Sidor

söndag 20 oktober 2013

Det är skillnad på öppna dörrar och öppna dörrar

För två månader sedan flyttade jag till Mjölby. Nu bor jag bokstavligen talat ett stenkast från kyrkan, och inför flytten lovade jag mig själv att jag minsann skulle engagera mig i församlingen. Det har gått bra. Jag går i kyrkan varje söndag och har också börjat sjunga i kyrkokören. Under mina fem år i Lund lyckades jag aldrig hitta in i en församling ordentligt, utan var mest sporadisk gudstjänstbesökare. 

Under dagens mässa började jag fundera på hur Svenska kyrkan tar emot och tar hand om sina medlemmar. Att börja gå i en ny församling är alltid en utmaning. Det är nya människor, nya traditioner, små förändringar i gudstjänstordning och lokala "så här gör vi"-grejer. Jag har varit aktiv i svenska kyrkan sen konfirmationen 1997, har bott i tre olika stift och varit gudstjänstbesökare i ganska många olika församlingar och traditioner. Ändå känner jag av tröskeln. Ändå känner jag mig lite obekväm i det nya. Ändå skruvar jag lite på mig när jag inte vet, för att det känns som att jag borde veta.

Så hur är det för människor som faktiskt är helt nya medlemmar i Svenska kyrkan? För alla de som är medlemmar sedan födseln men aldrig vågat besöka en kyrka annat än för bröllop, dop, begravningar och skolavslutningar? För alla de som varit medlem i en annan kyrka men är nyfiken på vårt samfund? För alla som är nya i Sverige men vill hitta en religiös hemvist? För alla som gått i kyrkan i åratal men aldrig hittat hem?

Jag skulle önska att alla församlingar ordnade någon form av öppet hus några gånger per termin. Jag har sett det i form av "ny i stan-träffar" i många städer, ofta riktade mot studenter. Men jag vill inte se det så begränsat. Jag önskar det som dagar då man öppnar dörrarna, visar kyrkan och församlingshemmet, berättar om den verksamhet som finns och inte minst - berättar om hur man kan engagera sig i kyrkan. Skicka ut brev till nyinflyttade i församlingen, och kanske också till alla församlingsbor när en sån här dag närmar sig. Låt församlingen bli den mittpunkt den kan vara. Jag har varit aktiv i över femton års tid, men vet fortfarande inte hur man blir kyrkvärd eller vilka det är som är med och delar ut nattvard lite då och då, eller pysslar med kyrkkaffet. Gör det till små festdagar där alla ideella får vara med och där man kan ställa alla de där frågorna man har men aldrig vågar. Låt de dagarna bli en ramp över den första tröskeln, så den blir lättare att ta sig över.

Varje församling har sina oskrivna regler. Det kan handla om vissa mässor som nästan bara besöks av ungdomar eller att det framför allt är pensionärerna som besöker en lunchgudstjänst, eftersom de har träff efteråt. Det kan handla om en syförening som egentligen mer är en fikagrupp med spännande föredrag än en handarbetesklubb, men det får du aldrig veta om du inte kommer dit. Allt sånt här skapar, oavsiktligt, murar mot de ännu inte invigda. 

Vi prata ofta om att Svenska kyrkan är en öppen kyrka, att vi vill att "alla" ska vara med, och då och då diskuteras det sjunkande medlemstalet. Jag tror att vi i viss mån måste tänka om och komma i fas med verkligheten. Svenska kyrkan är ingen självklar plats för alla svenska längre. Tvärtom, i många fall, men jag tror att många fler hade kunnat finna en plats i kyrkan, om man bara hittade en väg in. Det handlar inte om att popularisera kyrkan och tumma på vår identitet - den tror jag räcker långt - bara folk vet att vi finns och vad vi står för. 

Som jag skrev till en vän på twitter alldeles nyss: det är en sak att lämna dörren till ett hus olåst utan att berätta det för någon, och en helt annan att öppna upp dörren på vid gavel, ställa sig utanför och hälsa folk välkomna. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 14 oktober 2013

En halv sanning är faktiskt också en lögn

Idag har jag läst kapitlet som heter "Mer om offer och skurkar. Och om oskuldsfulla flickor kontra ondskefulla män." i Hanne Kjöllers bok "En halv sanning är också en lögn". Det här är mina tankar om kapitlets första halva.
***

I kapitlet ställer hon två patientgrupper mot varandra: de rättspsykiatriska (dvs de som dömts för brott men anses lida av en allvarlig psykisk störning), och kvinnor med självskadebeteende (med fallet Nora som exempel). Inledningsvis kritiserar hon att ingen nyhetsredaktion skulle rapportera att dömda män blivit utsatta för orimliga restriktioner. Det här är en kritik jag håller med om. För att vårt rättssystem ska fungera måste även vård och behandling av personer dömda för grova brott granskas förutsättningslöst. Behandlingen av Pat Punkt (som tidigare bloggade på Hispaliv) har exempelvis fått oproportionerligt lite uppmärksamhet, vilket med all sannolikhet hör samma med de grova brott han är dömd för. Det är mycket allvarligt. 

Sen övergår Kjöller till kvinnorna med självskadebeteende. Eller "flickorna" som hon påstår att medierna genomgående kallar dem, trots att Kjöller påpekar att de är vuxna sedan länge (1). Jag gör en snabb sökning i Retriever research. Söktermen "självskadebeteende rättspsyk flickor" ger 35 träffar. Söktermen "självskadebeteende rättspsyk kvinnor" ger 126 träffar. Kanske inte så genomgående ändå. 

Kjöller jämför vården av Ulf Olsson och kvinnorna med självskadebeteende och menar att båda grupperna finns i rättspsykiatrin för att de bedöms vara sjuka. Hon skriver "Så om det i denna vårdform inte ges någon vård borde det vara lika allvarligt för männen som för kvinnorna". Här avslöjar hon sin okunskap och oförståelse för psykiatrisk vård.

Låt oss leka med tanken att vi har en patientgrupp med hjärtsjukdomar och en med lungsjukdomar. Alla patienter vårdas på kliniken för hjärtsjuka. Vilken patientgrupp skulle få bäst vård? Självfallet hjärtsjuka. De lungsjuka kan möjligen få viss andningshjälp (syrgas och läkemedel brukar gå att skaka fram på de flesta vårdavdelningar) men särskilt specialiserad vård kan de lungsjuka inte räkna med.

Vad Kjöller inte förstår är att rättspsykiatrisk vård inte är en avstjälpningsplats för allsköns psykiatriska defekter. Det är en högspecialiserad vårdform för patienter som begått brott under inverkan av en allvarlig psykisk störning. 90 % av patienterna i rättspsykiatrin är män. Således: rättspsykiatrin är utformad för män som har begått brott. Det är därför rimligt att anta att de patienter som tillhör målgruppen kan få en bättre anpassad vård, än de patienter som inte tillhör målgruppen.  

Strax efter detta resonemang, gör hon nästa jättevurpa: i en diskussion kring vad som är rätt vård för pedofiler kontra kvinnor som skär sig kommer hon fram till att skydd måste vara överordnat allting annat. Brottslingar ska inte kunna skada andra, och kvinnor som skadar sig själva måste förhindras att göra det. Vad gäller brottslingar har jag ingen kommentar, men när det gäller självskadebeteende är saken en annan. Tyvärr är det här en vurpa väl befäst i den psykiatriska vården, vilket väl får sägas lindra Kjöllers fall något, men likväl: tron på att behandla självskadebeteende genom att försöka förhindra personer att skada sig själv är förödande. Självskadebeteende är ett symtom, inte en grundsjukdom. Att genom tvång mota bort symtomen botar väldigt sällan sjukdomen.

Att behandla självskadebeteende genom att försöka förhindra självskador leder i bästa fall inte till något alls, i sämsta fall till ett kraftigt förvärrat självskadebeteende. För att kunna skada sig själv måste patienten bli allt mer kreativ och farlig för sig själv. Under de år jag arbetat med självskadebeteende är ett mönster återkommande: när unga kvinnor hamnat i slutenvård på grund av sitt självskadebeteende, har självskadebeteendet förvärrats avsevärt (2). 

Sen går Kjöller över i ett mycket märkligt, och förvånansvärt blåögt, resonemang som bygger på utsagor från verksamhetschefen på rättspsyk i Växjö, Anita Åkesson. Hon tar avstamp i en artikel om Karin, 22, som vårdades på nu nämnda klinik. Kjöller skriver:
"Och så sägs det att hon [Karin] vårdas bland dömda brottslingar. Så kan det vara. Men det är i så fall kvinnliga 'brottslingar'. Kliniken har nämligen en villa där enbart kvinnor vårdas."
Jag ska berätta något för er: Sedan rättspsyk i Sundsvall slutat ta emot patienter med självskadebeteende, är rättspsyk i Växjö den klinik som tar emot flest kvinnor med självskadebeteende. Många kommer från andra landsting (Region Skåne ligger i topp) och det är inte svårt att räkna ut att inremitterade patienter betyder pengar. (Jämför med avdelning 92 i Sundsvall som måste stängas pga för få utomlänspatienter). När jag besökte rättspsyk i Växjö för några år sedan träffade jag bland annat verksamhetschefen, som hemskt gärna ville visa mig och min kollega den villa som Kjöller beskriver. Haken är bara att den villan (Talludden) är en del av utslussningsverksamheten, och långt ifrån alla kvinnor med självskadebeteede som vårdas på rättspsyk i Växjö hamnar där. Flera av dem vårdas på de vanliga vårdavdelningarna, tillsammans med såväl dömda kvinnor som män. Talludden har enligt hemsidan fem platser. I januari 2012 fanns 28 kvinnor med självskadebeteende på rättspsyk i Växjö (jag skrev mer om det här), vilket innebar att en fjärdedel av klinikens patienter led av självskadebeteende. 28 kvinnor - 5 utslussningsplatser. Enkel matematik.

Dessutom; varför de kvinnliga brottslingarna bara är "brottslingar" inom citationstecken är helt obegripligt. Har Kjöller möjligen glömt den fruktansvärda brand som inträffade på rättspsyk i Växjö 2003? Det var en kvinnlig "brottsling", dömd för mordbrand, som tände på sitt rum. Två tjejer, 16 och 19 år gamla, dog i branden. Båda vårdades på kliniken för självskadebeteende. Men Kjöller räknar kanske inte mordbrand som ett brott?

Sedan fortsätter Kjöller på behandlingsspåret. Nu gäller det vårdinnehåll. Kjöller menar att piller och tvångsåtgärder är vård och att behandling inom psykiatrin numera mindre handlar om att "älta sin barndom på analyssoffan och mer om att kontrollera sitt beteende." Hon faller tillbaka i fällan där behandling av självskadebeteende handlar om att förhindra självskador (eller självstympning som hon övergått till att kalla det, eftersom verksamhetschefen på rättspsyk i Växjö sagt det). Att allt tänkbart farligt rensas bort är "självklart" och hon ironiserar över att patienten mår dåligt över att bli fråntagen allt. Att de enda behandlingsformer som visat någon effekt på självskadebeteende är ett antal olika psykoterapiformer (däribland DBT, MBT och ERGT), och att varken läkemedel eller tvång har någon evidens mot självskadebeteende är i Kjöllers värld ointressant.

Till sist hänfaller hon åt samma retorik som annars bara en riktigt välpolerad psykiatriker brukar uppnå: kvinnorna med självskadebeteende på rättspsyk är (återigen, enligt verksamhetschefen i Växjö) en "oerhört svår" och "extremt personalkrävande" patientgrupp. Om man tror att det handlar om späda flickor som bältesläggs av bekvämlighetsskäl av biffiga vårdare, i stället för att någon håller dem i handen, så vet man inte vad en ångestdriven människa kan vara kapabel till menar Kjöller. Texten dryper av ironi för att vi läsare ska förstå hur absurt hon tycker det är att tvångsåtgärder skulle vidtas i onödan. Hon sväljer glupskt betet som Åkesson riggat, och plötsligt ligger hela skulden på kvinnorna. Att Åkesson själv har ett intresse av att framställa kvinnorna som hon gör, för att de svårvårdade kvinnorna ska kunna räddas av bältesremmar och mediciner på hennes klinik i de småländska skogarna bryr sig Kjöller inte om. 

Jag frågar mig vad Kjöller vill uppnå med kapitlet. Är syftet att demonisera kvinnor med självskadebeteende och rättfärdiga psykiatrins erkänt bristfälliga behandlingsresultat så har hon lyckats. Men det är en fadd smak i munnen som blir kvar när jag läst klart Kjöllers kapitel om självskadande kvinnor.

För en halv sanning är faktiskt också en lögn.

/ Thérèse 

Kuriosa: I bokens inledning skriver Kjöller hur hon inte vill hänga ut enskilda, eftersom det är fördumningen inom journalistiken hon vill kritisera. Inte individer. Hon skriver att hon har valt att ge "de flesta" inblandade fingerade namn, för att "skydda så långt [hon] kan, även om de själva valt att träda fram med både namn och bild." I kapitlet om självskadebeteende framträder dock Karin under sitt rätta namn, eller i alla fall det namn som hon har i Aftonbladet. 

(1) När blir man vuxen? Den absoluta majoriteten av alla kvinnor som medverkat i media pga självskadebeteende är gissningsvis under trettio, de flesta under tjugofem. Flera gånger handlar det om personer som enligt lagens definition är barn, alltså under arton år. "Vuxna sedan länge"? Nåväl.

(2). Jo. Det finns akuta tillfällen när man måste förhindra en människa att skada sig själv. När det handlar om potentiellt livsfarliga situationer ska man självklart inte titta på. Men tror man att behandlingen ska riktas mot att förhindra personer att skada sig själva så har man missat något grundläggande. 

I Media: SvD1, SvD2,

torsdag 10 oktober 2013

Har vi lärt oss hen än?

Jag har klurat en del på det lilla ordet "hen" på sista tiden. Ni vet det där superomtvistade, allt för ofta missförstådda och ack så provokativa pronomenet. Ordet som jag stötte på för första gången omkring 1997 och då tyckte var hyfsat praktiskt om än lite konstigt. Men synnerligen praktiskt i tal om Gud. Sen föll det i glömska för min del, och vaknade till liv för några år sedan. Nu underlättar det mitt språk så gott som dagligen.

Igår låg jag och läste Språkriktighetsboken skriven av Språknämnden, och hittade ett kortare kapitel om genus och pronomen. Boken är från 2005 (även om min upplaga är tryckt 2007) och så här skrev man om hen då:



De bjuder, med andra ord, på en ganska ordentlig sågning av hen. Svenska språket är allt för stabilt för att man ska kunna införa ett sådant nyord. Jag twittrade bilden och fick en fråga om hur mycket hen egentligen används. Är det inte ganska sparsamt egentligen?

Allt är relativt. Jag gick raka spåret till Retriever Research, en databas som samlar tryckta tidningar och vissa tidskrifter i Sverige. Retriever Research är inget vattentätt mått på hur mycket ett ord används, men det ger en hyfsad bild av hur trenden ser ut. Och trenden är positiv:

År 2005: totalt 386 träffar. Först träff nummer 84 syftar på hen, övriga av de första 100 är felstavningar (hen i stället för hem eller där man av sammanhanget förstår att de menat han eller hon) eller särskrivningar/avstavningar (hen-nes, Hen-rik). 

År 2012: totalt 4517 träffar. Av de första 100 träffarna är träff nummer 86 en avstavning (hen-ne), övriga träffar är sådana där hen används som pronomen. 

Intressant är också att antalet hen ökar snabbt i media. Under januari 2012 hittade Retriever 116 hen, under december samma år 574 stycken hen. December tycks vara något av en toppnotering med många årskrönikor som berör ordet, och under 2013 års första månader ligger träffarna på mellan fyra och femhundra per månad. 

Om bara några veckor har jag deadline på mitt bokmanus. Jag har ett tiotal gånger i manuset använt hen, men har ändå känt mig tveksam. Är det kanske för "modigt" att använda detta lilla ord, kanske så modigt att det blir dumdristigt? Efter dagens genomgång känner jag mig trygg i mitt beslut. Hen är ett ord som håller på att ta den plats i svenska språket som Språknämnden för bara åtta år sedan inte trodde det skulle kunna ta. Till vissa stora sorg får jag förmoda, men till min och många andras stora glädje. Välkommen o' du praktiska hen!

/ Thérèse
P.S. Idag är Språkrådet mer positiv till hen och menar att det inte finns några språkliga hinder för att använda ordet, utan att kommunikationssituationen och de tänkta mottagarna får avgöra om det är lämpligt eller ej. Läs mer här och här