning ledd av en skådespelare och gudstjänstfirarna en publik redo att underhållas. Gudstjänsten är ett möte mellan människor och Gud. Gudstjänsten är något vi delar och skapar gemensamt. I gudstjänsten finns ingen publik: där finns bara deltagare och medskapare.

Så Brandt, om du vill bredda din bild av Svenska kyrkan och hitta goda exempel söder om söder, så är du varmt välkommen att börja här i Mjölby. I helgen sjunger vi Chilcotts Requiem och på söndag firar vi förstås högmässa. Precis som alla andra söndagar. Jag lovar dig att du varken kommer att möta hundvalpar eller ateistiska präster, utan en varm gudstjänstgemenskap med ett tydligt fokus: vår gemensamma tro på Gud fader, Jesus Kristus och den Helige ande.

Välkommen att dela den!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, svk, kyrka, tro, allhelgona, requiem, dn, dagens nyheter,

Om makt i vården (bara den som är medveten om sin egen makt kan hantera den ansvarsfullt)

När jag föreläser för vård- och omsorgspersonal brukar jag alltid tala om makt. Jag frågar om personalen upplever att de har makt, vilket de sällan gör. Tvärtom, så är det många som känner sig maktlösa, och den upplevelsen tycks överskugga deras egen makt. Då frågar jag dem: om du och din patient/brukare är oeniga om hur någonting ska vara eller göras – vem brukar få rätt i slutänden? Du eller vårdtagaren? Och vad betyder det för ert maktförhållande? 

All vård är asymmetrisk, ojämlik. Patienten behöver något som vården kan ge. Det medför att patienten alltid befinner sig i en underordnad position till vårdpersonalen. Den inbyggda asymmetrin innebär att vården har makt över patienten. Det gäller all form av sjukvård och omsorg, oavsett om den sker frivilligt, på en hemma hos patienten eller på en sluten avdelning. Särskilt tydlig blir makten i psykiatrisk tvångsvård. Att säga att sjukvårdspersonal har makt över patienterna är alltså ingen anklagelse. Det är ett konstaterande av sjukvårdens grundförutsättningar.

Relativt ofta möter jag en ovilja från vårdpersonal att se den egna makten. Att ha makt verkar fult, och därför slår många det ifrån sig. Det är farligt. Genom att blunda för sin egen makt, riskerar man att missbruka den utan att själv vara medveten om det. Inom psykiatrisk vård blir makten särskilt påtaglig, eftersom där finns möjlighet för vården att agera mot patientens vilja. 

Maktens olika uttryckssätt

Makten har många uttryckssätt, fem av dem hittar du nedan. Olika former av makt kan komma till uttryck i samma situation, och förstärker då varandra. 

Den formella makten innebär att vården har juridiska möjligheter att bestämma över patienten. Hur det bestämmandet ser ut skiljer sig åt från situation till situation. Det kan handla om att en socionom nekar en 94-årig kvinna fler timmar av hemtjänst eller att en läkare bedömer att en patient lider av en allvarlig psykisk störning och behöver tvångsvårdas. Gemensamt är att det finns en juridisk grund för vårdens agerande.  

Fysisk makt blir för patienten särskilt påtaglig i psykiatrisk tvångsvård. Där har vårdpersonal rätt att handgripligen hindra en patient att lämna avdelningen, fysiskt hålla fast en patient för att ge  hen mediciner, låsa fast patienten i en bältessäng eller begära polistransport för en patient som avvikit. Även hot om fysisk makt (se nedan) är närvarande i framför allt psykiatrisk vård.  

Ekonomisk makt uttrycks främst i form av vårdens prioriteringar. Finns det pengar till att låta patienten få den terapi som hen behöver, eller komma till det behandlingshem som kan ge en adekvat behandling? Patienten kan också hamna i en maktkamp mellan olika aktörer: är det kommunen eller landstinget som ska betala för patientens vård? 

Expertmakt är en vanligt i såväl psykiatrisk som somatisk vård. Den asymmetri jag beskrev ovan, beror delvis på att personalen har kunskap som patienten saknar. En patient som söker sig till vården vet vanligtvis inte så mycket om sin egen sjukdom eller vilka behandlingsmöjligheter som finns. Det ger kunskapsmakt åt vården. Patienten vet inte heller hur utredningen eller vården fungerar rent praktiskt. Ta till exempel rutiner på en avdelning: vårdpersonalen vet var teverummet ligger, vad det blir för middag, vilka tider patienten får ta emot besök och vilken tid nästa undersökning sker. Det är också en typ av makt. 

Nätverksmakt handlar om att den överordnade (vårdpersonalen) ingår i ett nätverk (kollegor) som är lojala med varandra. Vården bygger på teamarbete, som i sin tur bygger på nätverk. Det talas ibland om att vården måste ha en ”enad front” gentemot patienten, vilket är ett exempel på nätverksmakt. Om en patient blir oenig med en vårdpersonal, är sannolikheten stor att övrig personal backar upp den kollega som patienten blivit oenig med, eftersom de tillhör samma nätverk. Om ord står mot ord - patienten har en beskrivning av en händelse, vårdpersonalen en annan - så är sannolikheten stor att vårdpersonalens version bedöms vara mest trovärdig. Personalen har en nätverksmakt som patienten saknar. 

Hot om makt

Det finns många andra sätt att se på makt, och detta är bara några få exempel. Förutom när makten faktiskt manifesteras, kan makt också vara närvarande bara genom att den kan komma att tillgripas. Den underordnade kan därför göra som den överordnade säger, inte för att hen egentligen vill det, utan för att undvika att den överordnade tar till mer makt.

En patient i psykiatrin måste inte bara förhålla sig till den makt som finns i situationen, utan också till den makt som skulle kunna användas. Ett tydligt exempel är den fysisk makten som inte behöver användas för att vara verksam. Ofta räcker det med ett hot om tvång (makt) för att den underordnade ska vika sig (t.ex:"Om du inte lugnar dig så får du en spruta/lägger vi dig i bälte"). Hot om makt är också ett maktutövande.  

Motmakt

Motmakt är en reaktion på vad som upplevs vara felaktigt maktutövande. Det spelar ingen roll om läkaren hade skäl att tvångsvårda patienten eller lägga hen i bälte. Det är patientens upplevelse – att maktutövningen var felaktig – som skapar motmakt. Tyvärr kan motmakt generera mer maktutövande, eftersom den överordnade (vården) upplever motmakten som att patienten är ”besvärlig”, och hanterar det med mer makt. Det är beklagligt. Vården måste ge utrymme för patientens motmakt. När ingen motmakt finns har tvånget nått sin mest absoluta form. Då har patienten retirerat och upplever sig fullständigt maktlös inför vårdens agerande. 

Sammanfattning

Makt finns i alla former av vård, och blir särskilt tydlig i psykiatrisk (tvångs)vård. All vård är i grunden asymmetrisk, och att tala om makt handlar alltså inte om att anklaga vårdpersonal för att utöva makt för maktens egen skull. Att tala om makt i vården syftar till att tydliggöra maktstrukturer. Risken med att försöka förneka sin egen makt är man man riskerar att missbruka den utan att vara medveten om det. Och maktmissbruk kan skada patienter allvarligt.

Det bästa sättet för att undvika maktmissbruk – och därigenom undvika att patienter far illa och skadas i vården – är att tala om och synliggöra maktstrukturer. Som vårdpersonal kan det innebär att ställa sig frågan: vilken makt har jag, och hur påverkar den relationen mellan mig och patienten?

Först när man är medveten om sin egen makt, kan man hantera den ansvarsfullt.

Först när man ser och erkänner sin egen makt, kan man undgå att missbruka den. 

/ Thérèse

Inlägget utgår från kapitlet Makt och etik av Håkan Thorsén och Ingemar Engström, hämtat ur boken Tvingad till hjälp. Om tvång, etik och tillit i barn- och ungdomspsykiatrisk vård. (Studentlitteratur). En bok jag rekommenderar varmt!