Twittrande läkare och utsatta patienter

Jag har under ett antal års tid jobbat alternativt gjort sjuksköterskpraktik på sjukhus och i äldreomsorgen. Dessutom har jag gjort ungefär två månaders praktik som blivande och varande prästkandidat. Såväl sjukvården, omsorgen som delar av kyrkans verksamhet omfattas av sträng sekretess. Under alla dessa år har jag aldrig upplevt några problem med vad jag kan eller inte kan skriva på sociala medier. Därför blir jag så förvånad över att den debattartikel, som jag undertecknat tillsammans med tre kloka kvinnor som publicerades i Läkartidningen, fått så mycket kritisk respons.

Men låt oss backa bandet. Allt började nämligen för några veckor sedan när en psykiater twittrade något som jag och flera andra uppfattade som gravt olämpligt. Och egentligen är inte ens det sant, eftersom det i flera års tid har funnits läkare – och andra sekretessyrken – som delat mer eller mindre lämpliga saker i sociala medier (SoMe). Just de här tweetsen från just den här läkaren blev helt enkelt bara den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Föga kunde vi ana att kritiken av den droppen skulle utlösa en flod av arga tweets och upprörda röster.

Knäckfrågan tycks vara denna: kan man vara privatperson i SoMe eller är man alltid, mer eller mindre, också en representant för sin yrkeskår? Diskussionen har kommit att fastna kring läkare, så för enkelhetens skull kommer jag skriva läkare i den följande texten. Det är dock till fullo utbytbart mot annat sekretessyrke som präst, socionom, psykolog eller sjuksköterska.

Många hävdar att läkare är mer än sitt yrke. En inte särdeles provokativ ståndpunkt som jag till fullo instämmer med. Men att vara mer än sitt yrke, betyder i mina ögon bara att man är läkare och någonting annat. Inte att man upphör att vara läkare bara för att arbetskläderna hänger kvar på jobbet. Min man är präst 24 timmar om dygnet, även när han inte har sin prästkrage på sig, och syrran är läkare också när hon inte är på sjukhuset.

Nästa fråga blir då: har läkare (och andra sekretessyrken) ett annat ansvar gentemot allmänheten än vad exempelvis trädgårdsmästare eller lokalvårdare har? Finns det saker en läkare inte bör säga, skriva eller dela i sociala medier? Den frågan är betydligt svårare att besvara. Att säga ja: läkare bör tänka mer än genomsnittet på hur de för sig i sociala medier, har visat sig vara mycket upprörande. Med hänvisning till att läkare också är människor, och att patienter inte behöver följa sina läkare i sociala medier, hävdar många att sekretesslagen är den enda gräns som behövs. Med andra ord: så länge läkaren inte säger: ”Jag har idag haft samtal med Linus Larsson på Stårvägen i Gnesta med anledning av hans schizofreni” så är man på det torra.

Jag håller inte med.

En patient ska aldrig behöva hitta sig själv i sociala medier, efter att hen sökt sjukvård. Oavsett om andra kan identifiera patienten, så ska man som princip inte heller kunna identifiera sig själv. Därför blir nedanstående tweets, skrivna av två olika läkare verksamma inom psykiatrin, så problematiska. Den vård du får mellan fyra ögon är tänkt att stanna där.

Här har flera läkare lite syrligt hävdat att man faktiskt inte måste följa sin psykiater på twitter. Det är förstås sant. Men dels: det som skrivs på ett öppet twitterkonto, stannar faktiskt inte alltid där. Tweets retweetas, citeras, plockas ur sitt sammanhang, delas till facebook, instagram, plockas upp av bloggare och publiceras i papperstidningar. Och dels: varför ska du som patient behöva välja mellan att följa din läkare – för att åtminstone veta när och om hen skriver om dig – eller att aktivt låta bli men gå med en konstant oro för att du kan bli nästa veckas stjärnmagnet i läkarens flöde?

I den artikel som nu finns publicerad i Läkartidningen skriver vi bland annat att det är problematiskt med personer som i sin twitterpresentation anger sin profession, tar selfies i jobbkläder och nämner sin arbetsplats. Det har folk tolkat som att inget av detta är okej. Därmed missar de avslutningen på meningen, nämligen att dessa saker tillsammans gör det svårt att hävda att man twittrar privat. Det är förstås helt okej att kalla sig DrPsyk på twitter, ange att man jobbar på PIVA i Göteborg och ta selfies i sin kortärmade läkarrock. Men att då samtidigt hävda att man måste få skoja om att som läkare stiga i rang på rättspsyk genom disciplinbollar och vapen, klaga på kränkta självutnämnda patientföreträdare, twittra om utförda behandlingar på jouren eller hurtigt erbjuda bensodiazepiner till kollegor – eftersom man gör det som privatperson, går inte ihop. (Och ja. Detta är verkliga exempel från maj månads läkartwitterskörd.) För vad händer om den tweeten dyker upp i flödet hos patienten som är inne på fjärde timmen i väntrummet på psykakuten? Hur påverkas patientens förtroende för vården och läkaren av det?

Jag har varit aktiv i sociala medier långt innan begreppet sociala medier användes. Men aldrig har jag känt något behov av att berätta om de patienter jag mött och de tragiska livsöden jag arbetat med på onkologen, neonatal-iva eller äldreboendena. Därför har jag så svårt att förstå det kompakta motstånd som seglat upp de senaste veckorna. Det går alldeles utmärkt att arbeta i ett sekretessyrke, twittra om det, och samtidigt twittra om personliga, roliga eller dråpliga saker. Men allt behöver faktiskt inte alltid sägas i alla kanaler. Och även om det tycks bära många emot, så finns det yrken som kommer med särskilda krav på hur man för sig i det allmänna rummet.

Se bara på våra politiker. De kan bli av med jobbet för ett enda uttalande, eller en felaktig hälsning. Det är förstås inte en modell att eftersträva, men ur det perspektivet blir det för mig underligt att klaga på att jag som verksam i ett yrke med stark sekretess och många gånger stor makt, inte kan twittra samma saker jag kan säga med kollegorna i fikarummet, eller sådant som är i nivå med vad som sägs på mellanstadiets skolgård. Det bör i sammanhanget vara ett synnerligen litet problem. Valet mellan läkarens rätt att i alla sammanhang få uttrycka allt en har på hjärtat, och patientens rätt att känna trygghet i sjukvården bör inte vara särskilt svårt.

Det är inte särskilt svårt.

/ Thérèse

Medias osynliga skador: är det inte fysiskt så finns det inte

"Den man som kapat ett egyptiskt passagerarplan och tvingat det att landa i Cypern har gripits. Ingen har skadats i dramat, men vad som drev kaparen är fortfarande oklart."

SvD.se

Citatet handlar om kapningen av ett Egyptiskt flygplan som inträffade i morse. Kaparen är nu gripen, både passagerare och besättning är fria och media rapporterar så som de alltid gör i liknande situationer: ingen har skadats .

Men är det verkligen sant? Eller menar de egentligen något annat än vad de säger?

63 personer har alltså varit med om att flygplanet de befinner sig på har kapats av en okänd man med ett bombbälte runt midjan, som tvingar piloten att ta en annan rutt än den planerade. Det har inte funnits någonstans att fly, inget sätt att komma undan. 63 personer har varit helt utlämnade åt denna ende man som potentiellt kan spränga hela planet i luften. Och ingen har skadats?

Vi hör det så ofta. Rapporter om hur många som skadats eller inte skadats vid olyckor, naturkatastrofer, terrordåd och bränder. Men vad som egentligen åsyftas är hur många som har skadats fysiskt. Men människan är, som bekant, mer än ett fysiskt skal.

Det är förstås omöjligt att förutspå hur många av de 63 personerna från det kapade planet som kommer drabbas av ett psykologiskt trauma till följd av dagens upplevelse. Däremot kan vi nog lätt räkna ut att ingen av de 63 personerna lämnar flygplatsen oberörda. Många kommer känna stress, oro och starka känslor i flera dagar eller veckor, utan att kanske riktigt kunna sätta ord på det. Deras kroppar kommer att reagera, och kanske hamna i otakt med psyket. När det känns som att det är okej, kommer pulsen plötsligt att öka och luftstrupen att snöras åt, bara för att de såg flygbolagets logga i en tidning. 

De kommer känna obehag inför att flyga igen, och kanske också inför att känna sig instängda i ett litet utrymme. Vissa kommer reagera med skräck eller obehag inför auktoriteter, på män som liknar kaparen eller på dofter som fanns i planet. Några kommer inte vilja låta sina nära och kära flyga, eller kanske resa kollektivt överhuvudtaget. Andra bär redan på så många svåra livshändelser att denna händelse antingen blir den droppe som får hela deras liv att haverera, eller så blir den bara ytterligare en i raden av svåra händelser att resa sig ifrån. De kommer alla, på olika sätt, att bära med sig minnet av den här dagen för resten av sina liv. Men ingen av dem skadades vid dagens flygpplanskapning. 

När man talar psykologiska trauman tycks många vara överens om att det svåraste* traumat är att vara utsatt för ett dödshot och/eller tro att man ska dö. Till exempel att befinna sig i ett flygplan ett antal tusen meter upp i luften, tillsammans med en man med bombbälte runt midjan. De flesta människor återhämtar sig på egen hand efter en traumatisk händelse, även om det kan ta tid och vara smärtsamt. Men ungefär var fjärde drabbad återhämtar sig inte utan hjälp. Det motsvarar 15-16 personer i det kapade flygplanet.  De riskerar att utveckla psykologiska trauman och behöver hjälp för att läka. Men ingen skadades i dagens flygplanskapning.

Jag förstår att media väljer att rapportera om fysiska skador. De uppstår nästan alltid i direkt anslutning till den utlösande händelsen, och blir därför enkla att mäta. I det här sammanhanget har jag inte heller några invändningar mot det. Men jag önskar att man vore bättre på att betona att det rör sig om just fysiska skador. Det görs ibland, men alldeles för sällan. 

Skälen är enkla. Att säga skador, men mena fysiska skador, bidrar till att förminska det psykiska lidandet. Eller nej, det är fel ord. Det är inte att förminska, det är att osynliggöra. Det psykiska är så ointressant att det blir osynligt. Är inte skadan fysisk, så finns den inte. Och är du fysiskt välbehållen, så är allt bra. Då är du inte skadad. Oavsett hur svåra och livshotande situationer du än har utsatts för, så är det inte de som räknas. Och har du skadats fysiskt så är skadan läkt så snart det fysiska har helats. Oavsett hur mycket ångest, oro, skräck, dissociation, återupplevelse och depression du än erfar. 

Är det inte fysiskt så finns det inte. 

/ Thérèse

* Med reservation för att det är vanskligt att gradera trauman. Mer om psykologiska trauman finns t.ex. hos psykologiguiden. 

Det som inte dödar stärker. Inte.

Du är så stark!

Det där hade jag aldrig klarat!

Det som inte dödar härdar!

Det är tufft nu, men sen blir det en erfarenhet för livet!

En människa får aldrig större utmaningar än hon kan hantera! 

Människor som drabbas av allvarlig sjukdom kan mötas av en lång rad olika reaktioner från omgivningen. Själv led jag själv av ätstörningar och självskadebeteende i nästan tio års tid, och förlorade min dåvarande fästman i cancer i samma veva. När jag berättar om det, vilket jag gör allt mer sällan nuförtiden, får jag ofta höra att jag är stark. Den eller de som lyssnar tvivlar på att de själva skulle ha klarat av samma sak, eftersom de saknar min styrka. Ibland känns det som om jag puttas upp på en piedestal och görs till en förebild eftersom jag har överlevt.

Det sägs förstås i all välmening, och jag tar inte illa upp. Men eftersom det är något jag funderat mycket på, tänkte jag nu berätta en hemlighet: Allvarlig sjukdom, trauman och livskriser levereras inte tillsammans med en hemlig reservlåda full styrka. Tvärtom faktiskt, så är sjukdom, trauman och livskriser riktigt illasinnade energitjuvar som suger ut all ork man någonsin lyckats bygga upp.

Men, hur kommer det sig då att har jag  klarat mig igenom allt som andra inte tror sig orka med? Svaret är enkelt: jag hade inget alternativ. Det blir morgon även när man är sjuk. Räkningar ska betalas även mitt i en kris. Magen behöver mat även om livet kränger som aldrig förr. Den som dör till följd av sjukdom gör det inte för att hen saknar styrka, lika lite som jag kan tillskriva min överlevnad hemliga superwomankrafter. Det handlar inte om styrka, motivation eller vilja. Hade jag på något sätt kunnat välja bort mina helvetesår så hade jag gjort det, alla gånger. Men livet serveras inte efter en meny med olika alternativ, det gäller bara att ta det som serveras och hantera det efter bästa (o)förmåga.

Här och var svävar dessutom rosaskimrande föreställningar om att ingen människa får större utmaningar än hon kan hantera, och att varje utmaning härdar och stärker och gör dig till en bättre människa. Det är lögn. En människa kan visst få mer svårigheter än hon kan hantera. Vi ser det på parkbänken hos alkoholisten, i trappuppgången där den hemlöse sover, hos patienterna på den psykiatriska avdelningen och hos den som självmedicinerar för att alls komma upp ur sängen. De har inte valt sin situation. De har fått mer än de kan hantera.

Media älskar att skriva reportage om människor som gått från mörker till framgångssaga: om någon som varit sjuk och som nu använder sina erfarenheter till att hjälpa andra. Människor som berättar att de visserligen har haft det tufft, men att de lärt sig så mycket av sjukdomen eller krisen eller traumat, som de nu aldrig vill vara utan. Man skapar mening av lidandet. Skapar balans: först minus och sen plus. Jämvikt.

Jag har själv varit med i liknande reportage, och är ohyggligt obekväm med det idag. De bidrar till någonting jag inte kan stå för, en romantiserad bild av att livets vanvettiga prövningar är något karaktärsdanande och stärkande, lite som vinterbad eller maratonlöpning. Sanningen är ofta en helt annan. Det bara syns inte på utsidan.

Numera försöker jag istället försonas med att det inte finns någon jämvikt. Jag vill inte längre skapa mening av lidandet. Av sjukdomen, såren, förlusterna, sorgerna, trasigheten. Jag försöker bara hantera det livet ger mig. Lära mig det jag kan lära mig. Utvecklas där jag kan utvecklas. Förstå det jag kan förstå. Men hade jag fått välja hade jag tveklöst beställt ”den enkla vägen” av livets kypare. För jag är inte starkare än någon annan. Jag har bara tvingats hantera situationer och händelser jag aldrig någonsin bett om.

/ Thérèse