Sidor

fredag 3 juni 2016

Twittrande läkare och utsatta patienter

Jag har under ett antal års tid jobbat alternativt gjort sjuksköterskpraktik på sjukhus och i äldreomsorgen. Dessutom har jag gjort ungefär två månaders praktik som blivande och varande prästkandidat. Såväl sjukvården, omsorgen som delar av kyrkans verksamhet omfattas av sträng sekretess. Under alla dessa år har jag aldrig upplevt några problem med vad jag kan eller inte kan skriva på sociala medier. Därför blir jag så förvånad över att den debattartikel, som jag undertecknat tillsammans med tre kloka kvinnor som publicerades i Läkartidningen, fått så mycket kritisk respons.

Men låt oss backa bandet. Allt började nämligen för några veckor sedan när en psykiater twittrade något som jag och flera andra uppfattade som gravt olämpligt. Och egentligen är inte ens det sant, eftersom det i flera års tid har funnits läkare – och andra sekretessyrken – som delat mer eller mindre lämpliga saker i sociala medier (SoMe). Just de här tweetsen från just den här läkaren blev helt enkelt bara den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Föga kunde vi ana att kritiken av den droppen skulle utlösa en flod av arga tweets och upprörda röster.

Knäckfrågan tycks vara denna: kan man vara privatperson i SoMe eller är man alltid, mer eller mindre, också en representant för sin yrkeskår? Diskussionen har kommit att fastna kring läkare, så för enkelhetens skull kommer jag skriva läkare i den följande texten. Det är dock till fullo utbytbart mot annat sekretessyrke som präst, socionom, psykolog eller sjuksköterska.

Många hävdar att läkare är mer än sitt yrke. En inte särdeles provokativ ståndpunkt som jag till fullo instämmer med. Men att vara mer än sitt yrke, betyder i mina ögon bara att man är läkare och någonting annat. Inte att man upphör att vara läkare bara för att arbetskläderna hänger kvar på jobbet. Min man är präst 24 timmar om dygnet, även när han inte har sin prästkrage på sig, och syrran är läkare också när hon inte är på sjukhuset.

Nästa fråga blir då: har läkare (och andra sekretessyrken) ett annat ansvar gentemot allmänheten än vad exempelvis trädgårdsmästare eller lokalvårdare har? Finns det saker en läkare inte bör säga, skriva eller dela i sociala medier? Den frågan är betydligt svårare att besvara. Att säga ja: läkare bör tänka mer än genomsnittet på hur de för sig i sociala medier, har visat sig vara mycket upprörande. Med hänvisning till att läkare också är människor, och att patienter inte behöver följa sina läkare i sociala medier, hävdar många att sekretesslagen är den enda gräns som behövs. Med andra ord: så länge läkaren inte säger: ”Jag har idag haft samtal med Linus Larsson på Stårvägen i Gnesta med anledning av hans schizofreni” så är man på det torra.

Jag håller inte med.

En patient ska aldrig behöva hitta sig själv i sociala medier, efter att hen sökt sjukvård. Oavsett om andra kan identifiera patienten, så ska man som princip inte heller kunna identifiera sig själv. Därför blir nedanstående tweets, skrivna av två olika läkare verksamma inom psykiatrin, så problematiska. Den vård du får mellan fyra ögon är tänkt att stanna där.



Här har flera läkare lite syrligt hävdat att man faktiskt inte måste följa sin psykiater på twitter. Det är förstås sant. Men dels: det som skrivs på ett öppet twitterkonto, stannar faktiskt inte alltid där. Tweets retweetas, citeras, plockas ur sitt sammanhang, delas till facebook, instagram, plockas upp av bloggare och publiceras i papperstidningar. Och dels: varför ska du som patient behöva välja mellan att följa din läkare – för att åtminstone veta när och om hen skriver om dig – eller att aktivt låta bli men gå med en konstant oro för att du kan bli nästa veckas stjärnmagnet i läkarens flöde?

I den artikel som nu finns publicerad i Läkartidningen skriver vi bland annat att det är problematiskt med personer som i sin twitterpresentation anger sin profession, tar selfies i jobbkläder och nämner sin arbetsplats. Det har folk tolkat som att inget av detta är okej. Därmed missar de avslutningen på meningen, nämligen att dessa saker tillsammans gör det svårt att hävda att man twittrar privat. Det är förstås helt okej att kalla sig DrPsyk på twitter, ange att man jobbar på PIVA i Göteborg och ta selfies i sin kortärmade läkarrock. Men att då samtidigt hävda att man måste få skoja om att som läkare stiga i rang på rättspsyk genom disciplinbollar och vapen, klaga på kränkta självutnämnda patientföreträdare, twittra om utförda behandlingar på jouren eller hurtigt erbjuda bensodiazepiner till kollegor – eftersom man gör det som privatperson, går inte ihop. (Och ja. Detta är verkliga exempel från maj månads läkartwitterskörd.) För vad händer om den tweeten dyker upp i flödet hos patienten som är inne på fjärde timmen i väntrummet på psykakuten? Hur påverkas patientens förtroende för vården och läkaren av det?

Jag har varit aktiv i sociala medier långt innan begreppet sociala medier användes. Men aldrig har jag känt något behov av att berätta om de patienter jag mött och de tragiska livsöden jag arbetat med på onkologen, neonatal-iva eller äldreboendena. Därför har jag så svårt att förstå det kompakta motstånd som seglat upp de senaste veckorna. Det går alldeles utmärkt att arbeta i ett sekretessyrke, twittra om det, och samtidigt twittra om personliga, roliga eller dråpliga saker. Men allt behöver faktiskt inte alltid sägas i alla kanaler. Och även om det tycks bära många emot, så finns det yrken som kommer med särskilda krav på hur man för sig i det allmänna rummet.

Se bara på våra politiker. De kan bli av med jobbet för ett enda uttalande, eller en felaktig hälsning. Det är förstås inte en modell att eftersträva, men ur det perspektivet blir det för mig underligt att klaga på att jag som verksam i ett yrke med stark sekretess och många gånger stor makt, inte kan twittra samma saker jag kan säga med kollegorna i fikarummet, eller sådant som är i nivå med vad som sägs på mellanstadiets skolgård. Det bör i sammanhanget vara ett synnerligen litet problem. Valet mellan läkarens rätt att i alla sammanhang få uttrycka allt en har på hjärtat, och patientens rätt att känna trygghet i sjukvården bör inte vara särskilt svårt.

Det är inte särskilt svårt.


/ Thérèse

1 kommentar:

Det fromma livet sa...

Tack för att du tar upp detta viktiga ämne.

Jag blir så trött på psykiatrikers beteende. De blir aldrig av med sin legitimation, hur oprofessionellt de än uppträder. Inte sällan är de opålästa eller så ljuger de. Så ser de ut nu,i Sverige. Vet inte hur illa Sverige står sig mot jmf länder.

Preparaten som de aldrig själva skulle ta,pga vedervärdiga biverkningar, tvingar de på patienter. De gör skillnad mellan olika missbruk, där de med alkoholproblem får hjälp,medan de som missbrukar narkotika får skylla sig själv, enligt svensk människosyn.

En sak är helt säker. Patienter måste vara pålästa innan de tar kontakt m psykiatrin, annars riskerar de att må ännu sämre. Zyprexa är inte lämpligt till patienter med depression.