Sidor

söndag 31 maj 2015

Vem är författare?

När är man egentligen författare? Frågan kan vara en av de som diskuterats flitigast i de olika författarkretsar jag är med i på sociala medier. Räcker det att ha gett ut en bok eller måste man ha gett ut flera? Kan man gett ut den på eget förlag eller måste den finnas på ett etablerat förlag? Är man författare om man skrivit flera böcker som alla ligger i den virtuella byrålådan? Är det kanske upplagans storlek eller antalet sålda böcker som avgör? Finns det någon sorts kvalitetsmätning av texten som har betydelse? 

Författare är ingen skyddad titel. Vem som helst kan kalla sig författare, och många gör det. Den vanligaste definitionen, om man nu ändå vill ha en sådan, är dock att en författare har gett ut minst två böcker. Det är nämligen då  man kan bli medlem i Sveriges författarförbund. En facklig organisation för författare och översättare. Just nu är vi omkring 3 000 medlemmar.

När jag var barn drömde jag om att bli författare. När jag var tonåring och skrev så pennorna glödde drömde jag om att bli författare. När jag blivit vuxen drömde jag om att någon gång få uppleva att mina ord omslöts av hårda pärmar. Nu har jag varit författare i författarförbundets ögon i ett drygt år. Hösten 2011 debuterade jag med Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott som jag skrev tillsammans med Sofia Åkerman och som gavs ut på Natur & Kultur. I mars 2014 kom Möt mig som jag är - hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva som gavs ut av Libris. Hösten 2014 blev jag också invald som medlem i författarförbundet. 

Om jag känner mig som författare? Ja, ibland gör jag det. När jag ser mina böcker i bokhandeln, på en kurslitteraturlista, i en riksdagsmotion, ser att någon tipsar om dem på Instagram eller läser om dem i en bloggrecension. Då känner jag mig som författare på riktigt. Men det måste tillstås att den författare jag är idag, ligger ganska långt bort från bilden jag hade av författare som barn. Det är mer blod, svett och tårar och betydligt mindre skrivande än jag föreställde mig då. Men jag trivs rätt bra ändå.

/ Thérèse

lördag 30 maj 2015

Jakten på Kapten Klänning av Jonas Trolle

Bok: Jakten på Kapten Klänning
Författare: Jonas Trolle
Förlag: Leopard förlag
Hur: Storytel
Betyg: 3 av 5

Jakten på Kapten Klänning har en passande titel så till vida att det är precis vad boken handlar om. Polisutredningen gällande Göran Lindberg, rektor på polishögskolan tillika jämställdhetsförespråkare, sedd ur Jonas Trolles perspektiv. Så långt är allt väl. Så väl det kan bli när man i detalj får läsa vidriga sexualbrott beskrivas i detalj. 

Ändå är det något som gnager när jag läser boken. Jag undrar över dess syfte, dess högre mening. Att redovisa polisens spaningsarbete känns liksom inte tillräckligt. Inte så som boken är skriven. I efterordet säger Jonas att han ville ge några "förklaringar till gåtan Lindberg." Det tycker jag inte att han lyckas med. Faktum är att mina frågetecken kring mannen snarare blivit fler än färre när jag slår igen boken. Varför Lindberg agerade som han gjorde, och hur han kunde leva ett sådant dubbelliv under många års tid, är något som bara flyktigt berörs. Det retar mig när jag läser, att frågorna aldrig får några svar. Däremot får jag veta mer än jag behöver om Jonas Trolles familj och gravida hustru, ett spår jag inte förstår var det leder. 

Ändå kan jag inte sluta läsa. Att skriva en bra dokumentär text som inte får vika många millimeter från sanningen är en utmaning jag tycker att Jonas behärskar väl. Boken är bitvis lika spännande som en riktigt bra deckare, och när den hemliga lilla spaningsgruppen ska göra en dold husrannsakan på polishögskolan sitter jag med hjärtat i halsgropen. Hur ska det gå? För att få insyn i polisarbetet i fallet Lindberg är det här därför en bra bok att läsa. Vill man däremot bättre förstå Lindbergs motiv och agerande får man nog se sig om någon annanstans. Kanske i stjärnorna.

/ Thérèse

torsdag 28 maj 2015

Född fenomenal av Josephine Bornebusch

Bok: Född fenomenal
Författare: Josephine Bornebusch
Förlag: Bonnier Carlsen
Hur: Storytel
Betyg: 4 av 5

Först måste detta sägas: Josephine Bornebusch är tydligen känd för hela svenska folket, minus mig. När jag plockade upp Född fenomenal visste jag inte att hon tydligen har (haft?) en betydande roll i Solsidan, och att hon även skrivit manus för serien. Jag har nämligen aldrig sett den: humorserier är mycket sällan min grej.

Född fenomenal däremot är verkligen min grej. Vilken debut! Nej, så ska jag inte skriva. Det är nämligen en grym bok även frånsett att Josephine är debutant. Och även om den beskrivs som en ungdomsbok hade jag med mina 30+ år stor behållning av den.

Huvudpersonen Rut är en härlig tonårstjej som är gillar allt med sig själv förutom sitt namn. Men det är ju trots allt inte hennes fel. Hon är intelligent, allmänbildad, självsäker och nära nog besatt av Anne Frank. Född fenomenal är Ruts dagbok och hon berättar om allt som händer, högt som lågt, och väldigt ofta drar hon paralleller mellan sitt (ganska odramatiska) liv och Anne Franks. Men tack vare Abbe och en klassresa blir det faktiskt en hel del drama också i hennes liv, om än på lite annan nivå än för Anne Frank.

Jag lyssnar på böcker när jag är ute och promenerar med hunden. Det fungerar oftast finfint. Den här boken kunde jag dock bara lyssna på när jag gick i skogen eftersom jag utan förvarning kunde brista ut i gapskratt åt underfundiga kommentarer och vansinniga personskildringar. Boken har ett högt tempo och bra driv. Persongalleriet är lagom stort och även om vissa karaktärer gränsar till att bli karikatyrer så köper jag det eftersom jag ser dem genom Ruts ögon.

Ibland blir Rut lite väl självgod, och jag tänker att intelligens och social kompetens inte alltid går hand i hand. Slutet gör mig också brydd och går kanske lite emot den bild av Rut som jag tycker mig ha fått tidigare under berättelsen, men kanske beror det mer på min läsning än på författarens nedtecknande. Sammantaget är det en bok jag skulle vilja sätta i händerna på varenda tonåring - och deras föräldrar. Den är rapp, rolig och befriande!

/ Thérèse

onsdag 27 maj 2015

Norrsken av Frida Skybäck

Bok: Norrsken
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Forum
Hur: Storytel 
Betyg: 4 av 5

Norrsken beskrivs av förlaget som en historisk kärleksroman. Det hade i vanliga fall fått mig att bläddra vidare. Det är inte min typ av litteratur. Trodde jag i alla fall.

Jag hörde talas om Frida Skybäck tack vare Författarpodden som hon driver tillsammans med Agnes Hellström (har ni inte upptäckt den än så in och lyssna). Eftersom jag gillar podden så mycket så tänkte jag ge boken en chans. Och jag måste säga att jag blev positivt överraskad.

Huvudpersonen Cecilia Stiernfors är äldst av tre systrar. Hon återvänder till barndomshemmet Rosenlund efter en längre tids frånvaro. Med sig har hon en hemlighet, men det är inte tydligt vilka hon delar den med. Föräldrarna vill nu gifta bort henne, men arrangemanget liknar mer en affärsuppgörelse än en kärleksakt. 

Frida Skybäck är lärare i historia och språk, och det märks väl i romanen som utspelar sig 1845 till 1846. Inte som att boken är en knastertorr historialektion, nejdå. Men det märks att författaren vet vad hon skriver om. Berättelsens kulisser är trovärdiga, vilket också gör karaktärerna och deras agerande trovärdiga. Flera gånger önskar jag att handlingen ska gå åt ett annat håll, att personerna ska agera annorlunda, men inser också att mina önskningar inte hade passerat i den aktuella miljön. Därför accepterar jag förvecklingarna, trots att jag stundtals knyter näven i fickan av frustration och tackar Gud att jag föddes 1982 och inte i början av 1800-talet.

Möjligen är tempot lite lågt, och den stora hemligheten hade inte behövt dras ut så långt innan dess avslöjande eftersom jag ganska snart kan ana vad den består i. Men det här är en bok jag inte kan lägga ifrån mig. Jag knyter tidigt an till Cecilia och får följa hennes smärtsamma återförening med familjen. Hur systrarna distanserar sig och fnittrar bakom hennes rygg, hur modern ständigt tycks läxa upp henne och hur fadern alls inte talar med henne. Det är så väl skildrat att det nu, när boken är slut, känns som att jag gått miste om en vän. Jag vill ha mer Cecilia. Mer familjen Stiernfors. Därför ser jag med glädje fram emot uppföljaren Polarnatt som väntas till hösten. 

/ Thérèse