På tröskeln till livet - fördummelse är orsaken till psykisk ohälsa

"De unga är olyckliga därför att de står tomhänta på tröskeln till livet."

Orden är Nathan Shachars och är hämtade ur en kolumn i Dagens Nyheter som slår fast att vi lurar oss själva i orsakerna till ungas psykiska ohälsa. Shachar skriver att "Den [psykiska ohälsan] bottnar inte i vare sig hårda krav eller ökande valfrihet och expanderande informationsflöde." I stället tycks det vara fördummelse som är nyckeln till de höga talen för psykisk ohälsa bland unga, och ett uruselt utbildningsväsende utmålas till syndabock.

Det fascinerande är att ingen av världens framstående välfärds-, barn- och ungdoms- eller psykiatriforskare ännu har lyckats förklara varför ohälsotalen bland ungdomar ökar. Hypoteserna är många, men Svaret är fortfarande oklart. De mest sannolika förklaringarna är multifaktoriella där en ökad arbetslöshet tycks vara en särskilt viktig faktor, som i kombination med en rad andra faktorer kan skapa psykisk ohälsa. Miljöfaktorer är dock de som oftast lyfts fram, som ökade krav på utbildning eller en ökad individualisering av samhället. Också de faktorer Shacher lyfter fram; ökat informationsflöde med krav på ständig kontaktbarhet, ändlösa valmöjligheter och hårda (om än historiskt sett förändrade) krav på prestation, finns med på det smörgåsbord som forskarna förhåller sig till. Men med närmast filmisk dramatik sveper Shachar ned alla dessa komponenter från bordet och placerar där i stället en enda förklaring: den svenska skolans låga nivå tillika elevernas ökande okunskap. Lösningen levereras med så stor självsäkerhet att han inte styrker något av sina påstående med något vi som läsare kan trovärdighetsbedöma. Men detta är enligt Shachar säkert: den psykiska ohälsan beror på det sjunkande skepp som är vår skola. Lösningen tycks ligga i vad som beskrivs vara sextiotalets utbildningsväsende. Då fick barnen:

"... lära sig blommorna och träden, till berikande av skogsvandringar och naturkänsla. De läste Bibeln och fick därmed en inträdesbiljett till dikt, måleri och världshistoria. De fick en glimt av grekers och romares värld, så att en enkel turistresa också fick andlig dimension."

Vad Shachar inte utvecklar är hur kunskap och intellekt förhåller sig till psykisk ohälsa i allmänhet. Han tangerar nämligen en mycket olycklig tolkning som jag hoppats vi förkastat så här en bra bit in på 2000-talet, nämligen den att psykisk sjukdom är något som drabbar den som saknar intelligens. När jag läst hans kolumn är det svårt att inte se associationer till kunskap som en vaccination mot psykisk ohälsa. 

Dessutom luktar texten fränt av ett starkt "det var bättre förr-tänkande", kryddat med "livet ska minsann inte vara nån jävla dans på rosor". Missförstå mig inte; om det Shachar försöker säga är att skolans syften måste vara att utbilda för livet så är jag verkligen med honom. Men det är hans resonemang kring psykisk ohälsa som haltar betänkligt. Är det han egentligen vill lyfta fram vikten av att känna sig behövd i samhället, och att det är svårt när var fjärde ungdom är arbetslös, så är jag också med honom. Men då får jag nog be om en ny förpackning, för den han nu levererat sin lösning för ungdomen i håller helt enkelt inte. 

/ Thérèse

Läs mer i tex. Psykisk ohälsa bland unga (Socialstyrelsen, 2013). 
Läs även andra bloggares åsikter om psykisk ohälsa, psykiatri, barn, ungdomar, utbildning, skola

Vetekorn

/ Thérèse

En sista kyss (en natt på ett sjukhusgolv)

Jag sitter på ett golv i ett sjukhusrum med utsikt över havet. Jag har suttit här åtta av de senaste elva timmarna. Ljuden har förändrats i takt med att timmarna förlöpt. Din andning, till en början så häftig och ansträngd, blir allt tunnare ju längre tiden går. Suset från syrgasen som pumpar femton liter varje minut genom masken över ditt ansikte, överröstar snart dina lätta andetag.

Jag blundar och lyssnar till indikatorn på masken som hypnotiskt tickar för varje andetag du tar. När jag kom till dig hördes en ljudlig snärt för varje gång du andades in, men nu i midnattstimmen, är snärten blott en försiktig knäppning. Snart drunknar också knäppet i syrgassuset och jag fäster min blick på ditt struphuvud.

in.
ut.
in.
ut.
in.

ut.
in.
ut.

in.
ut.
in.

ut.

Här finns ingen övervakning som kontrollerar dig dina sista timmar. Inga sladdar finns att nysta dig fast i, inga elektroder som klistrar mot ditt bröst, ingen saturationsmätare som ilsket klämmer runt ditt finger. Här finns ingen som bedömer ditt hjärtas prestationer, eller dina lungors förmåga att syresätta dig. Alla förväntningar är släppta; Du är fri att gå närhelst du vill och inga spetsiga kurvor ska skrika när linjen planar ut.

Nu finns här bara du
och vi som minner om det liv du levt.
Din fru sen sextiosex år tillbaka.
Dina barn
och dina barnbarn.
Vi fyller rummet. Tillsammans.
Vi väntar med dig. Tillsammans.
Vi låter timmarna gå. Tillsammans.

Och någonstans vill jag tro,
att vi följer dig så långt vi kan.

Till slut kommer så
det där andetaget
som inte följs
av nästa
Din bröstkorg förblir stilla
Ditt struphuvud förblir orörligt
Och indikatorn har knäppt för dig
en sista gång.

Stilla.

"Nu ska du få en sista kyss av mig" sa ditt livs kärlek.
Och mina tårar har aldrig bränt som då.

Sov gott, älskade farfar.

/ Thérèse

Tankar från en filt i Botaniska trädgården

Om Gud har skapat människan till sin avbild, och Gud är god, måste människan från början vara god. Sen kan arvssynden sägas komma och stöka till det, men kärnan av människan är trots allt god.

Vår fria vilja gör att vi ställs inför val, där vi inte alltid väljer det Gud nog velat att vi väljer. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 

Frågan är: kan vi handla så genomgående ont att den goda kärnan, Gudsspeglingen i oss, helt utplånas? En banal liknelse: min kropp består genetiskt av hälften gener från min mamma, och hälften från min pappa. Även om jag gör allt för att motarbeta mina föräldrar, och handlar stick i stäv med deras önskemål, vänder dem ryggen och bryter kontakten med dem, kommer jag fortfarande bära deras gener. De kan jag aldrig utplåna med handlingar. Men kan vi vända oss så helt från Gud att ingenting av Skaparen finns kvar i oss? Jag tror inte det. Det som är skapat av gott kan inte bli allt igenom ont.

Någon sa att det är så få personer det handlar om som vore så allt igenom onda. Och det är nog sant. Men för mig är den här frågan kopplad till den klassiska konfirmandfrågan - kommer människor som Hitler till himlen? Vem kommer egentligen till himlen? Hur god måste en vara för att få leva vidare med Gud, och hur ond måste en ha varit i jordelivet för att missa chansen?

Jag tror själv inte att gränsen mellan vem som kommer till himlen och vem som inte gör det går mellan oss människor, utan inom oss. Jag tror att vi alla bär på korn av gott och ont, i olika proportioner. Därför tror jag inte att Hitler, i den fruktansvärda form världen känner honom, kommer till himlen. Däremot tror jag att den gudomliga kärna som finns gömd djupt i varje människa kommer tillbaka till Gud. Det i mig som är gott lever vidare, det i mig som är ont gör det inte. De grenar som inte bär frukt kommer att skäras bort. Och det är vinodlaren som skär bort grenar, inte jag. Det är för mig en väldigt trösterik tanke.

/ Thérèse

Gott - ont. Himmel  - helvete. Inga självklara dikotomier på något sätt, men en annan tankegång än denna.

Sakta vi gå genom stan ...

För ett par dagar sedan cyklade vi in till Lund och tog en kvällspromenad i kulturkvarteren. Här är så smäktande vackert, och jag kommer verkligen sakna den här delen av Lund. Både stockrosor och vanliga rosor blommade och vi stod en god stund under ett grönskande valnötsträd. Här är lite av vad som fastnade i kameran under vår promenad.

/ Thérèse

Det visslas på BUP

Idag rapporterar bland annat Aftonbladet och Dagens Nyheter om en anmälan som inkommit till den nya myndigheten Inspektionen för Vård och Omsorg - IVO - som övertagit Socialstyrelsens uppgift att granska vården. 

Det är missförhållanden på en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik i Stockholm som anmäls, där patienter (dvs. barn) ska ha drabbats av vårdskador och felaktig behandling. I anmälan beskrivs hur barn flyttats till avdelningar för vuxna där de har behandlats med narkotikaklassade läkemedel. Tioåriga barn ska ha lagts i bälte, och en tolvårig patient med autismspektrumstörning bältades arton gånger under en tidsperiod på en och en halv månad. 

I sociala medier har många upprörts över behandling. Även jag tycker det låter obehagligt och olämpligt, men huruvida något juridiskt fel begåtts är svårt att säga med den knapphändiga informationen. Min uppfattning är att man så långt det bara är möjligt, bör undvika att använda tvångsåtgärder med barn. Det kan förstås vara olika svårt beroende på sånt som barnets vikt och längd, men jag har svårt att se hur det skulle vara nödvändigt att bälteslägga en tioårig flicka så många gånger som beskrivits. Att tvångsåtgärder kan bli något av ett "sluttande plan" är något de flesta inom psykiatrin är medvetna om, även om det sällan diskuteras.

Men. Det jag vill uppmärksamma är inte de möjliga felbehandlingarna i sig, utan att det är en sjuksköterska har satt sig ner och skrivit ihop en anmälan. Hon har anmält sin egen arbetsplats, och i förlängningen också sitt eget och kollegornas yrkesutövande. Det är stort. Vårdkulturer kan vara oerhört starka. Att ställa sig upp och säga - det här är inte okej - är inte på något sätt en självklarhet. Men det behövs. Vården i allmänhet och, skulle jag vilja säga, psykiatrin i synnerhet behöver människor som vågar göra just det. Ställa sig upp och säga stopp. Dra i nödbromsen. Ta sitt ansvar på fullaste allvar och följa det hela vägen ut; att se till patientens bästa, även i de situationer då det kanske inte är till personalens bästa. 

Så till du sjuksköterska som anmält din arbetsplats till IVO - ett helt fång rosor till dig. Jag hoppas dina kollegor backar upp dig och att fler vågar följa ditt exempel!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om visslare, whistleblower, ivo, bup, vård, psykiatri, vård

Medierna: integritet kontra insyn

Igår lyssnade jag på ett avsnitt av Medierna i P1, ett program som sändes i februari. De inledande fjorton minuterna av programmet handlade om så kallade vita dokusåpor, det vill säga serier som "112 på liv och död" som följer personal i sjukvården och filmar patientärenden. Upprinnelsen till programmet var den debattartikel och den JO-anmälan som Centrum för rättvisa gjorde i vintras, där den typen av program kritiserades.

Vad var egentligen syftet med Mediernas granskning? Vinkeln ifrågasätter kritiken mot tv-programmen och beskrivs så här på programmets hemsida: "Men det pratades mindre om andra sidan av historien. Ökar integriteten på det här sättet – kommer insynen att minska. Man kan fråga sig om det verkligen är det som vården behöver mest av allt."

Utgångspunkten för programmet är att om man förbjuder tv-såpor att filma patienter, så omöjliggör eller försvårar man också kraftigt för granskning av vården. Liknelsen att jämföra äpplen med päron har sällan känts så aktuell.

För vinkeln håller inte. I programmet intervjuas Anette Novak, före detta chefredaktör på tidningen Norran i Skellefteå. Hon menar att sedan landstinget i Västerbotten infört fotoförbud så har media inte kunnat filma på sjukhuset. Det tycks Medierna (programmet) tagit som en allmängiltig utsago, och använder sig av det för att ifrågasätta förbud mot vita dokusåpor. Tyvärr stämmer det inte.

I Region Skåne råder fotoförbud. Det ironiska är bara att journalister kan, och uppmuntras till, att söka fototillstånd. När jag i en paneldebatt frågade regionrådet Anders Åkesson om även patienter kunde söka fototillstånd blev svaret nej. Det fotoförbud som råder förbjuder alltså patienter att fotografera sin egen vård, men möjliggör för produktionsbolag att filma vårdsituationer i kommersiella syften. Ett fotoförbud måste alltså inte, som Medierna tycks försöka vinkla det till, minska insynen i vården. Ett fotoförbud blir precis det landstingen vill ha det till, och inte sällan är det patienterna som drar det kortaste strået till stacken och förbjuds att dokumentera förlossning, månader av rehabilitering eller att spela in svåra läkarsamtal för att i efterhand minnas vad som sades.

Jag är den första att gå i god för behovet av att granska sjukvården. Jag har själv gjort det i boken Slutstation rättspsyk, och gudarna ska veta att jag och Sofia slet för att få ihop det material vi behövde. Men att möjliggöra granskning av vården är inte det samma som att möjliggöra att privata och sekretessbelagda uppgifter säljs och sänds. 

Någonstans i programmet intervjuas Malin Kvist, programutvecklare på Titanteve som gör serien "Sjukhuset". Hon går i god för etiken i programmet och menar att allt går rätt till. Speakerrösten säger att det så klart ligger i den här kvinnans intresse att framställa sitt program i så god dager som möjligt. Därför "säkrar de upp" hennes uttalande med Magnus Jansson, verksamhetschef på universitetssjukhuset i Linköping. Vad Medierna inte tycks förstå är att inte heller han kan sägas vara opartisk i frågan. Från landstinget i Blekinge har man sagt rakt ut att medverkan i vita dokusåpor är en PR-vinst och en hjälp i rekrytering av ny arbetskraft. Även om det inte uttalats lika tydligt från landsting som Östergötland, finns det självklart med i vågskålen. Både sjukhuset och landstinget har att vinna på en bra teveserie.

Frågan är: vad vinner patienterna? Ja, för de som bara tittar och inte själva behöver bjuda på sitt privatliv är vinsterna många. Lite spänning på bästa sändningstid, kryddad med det vi kallar verklighet väcker mångas intresse. Läkaren i Linköping lyfte fram bildningsperspektivet; personer har snabbt sökt hjälp vid tidiga symtom på exempelvis hjärtinfarkt, eftersom de lärt sig det på de vita dokusåporna. Men är det tillräckliga argument? Kan inte den typen av kunskap förmedlas lika bra i fiktiva program? Vilka vinster finns för de personer tillika patienter som faktiskt medverkar i programmet? Alltså inte alla de tittare som skjuter till pengar till produktionsbolagens kassor, utan de som får sina sjukdomar, sin smärta och sitt lidande exponerat i tv? Vad vinner de? Är det verkligen ett utilitaristiskt tänkande tillämpbart i situationer där juridikens starkaste sekretess råder? 

Debatten om vita dokusåpor har hamnat snett. Fokus ligger inte på patientens bästa, utan på sjukhusets, landstingets, allmänhetens och produktionsbolagens. Det handlar inte om hur bra avtal som programbolagen kan stifta med sjukhusen - den handlar om att de stiftas. Det handlar om att du, när du söker sjukvård, kan tvingas ta ställning till huruvida du vill ha en kamera som följer dig på sjukhuset och lyssnar till ditt samtal med läkaren, eller om du vill avstå. Det om något är sjukt.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om vita dokusåpor, medierna, p1, sekretess, insyn, granskning,

Psykisk ohälsa i kyrkan

De senaste åren har jag arbetat med att föreläsa om psykisk ohälsa hos unga, särskilt självskadebeteende och ätstörningar. Jag har rest runt i landet och talat för sjukvårdspersonal, på olika utbildningar och i ideella verksamheter. Många gånger har jag även föreläst för personal i kyrkan. Svenska kyrkan är den organisation som, näst efter skolan, träffar störst andel av landets högstadieelever. Varje år väljer omkring var tredje åttondeklassare att konfirmationsläsa i Svenska kyrkan, vilket ger samfundet en unik kontakt med ungdomar. Men det innebär också att kyrkan kommer i kontakt med många ungdomar som inte mår bra, som skadar sig själva och har olika typer av psykiska problem.

Just nu arbetar jag på en bok som kommer att handla om ungdomar med psykisk ohälsa i kyrkan. Till den behöver jag hjälp från dig som är eller varit ung, och på något sätt fått stöd i kyrkan. Jag söker även dig som arbetar i kyrkan, och möter ungdomar som inte mår bra. Det spelar ingen roll vilket samfund det gäller.

Via den här länken hittar du ett frågeformulär som jag skulle bli oerhört glad om du ville ta dig tid att besvara. Vill du dessutom (eller i stället) dela det vidare eller tipsa andra om det vore jag oerhört tacksam! Mer information finns i länken som kommer i helformat nedan.

https://docs.google.com/forms/d/1A-ESLqoeT7bcnnXtCjuZa6aKECl3-a0MlaZyZOhfJ48/viewform?pli=1

/ Thérèse

Mölby, sa du?

Om exakt en månad går flyttlasset från Lund till Mjölby. Många höjer på ögonbrynet och ser lite frågande ut när vi säger Mjölby; inte Linköping eller Norrköping. Och det ska erkännas, jag har också haft mina starka invändningar mot Mjölby. Och ja, det är en geografisk kompromiss snarare än ett aktivt val att flytta till just Mjölby, men allt mer ser jag fram emot det. En liten stad, mycket natur, nära till allt och med Linköping 20 minuter bort med pendeln. Det känns bra. Det jag ständigt saknat här i Lund är närheten till skog - den finns i Mjölby. Jag ser redan fram emot höstens svampturer till skogen. 

Bilden nedan är tagen från balkongen på vår nya lägenhet - det här kommer bli bra!

Utsikt över Stadsparken

Samma bro som skymtar långt bort i bilden över, en nattlig promenad julen 2011

Utsikt över Svartån från en annan bro (utmed Hästholmsbanan) en fin julikväll

/ Thérèse

Talet jag skrev men aldrig höll - till Emelie på din födelsedag

"Hösten 1996 skulle jag börja åttan. Jag var klassens plugghäst, hade inga nära vänner men var inte direkt mobbad heller. Tjejerna i min klass hade gemensamma intressen i smink, märkeskläder och killar. Själv brydde jag mig föga om det och var mest intresserad av att läsa, skriva och fundera på livet. På något underligt sätt lyckades jag ändå hålla mig hjälpligt i periferin. Jag var ganska ofta ensam, men jag fick i alla fall vara det i fred.

Inför den här hösten hade vi fått välja en extrakurs eller två, det som kallades elevens val. För mig hade valet varit enkelt; bland alla kurser i idrott och hälsa, spanska och estetisk verksamhet var den en kurs som stack ut: skrivarverkstad. Den skulle jag gå.

Vi var en ganska lite grupp som samlades för att skriva en gång i veckan. Jag var den enda från min klass och sedan var det ytterligare några elever från andra klasser och årskurser. En tjej fascinerade mig redan från början. Hon gick året under mig och hade blommiga Dr Marteenskängor, trots att till och med jag förstod att det var allt annat än modernt. Jag minns att jag önskade att jag också vågade bära kläder och skor jag gillade, trots att de inte var moderna, med samma mod som hon tycktes göra. Hon var så annorlunda, men ändå så självklar. Hon var Emelie.

När jag tänker tillbaka på min högstadie- och gymnasietid är det få minnen som inte på något sätt är förknippade med dig Emelie. Minnen av hur vi dansade, gick i kyrkan, åkte på läger, reste till er stuga på västkusten och till klostret i Taizé, Frankrike. Men mest av allt minns jag hur vi pratade och promenerade. Jag undrar hur många varv kring Jönköping vi gick de där åren. Hur många gungor vi stannat vid, vilat och fått utlopp för barnen i oss. 

I dig hittade jag på samma gång en förebild som en själsfrände och syster. Som uppvuxen i en familj där yta på många sätt övertrumfade djup och innehåll så gav du mig nya perspektiv på livet. Du öppnade dörren till feminismens värld, till jämställdhet och lika rättigheter och hjälpa mig att reda i alla tankar du väckte. Och du gav mig mod att åtminstone ibland klä mig i det jag tyckte om, oavsett vad Veckorevyn sa.

Kärlek, killar, kropp och kroppshår; utseende, utbildning, framtid och politik. Känslor och ständigt svårmod. Allt rymdes i vår vänskap. Du var min klippa, min livboj och min fyr när världen krängde, och jag vill tro att jag kunde vara lite av det också för dig. Jag är så tacksam att jag fick dela de där mest intensiva tonåren med dig Emelie. Och jag blir så glad vid tanken att du idag arbetar och möter andra trettonåriga tjejer, vars liv du kan förändra.

Och idag, ett halvt liv senare, är jag tacksam för att jag får vara här och gå med dig in i livets sommar. Trots att det var längesedan våran vänskap byggde på så täta kontakter som den gjorde då - men det är nog svårt att klå flera timmar varje dag som vi kunde prata och umgås då - så är du fortfarande en viktig och omistlig del av mitt liv. Min förhoppning är att jag får följa dig många år framöver och att du vet detta: jag finns här. 

Varmt grattis på din födelsedag älskade vän!

/ Thérèse

Nystart

För sju år sedan började jag skriva på min gamla blogg, Tankestormar. Det känns som en hel evighet sedan; ett helt liv sedan. Många gånger har jag funderat på att stänga bloggen, ibland startat parallella projekt men ändå låtit hela mitt textarkiv om nästan 1200 inlägg legat kvar. Till nu.

Vissa kapitel av livet måste få avslutas. Stängas ner och stuvas undan. Inte glömmas bort, men ges lite mindre uppmärksamhet. Nu har jag kommit dit med Tankestormar. Det är fortfarande så att gamla inlägg i bloggen läses, och jag har förstått att det ännu gör skillnad. På ett sätt känns de sorgligt att de inte längre ska finnas tillgängliga, men främst känns det som en befrielse.

Om en månad lämnar vi Lund; efter fem år här på skånska slätten återvänder vi till den östergötska dito. Det är med sorg som jag lämnar vänner och min syster, men med stor glädje som vi återvänder till det landskap där jag faktiskt känner mig hemma. Jag har älskat Lund och allt som staden och åren här givit mig, men här är inte hemma.

Det kommande året blir slutspurten inför min mans prästvigning i juni 2014. Jag kommer få kortare resor för föreläsningarna, med tanke på att Mjölby ligger bättre till än vad Lund gör. Min höst kommer annars att ägnas åt skrivande; jag har kontrakt på en ny bok som förhoppningsvis ska finnas i butik framåt vårkanten. 

Det här blir något så ödmjukt som en blogg om mitt liv. Sannolikt mer böcker, samhälle och natur, och mindre psykiatri och självskadebeteende än vad Tankestormar bjöd. Okomplicerat, nära och enkelt. Följ gärna med mig. Det skulle glädja mig mycket!

Mjölby 2011

/ Thérèse