Flyktens riktning: till eller från

Jimmie Åkesson. Jag kommenterar sällan poltik, men efter att ha läst åtskilliga referat av ditt sommartal har jag bara en sak att säga: tänk om, tänk rätt.

Människor flyr inte till Sverige för att glida runt på en skattebekostad räkmacka. De flyr till ett land där människor som du kommer att hålla dem ansvariga för allt från folkhemmets förfall och brinnande skolor, till upplopp, kravaller, sprängdåd, tiggeri och våldtäkter. De flyr till ett land där de kommer att mötas av fördomar, våld och avsky, eftersom det trots allt framstår som det bättre alternativet.

Människor som är på flykt lämnar det land där de har sina rötter och sin trygghet. Det land där de kan språket, där de har sitt hemma och känner igen alla dofter och smaker, där de förstår kroppsspråket, klädkoderna, riterna och religionen, där de har sina barn, föräldrar och vänner de älskar och delar minnen och platser med. Deras beslut att lämna allt i livet som är konstant och begripligt är inte en flykt till den svenska välfärden, utan en flykt från ett land och en livssituation som hotar hela deras existens.

Och vet du Jimmie. Det spelar ingen roll att du påstår att svenska folket har fått nog, och att du föreslår att vi borde rösta om invandringen. Det förändrar inte situationen. Det räddar inte livet på den diabetessjuka flickan du talade om, som dog av människosmugglarnas girighet. Det gör inte livet tryggare för de 12 miljoner syrier som är på flykt. Det raderar inte det som du kallar illegala flyktingar - för ingen människa är illegal. Det är inte ditt lidande när du ser en tiggare som räknas - det är lidandet hos människan som sitter där med en skylt och en tom mugg som spelar roll.

Jag tror också att svenska folket har fått nog: nog av ständig politisk smutskastning där de enda vinnarna är vi som redan har i överflöd, och de eviga förlorarna är de som kämpar för att överleva dagen och drömmer om ett liv bortom en ständigt livshotande flykt.

Vi har ett ansvar för varandra; ett ansvar som varken upphävs genom landsgränser eller politiska utspel. Det kan varken du, ditt parti eller en folkomröstning förändra.

/ Thérèse

I media:

Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, SvD, DI, HD

Läs även andra bloggares åsikter om jimmie åkesson, sd, invandring, sommartal, ingen människa är illegal

Skymningsflickan av Katarina Wennstam

Bok: Skymningsflickan

Författare: Katarina Wennstam

Förlag: Albert Bonniers

Hur: Storytel

Betyg: 4 av 5

Fram till för några veckor sedan var det enda jag läst av Katarina Wennstam Flickan och våldtäkten samt En riktig våldtäktsman. Vidriga böcker, men oerhört viktiga, då de satte ljus på de många gånger orimliga förfaranden i domstolar vid sexualbrottsmål. 

Hur som helst. I början av augusti hörde jag talas om den här boken, Skymningsflickan. Jag tyckte den lät intressant, men förstod också att den ingick i en serie om kriminalkommisarie Charlotta Lugn och advokat Shirin Sundin. Därför började jag med att lyssna på Svikaren, och gick sedan raskt vidare med Stenhjärtat och Skuggorna för att till sist komma fram till Skymningsflickan. Drygt två veckor tog det att lyssna igenom alla böckerna, för ja - det var hopplöst svårt att lägga dem ifrån sig.

Wennstam har tagit med sig sin sakkunskap, sin skarpa blick för detaljer och sin förmåga att skildra det många väjer att tala om in i deckarnas värld. Och jag gillar det. Mycket. Varje bok har sitt tema: fotbollshuliganer, barnmisshandel, hämnd och sexualbrott. I Skymningsflickan får vi möta Molly, en tonårstjej med självskadebeteende, och genom henne också Miranda, hennes bästa vän som tagit livet av sig. Det här är en berättelse om utsatthet, om vuxenvärldens svek och hur mycket hjälp man kan ha av en titel och en läkarlegitimation när ord står mot ord. Den som känner mig förstår att det här är komponenter som fångar mitt intresse, och Wennstam förvaltar dem väl. 

Jag tycker mycket om referenserna till verkliga fall, domar och brottslingar. Det ger boken tyngd och påminner mig om att det jag läser förvisso är uppdiktat, men att sanningen troligtvis inte ligger särskilt långt bort. Boken känns helt enkelt trovärdig, vilket inte minst blir uppenbart då jag gång efter annan blir så frustrerad att jag vill skrika högt. 

Alla hennes böcker i serien om Lugn och Sundin rymmer många karaktärer, på gränsen till för många, och Skymningsflickan är inget undantag. Med de många karaktärerna kommer också vindlande sidospår, och berättelsen balanserar på gränsen till att bli övermättad av just dessa. Kanske är det också lite väl mycket vardag för att hålla tempot uppe. Boken rymmer åtskilliga sexscener, många trasiga relationer och mängder av persisk matlagning. Det bidrar förstås till att nyansera och fördjupa karaktärerna, men jag hade klarat mig med lite mindre. 

Men det som stannar kvar i mig efter att ha läst ut Skymningsflickan, och med den hela serien om Lugn och Sundin, är en vilja till förändring. Wennstam gestaltar och ger röst åt människor som annars inte med självklarhet blir lyssnade till. Det funkade i Flickan och våldtäkten, och det funkar i Skymningsflickan. Det här är definitivt ett författarskap jag kommer att fortsätta följa.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om bokrecension, recension, skymningsflickan, katarina wennstam

Polarnatt av Frida Skybäck

Bok: Polarnatt

Författare: Frida Skybäck

Förlag: Forum (Tack för recensionsex!)

Hur: Storytel/pappersbok

Betyg: 5 av 5

I våras läste jag del ett i denna historiska romantrilogi om systrarna Stiernfors (recension finns här). Den överraskade mig positivt, och fick mig att se fram emot uppföljaren, den nu lästa Polarnatt. Kanske ska jag återigen säga att historiska romaner vanligtvis inte är det som får mig att plocka ner en bok från hyllan, och kretsar de dessutom kring kärlek så är loppet kört. Det är inte min grej. Men Frida Skybäck utmanar mig och får mig att retirera. Polarnatt lever upp till de förväntningar som jag fick efter att ha läst Norrsken. Det är helt enkelt en riktigt bra roman.

De tre systrarna Stiernfors har vuxit upp på godset Rosenlund med goda ekonomiska och materiella förutsättningar. I första boken blir äldsta dottern Cecilia bortgift i försök att skyla några besvärande hemligheter, men det äktenskap hon tvingas in i kan knappast kallas kärleksfullt. Nu står mellansystern Elisabeth näst i tur att finna en make, och förhoppningarna finns förstås att det ska gå bättre för henne än sin syster. Minstingen Amelie har, precis som i Norrsken, en tillbakahållen roll, något jag uppskattar. Hon ter sig inte särskilt sympatisk, och det är de äldre syskonens livsöden som fängslar mig.

Boken kretsar kring de tre systrarnas liv och vardag, kärlek och relationer. Vi får följa Cecilias liv på sin nya gård, och Elisabeths sökande efter en make. Då och då får vi korta brev från Amelie som befinner sig i Stockholm och rör sig i kungliga kretsar. Visst kan jag undra varför Elisabeth är så tveksam till närhet med Mathias, när hon utan större omsvep närmar sig Vera. Och visst frågar jag mig varför sanningen om von Strauss tycks så svår att avslöja. Men det är i sammanhanget små frågetecken, som blir förlåtna av att berättelsen som helhet ger mig så mycket läsglädje.  

Att läsa Polarnatt är att kliva in i en annan värld. Även om tempot är något högre än i Norrsken, så är det ingen actionfylld berättelse vi får ta del av. Och det ska ingalunda läsas som kritik. Att skriva en bok som helt saknar deckarnas enkla cliffhangerknep, och ändå hålla intresset hos läsaren kräver sin författare. I stilla mak får jag som läsare fördjupa min relation till Cecilia och Elisabeth, vilket är ett måste för att på allvar kunna förstå de svårigheter de ställs inför. Skybäcks historiekunskap skapar en trovärdig berättelse, och bakom frasande kjolar och tebjudningar finns en näve knuten i kvinnokampen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att heja på karaktärerna. Jag vill ropa till dem att fortsätta kämpa. Att deras agerande kommer få betydelse, om inte för dem själva, så för oss kvinnor som lever ett och ett halvt sekel senare.

Nu inleds väntan på den tredje och avslutande boken om systrarna. Tur jag har jobb, studier och annat läsbart att distrahera mig med under tiden.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om recension, böcker, skrivande, läsande, läsning, frida skybäck, polarnatt, norrsken, forum

PTSD orsakad av psykiatrisk vård

PTSD - posttraumatiskt stressyndrom. Studier visar att 5-10% av en befolkning någon gång i livet drabbas av PTSD, men långt ifrån alla diagnostiseras. Länge förknippades PTSD med krigsveteraner och flyktingar, men idag vet man att tillståndet kan utlösas av en lång rad olika traumatiska livshändelser. Det kan handla om överfall, sexuellt våld, olyckor eller naturkatastrofer. Forskare har bland annat visat att intensivvård kan utlösa PTSD (1). Svåra upplevelser under intensivvård finns också med i vårdguidens lista över möjliga händelser som kan orsaka PTSD.

Att svåra upplevelser under psykiatrisk vård skulle kunna orsaka PTSD finns däremot inte med i vårdguidens lista. Faktum är att jag inte hittar någonting alls på svenska hemsidor om PTSD orsakat av psykiatrisk vård. Inga landsting eller universitet skriver om risken att utveckla PTSD som en följd av att vårdats inom psykiatrisk slutenvård.

När det gäller traumatiska upplevelser finns något mer information. Svenska psykiatriska föreningen skriver i sina kliniska riktlinjer om vikten att upprepa information för en patient eftersom "patienten också [kan] ha traumatiska upplevelser av tidigare tvångsvård eller tvångsvårdsupplevelser som till exempel övergrepp av olika slag som kan bidra till oro och rädsla." Tyvärr fördjupas inte resonemanget, och varken orsakerna till traumatiseringen, risken för retraumatisering eller behandling av patientens trauman berörs. På samma sätt förhåller det sig i de enstaka uppsatser och andra skrifter jag hittar: det slås fast att tvångsåtgärder kan upplevas traumatiskt för patienter, men något mer ingående resonemang kan jag inte hitta.

Forskning

I den internationella forskningen så ser det delvis annorlunda ut. Jag hittar artiklar som undersökt psykiatrisk vård som en utlösare av PTSD. Flera forskarteam har kunnat visa att patienter som har vårdats på en psykiatrisk avdelning, frivilligt eller med tvång, har utvecklat PTSD som ett resultat av vården.

Grovt indelat verkar symtomen på PTSD antingen vara kopplade till traumatiska erfarenheter som patienten själv erfarit (t.ex. att bli fastlåst, fasthållen, avskild eller förd till kliniken med polis), eller till att ha bevittnat traumatiska situationer (t.ex. att se en patient brottas ner eller att bli mycket våldsam). Samma patient kan traumatiseras både genom egna upplevelser och genom att bevittna traumatiska situationer.

Generellt kan sägas att de allra flesta personer som utsätts för ett trauma inte utvecklar PTSD. Ju fler trauman en person råkar ut för, och ju allvarligare graden av traumat är, desto högre är risken att personer ska utveckla PTSD. Kvinnor löper högre risk än män att drabbas av PTSD efter ett trauma. Personer som redan lider av en psykisk sjukdom löper högre risk att drabbas av PTSD, vilket alltså gör patienter i den psykiatriska vården särskilt utsatta.

Exempel på studier

En svensk avhandling (2) har visat att patienter som söker sig till psykiatrin kan lida av trauma och PTSD utan att detta undersöks eller diagnostiseras. Av 839 patienter vid en öppenvårdsmottagning i ett mångkulturellt bostadsområde, hade ingen patient fått diagnosen PTSD under året. När man ur denna population sedan undersökte patienter ur fyra olika etniska grupper - araber, iranier, turkar och svenskar - fann man att 69% av iranierna, 59% av araberna, 53% av turkarna och 29% av svenskarna uppfyllde kriterierna för PTSD. De patienter som upplevde att deras trauman hade beaktats tillräckligt i behandlingen, hade bättre självskattad hälsa, färre symtom och större förtroende för behandlarna än de som inte haft denna upplevelse.

En fransk studie (3) med 293 deltagande patienter visar att ungefär var tredje patient i psykiatrisk slutenvård (n=70, 29%) var med om minst en traumatisk händelse under sin vårdtid (tvångsvårdade och instabila patienter exkluderades). Till traumatiska händelser räknades bland annat att bli övervakad i intima situationer (toabesök, dusch), att bli avklädd och visiterad samt att ha våldsamma eller skrämmande medpatienter. Bland dem som erfor minst en traumatisk händelse under sjukhustiden, uppfyllde 12% kriterierna för PTSD fem veckor efter vårdtiden. Eftersom man inte hittade några samband mellan de som utvecklade symptom på PTSD och tidigare trauman eller redan existerande PTSD, menar forskarna att det var själva inskrivningen som orsakat symptomen.

En amerikansk studie (4) som omfattade 142 patienter visar att psykiatriska patienter upplever många olika typer av traumatiserande händelser i slutenvård, däribland fysisk misshandel och sexuella trakasserier. Patienterna blir även vittne till traumatiska händelser, som att se medpatienter misshandla eller bli misshandlade.

I en annan amerikansk studie (5) var 47% av deltagarna med om ett trauma (enligt DSM-IV definition) under tiden på psykiatrisk avdelning. Att bli vittne till fysiskt våld (22%) och att bli utsatt för fysiskt våld (18%) var de vanligaste formerna av trauman. Studien visade också att nästan alla patienter (96%) hade varit med om någon traumatisk upplevelse tidigare i livet, och 27% av patienterna uppfyllde kriterierna för PTSD. De patienter som upplevt många trauman tidigare i livet, eller som blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, for också mer illa av upplevelserna på avdelningen.

Ett närliggande område är forskning som visar att en akut psykos kan trigga PTSD. Det finns till exempel en amerikansk studie (6), där 39% av de 38 deltagarna uppfyllde kriterierna för PTSD efter att de tillfrisknat från sin psykos. En brittisk studie (7) visade att 38% av de 35 deltagande patienterna uppfyllde kriterierna på PTSD efter att för första gången ha insjuknat i en psykos.

I en finsk studie (8) uppfyllde 11% av de 46 patienterna, som led av schizofreni, kriterierna för PTSD åtta veckor efter att de tagits in för psykiatrisk vård. Den finska studien skiljer sig på flera sätt från andra, genom att ha lägre förekomst av PTSD efter vård, och genom att ha mätt traumatiska symptom relaterade till psykosen respektive vården separat. Tidigare forskning har visat att vården kan vara mer traumatiserande än sjukdomen, men den finska studien tillskrev 69% av de traumatiska symptomen till psykosen, och 24% till vården.

Slutsats

Förståelse för vårdrelaterad PTSD är viktigt av flera skäl, dit suicidprevention är ett av dem. Ett symtom på PTSD är att den drabbade gör allt som står i hens makt för att undvika situationer och platser som påminner om traumat. Den normala reaktionen för en patient med vårdrelaterad PTSD är alltså att söka sig ifrån vården, för att slippa retraumatisering. Det innebär att patienten vill undvika att ta kontakt med vården, även vid en eventuell försämring. 80-85% av patienter med PTSD har andra psykiska sjukdomar, där depression generaliserat ångestsyndrom och missbruk/beroende är de vanligaste (9). Om vi utgår från att psykiatrisk vård faktiskt har en självmordsförebyggande funktion, borde detta - att patienten undviker vård, även vid försämring - påverka risken för fullbordade suicid.

En annan viktig aspekt är behandling. Den gängse ordningen är att en person som är sjuk söker sig till sjukvården. Vid PTSD rekommenderas psykologisk exponeringsbehandling, antingen KBT (kognitiv beteendeterapi) eller EMDR (eye movement desensitation and reprocessing). Men vad händer när vården, den som ska ge möjlighet till läkning, utgör eller är en del av traumat? Hur får man patienter att söka sig till källan för sitt trauma, för att där kunna få hjälp?

Ett tydligt exempel på detta problem fick jag och Sofia Åkerman när vi arbetade med boken Slutstation rättspsyk. Vi intervjuade ett trettiotal kvinnor med självskadebeteende som vårdats på rättspsykiatriska avdelningar, trots att de inte dömts för brott. Kvinnorna berättade om fruktansvärda upplevelser från sin vårdtid: många dygn i total avskiljning eller fastlåst i en bältessäng, månader med tvångshandskar, sexuella trakasserier och våld från både medpatienter och personal. Flera kvinnor uttryckte också att de inte längre vågade söka sig till psykiatrin: rädslan att skickas tillbaka till rättspsyk var allt för stor. Några sa dessutom rakt ut att de hellre skulle begå självmord än riskera att skickas tillbaka till rättspsyk, vilket en kvinna också mycket tragiskt gjorde. Jag vet inte om dessa kvinnor led av just PTSD, men det var uppenbart att de bar på vårdutlösta trauman som väldigt konkret påverkade deras vilja att söka hjälp.

Vården ska vårda, hela, läka - göra gott. En patient som hamnar i psykiatrin, frivilligt eller med tvång, ska lämna vården i bättre skick än hen kom. Det är sjukvårdens grundfundament, och jag undrar om det också är förklaringen till varför vårdrelaterad PTSD inte ens finns som begrepp. Att patienter utvecklar allvarliga sjukdomstillstånd av vården, den som ska göra gott, går inte ihop. Det verkar som att insikten skapar någon slags kollektiv kognitiv dissonans, som enklast motverkas genom att radera idén att vården kan skada. Bara då blir bilden hel.

Kvar blir patienterna som riskerar att bli ännu mer skadade genom att deras trauman negligeras och återupplevs i stället för att läkas.

/ Thérèse

Källor:

(1.) A hospital stay can trigger PTSD.

(2.) Tidigare trauma mer regel än undantag hos patienter i psykiatrisk vård. 

(2.) Trauma, ethnicity and posttraumatic stress disorder in outpatient psychiatry. 

(3.) Peritraumatic reactions and posttraumatic stress disorder symptoms after psychiatric admission.

(4.) Patients' reports of traumatic or harmful experiences within the psychiatric setting. 

(5.) Trauma within the psychiatric setting: a preliminary empirical report.

(6.) The trauma of psychosis: posttraumatic stress disorder and recent onset of psychosis.

(7.) The subjective consequenses of suffering a first episode psychosis: trauma and suicide behavior. 

(8.)Posttraumatic stress disorder symptoms related to psychosis and acute involuntary hospitalization in schizophrenic and delusional patients.

(9.) Posttraumatiskt stressyndrom - PTSD.

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, psykiatri, trauma, psykiatrisk vård, tvångsvård, tvångsåtgärder