Det som inte dödar stärker. Inte.

Du är så stark!

Det där hade jag aldrig klarat!

Det som inte dödar härdar!

Det är tufft nu, men sen blir det en erfarenhet för livet!

En människa får aldrig större utmaningar än hon kan hantera! 

Människor som drabbas av allvarlig sjukdom kan mötas av en lång rad olika reaktioner från omgivningen. Själv led jag själv av ätstörningar och självskadebeteende i nästan tio års tid, och förlorade min dåvarande fästman i cancer i samma veva. När jag berättar om det, vilket jag gör allt mer sällan nuförtiden, får jag ofta höra att jag är stark. Den eller de som lyssnar tvivlar på att de själva skulle ha klarat av samma sak, eftersom de saknar min styrka. Ibland känns det som om jag puttas upp på en piedestal och görs till en förebild eftersom jag har överlevt.

Det sägs förstås i all välmening, och jag tar inte illa upp. Men eftersom det är något jag funderat mycket på, tänkte jag nu berätta en hemlighet: Allvarlig sjukdom, trauman och livskriser levereras inte tillsammans med en hemlig reservlåda full styrka. Tvärtom faktiskt, så är sjukdom, trauman och livskriser riktigt illasinnade energitjuvar som suger ut all ork man någonsin lyckats bygga upp.

Men, hur kommer det sig då att har jag  klarat mig igenom allt som andra inte tror sig orka med? Svaret är enkelt: jag hade inget alternativ. Det blir morgon även när man är sjuk. Räkningar ska betalas även mitt i en kris. Magen behöver mat även om livet kränger som aldrig förr. Den som dör till följd av sjukdom gör det inte för att hen saknar styrka, lika lite som jag kan tillskriva min överlevnad hemliga superwomankrafter. Det handlar inte om styrka, motivation eller vilja. Hade jag på något sätt kunnat välja bort mina helvetesår så hade jag gjort det, alla gånger. Men livet serveras inte efter en meny med olika alternativ, det gäller bara att ta det som serveras och hantera det efter bästa (o)förmåga.

Här och var svävar dessutom rosaskimrande föreställningar om att ingen människa får större utmaningar än hon kan hantera, och att varje utmaning härdar och stärker och gör dig till en bättre människa. Det är lögn. En människa kan visst få mer svårigheter än hon kan hantera. Vi ser det på parkbänken hos alkoholisten, i trappuppgången där den hemlöse sover, hos patienterna på den psykiatriska avdelningen och hos den som självmedicinerar för att alls komma upp ur sängen. De har inte valt sin situation. De har fått mer än de kan hantera.

Media älskar att skriva reportage om människor som gått från mörker till framgångssaga: om någon som varit sjuk och som nu använder sina erfarenheter till att hjälpa andra. Människor som berättar att de visserligen har haft det tufft, men att de lärt sig så mycket av sjukdomen eller krisen eller traumat, som de nu aldrig vill vara utan. Man skapar mening av lidandet. Skapar balans: först minus och sen plus. Jämvikt.

Jag har själv varit med i liknande reportage, och är ohyggligt obekväm med det idag. De bidrar till någonting jag inte kan stå för, en romantiserad bild av att livets vanvettiga prövningar är något karaktärsdanande och stärkande, lite som vinterbad eller maratonlöpning. Sanningen är ofta en helt annan. Det bara syns inte på utsidan.

Numera försöker jag istället försonas med att det inte finns någon jämvikt. Jag vill inte längre skapa mening av lidandet. Av sjukdomen, såren, förlusterna, sorgerna, trasigheten. Jag försöker bara hantera det livet ger mig. Lära mig det jag kan lära mig. Utvecklas där jag kan utvecklas. Förstå det jag kan förstå. Men hade jag fått välja hade jag tveklöst beställt ”den enkla vägen” av livets kypare. För jag är inte starkare än någon annan. Jag har bara tvingats hantera situationer och händelser jag aldrig någonsin bett om.

/ Thérèse

”Jag beklagar sorgen”

Relationer är det som håller oss människor samman. Vissa relationer tycks kunna övervinna allt, andra tillfälliga och sköra. En del relationer bygger på blodsband eller kärlek, andra på att man delat bostad, grannskap, skola, arbetsplats, kyrka eller något annat. Det finns forskning som visar att världens befolkning som mest är fem eller sex led ifrån varandra (min mammas kompis chefs…), så relationsbanden går kors och tvärs över jorden. Ibland tänker jag mig alla relationer som en stor väv som knyts av allt från det grövsta och starkaste garn, till de tunnaste, sköraste silkestrådar. En tät väv av mänskliga relationer.

När en människa dör lämnar hen ett hål efter sig i väven. Relationsband slits av och skapar lösa trådar som fladdrar för vinden. I det där hålet finns alla minnen, allt oavslutat, all kärlek och all smärta som fanns i relationerna till och runt den döde. Nu är det upp till de efterlevande att försöka lappa ihop det där hålet. Minnet av den döde kommer alltid finnas där som ett märke i väven, det kommer aldrig att försvinna eller suddas ut. Det finns ingen plastikkirurgi som suddar ut förluster.  Men det går att hindra trådarna från att fransa upp sig ännu mer, eller slita sig loss från andra fästen och försvaga eller förstöra relationer. Och det går inte att blunda för hålet. Det finns där, även om vi kniper ihop ögonen. Bara genom att se det, genom att uppmärksamt följa de avslitna ändarna, kan hålet förvandlas och på nytt ge stadga i väven.

När någon dör, särskilt om det är ett oväntat dödsfall eller någon yngre människa som dör, så reagerar många genom att ta ett steg tillbaka. Döden blir den där rosa elefanten som står mitt i rummet, men som ingen riktigt vågar tala om eller låtsas om. Av rädsla att säga fel, säger vi ingenting. Av rädsla att göra någon obekväm, gör vi ingenting. När vår egen otillräcklighet inför döden gnager, vänder vi bort blicken och hoppas att hålet ska försvinna av sig själv. Att någon annan ska laga.

Jag tror att det sliter på våra relationer. På våra trådar. På vår livsväv.

Det hål som skapas när någon dör kan aldrig göras ogjort. Ett barns död kan aldrig ersättas av ett annat barn. Förlusten av en förälder kan aldrig kompenseras av en annan förälder. Men när någon dör byter väven skepnad. Runt det fransiga, trasiga hålet som är förlusten, knyts nya trådar samman, och nya relationer tar form. Kvar blir en lagning där trådarna löper tätare än någon annanstans på väven.

Det finns inget rätt och fel när det kommer till sorg. Den är lika individuell som vi människor. Men oavsett vilken skepnad den kommer i, kräver sorgen sin uppmärksamhet och sitt utrymme. Först när vi låter den ta plats och låter den finnas – med eller utan ord – kan vi låta oss helas. Därför är det inte sorgen vi bör beklaga – det är förlusten. Sorgen hjälper oss så att förlusten inte sliter oss itu. Sorgen ger revan i väven en stadkant. Någonting att fästa nya trådar i. En början till någonting nytt.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh. 1:5)

/ Thérèse

Vill du tända ett ljus för någon i allhelgonatiden, så kan du göra det via Svenska kyrkans hemsida. 

UnderbaraClara har skrivit ett fint inlägg om sorg som du hittar här. 

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, allhelgona, alla helgons dag, förlust, död, dödsfall, svenska kyrkan

En sista kyss (en natt på ett sjukhusgolv)

Jag sitter på ett golv i ett sjukhusrum med utsikt över havet. Jag har suttit här åtta av de senaste elva timmarna. Ljuden har förändrats i takt med att timmarna förlöpt. Din andning, till en början så häftig och ansträngd, blir allt tunnare ju längre tiden går. Suset från syrgasen som pumpar femton liter varje minut genom masken över ditt ansikte, överröstar snart dina lätta andetag.

Jag blundar och lyssnar till indikatorn på masken som hypnotiskt tickar för varje andetag du tar. När jag kom till dig hördes en ljudlig snärt för varje gång du andades in, men nu i midnattstimmen, är snärten blott en försiktig knäppning. Snart drunknar också knäppet i syrgassuset och jag fäster min blick på ditt struphuvud.

in.
ut.
in.
ut.
in.

ut.
in.
ut.

in.
ut.
in.

ut.

Här finns ingen övervakning som kontrollerar dig dina sista timmar. Inga sladdar finns att nysta dig fast i, inga elektroder som klistrar mot ditt bröst, ingen saturationsmätare som ilsket klämmer runt ditt finger. Här finns ingen som bedömer ditt hjärtas prestationer, eller dina lungors förmåga att syresätta dig. Alla förväntningar är släppta; Du är fri att gå närhelst du vill och inga spetsiga kurvor ska skrika när linjen planar ut.

Nu finns här bara du
och vi som minner om det liv du levt.
Din fru sen sextiosex år tillbaka.
Dina barn
och dina barnbarn.
Vi fyller rummet. Tillsammans.
Vi väntar med dig. Tillsammans.
Vi låter timmarna gå. Tillsammans.

Och någonstans vill jag tro,
att vi följer dig så långt vi kan.

Till slut kommer så
det där andetaget
som inte följs
av nästa
Din bröstkorg förblir stilla
Ditt struphuvud förblir orörligt
Och indikatorn har knäppt för dig
en sista gång.

Stilla.

"Nu ska du få en sista kyss av mig" sa ditt livs kärlek.
Och mina tårar har aldrig bränt som då.

Sov gott, älskade farfar.

/ Thérèse