Psykiatripolitik: sammanfattning

Idag är det suicidpreventiva dagen. Eftersom många självmord har kopplingar till psykisk ohälsa publicerar jag därför min sammanställning av min utfrågning om psykiatripolitik. Hur vill de olika partierna verka för en bättre psykiatri och en ökad psykisk ohälsa?

Sammanställningen finns i två PDF-filer, den första innehåller svaren från FI, PP, V, S och MP och den finns här. Den andra innehåller svaren från C, FP, M och KD och den finns här.

Trots upprepade påtryckningar och ett löfte om svar, har SD inte besvarat mina fyra frågor om deras psykiatripolitik.

Alla partier tycks överens om att den psykiska ohälsan är ett problem. Deras förslag på åtgärder är på många punkter samstämmiga, t.ex. talar många om mer resurser till psykiatrin, förbättrade attityder mot psykisk ohälsa och bättre psykologisk kompetens.

Några av de förslag som sticker ut är:

- PP föreslår som en del i det preventiva arbetet att alla skolelever regelbundet ska erbjudas samtal med psykolog/kurator, ungefär som att de kallas till tandläkaren.

- V vill ha ett uttryckligt förbud mot att vårda personer som inte är dömda eller misstänkta för brott på rättspsykiatriska kliniker. De vill också lagstifta om personligt ombud.

- MP vill införa "Lex Norah" för att unga som upplever missförhållanden i vården ska kunna anmäla direkt.

- FP vill ändra patientsäkerhetslagen så att all behandling av psykisk ohälsa omfattas. Idag kan personer som saknar legitimation från hälso- och sjukvårdens yrken behandla personer med psykisk sjukdom med metoder som saknar vetenskaplig grund.

- KD vill införa värdighetsgaranti för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Alla tidigare inlägg med politikernas svar om respektive partis psykiatripolitik hittar du om du klickar på etiketten psykiatripolitik.

/ Thérèse

Rättspsyk i Växjö slutar ta emot patienter med självskadebeteende

Igår meddelade rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö att de kommer att sluta ta emot patienter som vårdas för självskadebeteende. I en intervju i Sveriges radio berättar David Wirdelöf, biträdande verksamhetschef, om en ny lag som träder i kraft den 1 oktober. Den gör det möjligt för kliniken att förbjuda patienter som vårdas enligt LRV (och alltså är dömda för brott) att ha exempelvis egna mobiltelefoner. Eftersom förbudet inte gäller patienter som vårdas enligt LPT (patienter som tvångsvårdas utan att vara dömda för brott, t.ex. för självskadebeteende) omöjliggör den nya lagen den här vårdformen.

Den information som patienterna fått och som jag läst mig till på olika bloggar är något annorlunda. Omkring den 26 september kommer alla patienter som idag vårdas för självskadebeteende flyttas till lokalerna där avdelning 66 finns idag. Avdelningen 66 tillhör den rättspsykiatriska kliniken, men kommer som jag förstått det att ligga utanför den nya larmbåge som ska inrättas för att se till att de dömda inte får med sig mobiltelefoner in på avdelningen.

Patienterna med självskadebeteende kommer alltså i utgångsläget inte att vårdas tillsammans med dömda. Men även i fortsättningen kan patienter som är dömda för brott, men som inte anses utgöra någon säkerhetsrisk (klass 3 kallas det) vårdas tillsammans med patienterna med självskadebeteende.

De patienter som redan finns på kliniken kommer att få vara kvar och slussas ut i samråd med hemklinikerna, men som det verkar kommer alltså rättspsyk i Växjö inte att ta emot några nya patienter med självskadebeteende.

Jag ser positivt på förändringen och hoppas verkligen att det här blir den sista knuff som behövs för att landstingen runt om i landet ska ta tag i situationen på hemmaplan. Sedan flera år tillbaka tar rättspsyk i Sundsvall inte längre emot patienter med självskadebeteende på regelbunden basis, även om jag vet att undantag görs. Min förhoppning är att man tar vara på de positiva delar som patienterna har erfarit på rättspsyk - exempelvis att det på rättspsyk funnits tid att "landa" och patienter inte behövt skynda genom behandlingen.

Jag är övertygad om att det går att ordna god vård för patienter med självskadebeteende. Att flytta dem från den rättspsykiatriska miljön är ett viktigt första steg.

/ Thérèse

Länk till intervjun i SR

Länk till lagen som Wirdelöf talar om

Psykiatripolitik: Socialdemokraterna

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

Varje människa som är sjuk har rätt till god vård, omsorg och behandling. Ambitionerna för psykiatrin måste höjas. Socialdemokraterna vill se en nationell handlingsplan för att förbättra psykiatrin i Sverige. Det behövs ökade insatser i varje kommun för barn och unga som mår dåligt. 

Få länder kan som Sverige stoltsera med en gemensamt finansierad sjukvård i utvecklingens framkant. Men något håller på att gå sönder. Moderaterna lovade lägre arbetslöshet och minskat utanförskap. Ambitionen var inte fel. Men verkligheten visar att deras svar på varje samhällsproblem – att sänka skatten och privatisera – inte fungerar. Psykisk ohälsa ökar och är också ett växande problem bland många ungdomar, särskilt unga kvinnor. Dagens vårdutbud räcker inte till.

· Den psykiska ohälsan står för 40 procent av alla sjukskrivningar och merparten av de ökande sjuktalen.
· Sverige har minst antal vårdplatser inom psykiatrin i hela Norden. Det finns patienter som behöver slutenvård men som idag inte får det, eller skrivs ut för tidigt.
· Det finns stora brister när det gäller psykiskt sjukas och funktionsnedsattas möjlighet till vård, omsorg, boende, rehabilitering och sysselsättning.

Vi socialdemokrater vill istället se ett land där vi samlas för att utveckla vår samhällsmodell. Där vi ställer krav på varandra och hjälps åt. Där konkurrenskraft och anständighet går hand i hand. Att förbättra vård och omsorg för dem som har ett psykiskt funktionshinder eller drabbats av psykisk ohälsa tillhör en av vårdens viktigaste uppdrag. Socialdemokraterna vill att det upprättas en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin. Planen ska ha ett 10-årigt perspektiv och innehålla mål på kort och lång sikt som kan följas upp och utvärderas.

På sikt behövs det fler psykiatriker och bättre kompetens om psykisk ohälsa i primärvården. Fler platser behövs där man kan få hjälp under kortare perioder och tillräckligt med vårdplatser inom rättspsykiatrisk vård, tvångsvård och frivillig vård. Samverkan behöver förbättras mellan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatrin och ungdomsmottagningarna.

Vi socialdemokrater vill:

· upprätta en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin
· genomföra en översyn görs av antalet vårdplatser, skapa fler mellanvårdsformer och öka resurserna till forskning och kompetensutveckling
· systematiskt bygga upp kompetensen om psykisk ohälsa i primärvården. Många som lider av psykisk ohälsa skulle kunna få hjälp om primärvården hade kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar o dyl.
· att det ska finnas samverkansmodeller i varje kommun för barn och ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, ungdomsmottagning). Lösningarna kan anpassas efter lokala förhållanden och se olika ut
· ge snabbare och enklare stöd till psykiskt sjuka, bättre tillvarata brukarnas erfarenheter och ge bättre individuellt stöd så att psykiskt sjuka kan delta i arbetslivet
· ordna fler jobb till personer med psykiska funktionshinder.

/ Mailet som skickades till mig från Socialdemokraterna var inte underskrivet med namn

Psykiatripolitik: Miljöpartiet

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

1. Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?

Så här uttrycker vi det i Miljöpartiets hälso- ochsjukvårdsrapport 

"Miljöpartiet betonar vikten av att se hela människan och behandla orsaker till sjukdom snarare än symptom. Detta gäller särskilt inom vården av psykiskt sjuka. Tillgängligheten till den psykiatriska vården behöver stärkas genom att primärvården blir bättre på att behandla lättare psykisk ohälsa med samtals- och psykoterapi. Det behövs också mobila enheter inom den öppna psykiatriska vården som snabbt ska kunna ta hand om människor som själva inte aktivt söker sig till en vårdmottagning. Patientinflytandet inom den psykiatriska vården måste bli bättre. Patientens motivation och egeninsikt är en avgörande del i vården. Vi ser gärna brukarstyrda alternativ i den öppna vården. Den psykiska ohälsan har ökat, speciellt bland unga vuxna. Allt fler unga personer vårdas inom den psykiatriska öppenvården. För att tidigt motverka psykisk ohälsa behöver ungdomsmottagningarna ökad psykosocial kompetens. Den kroppsliga hälsan hos psykiskt

sjuka måste få ökad uppmärksamhet. Vi ser ett behov av att öka samhällets arbete med att

främja psykisk hälsa i förebyggande syfte. Psykisk ohälsa drabbar inte bara den som är sjuk utan också människor runt omkring. För många är möjligheten till tillfrisknande beroende av relationerna till sina anhöriga. Anhöriga behöver få vara en del i vårdens utformning och ibland behöver de också eget stöd för att komma vidare."

2. Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?

Det är en väldigt komplex fråga. En väl fungerande skola där var och en känner sig väl, kommer till sin rätt och blir sedd är till exempel grundläggande. Vi gör stora satsningar på skolområdet. Lärare måste också får ”ordinationsrätt”, dvs ha rätt att avgöra om det behövs extrainsatser för ett barn. Vi satsar mer på specialpedagoger mm.  Vi gör också en stor satsning på elevhälsan. Mycket mer aktiva insatser mot mobbing behövs. Skolans arbetsmiljö är många gånger sådan att den aldrig skulle accepteras av vuxna.

Det handlar också om att socialtjänsten måste fungera så väl som möjligt, Att barn får bra insatser när det behövs, och också känner sig trygga med att vuxna får det.  Det handlar också om att trygghetssystemen ger verkligt stöd till människor. Vi vill t ex införa något vi kallar Arbetslivstrygghet, i stället för dagens sjukförsäkring med en bortre gräns och mycket snäva regler på arbetsmarknadsområdet.

Ett mänskligare, varmare samhälle skulle man kunna säga. Där människor känner sig delaktiga, får plats och kan vara sig själva. Där människors kreativitet kommer till uttryck och uppskattas. Och om man behöver vård eller stödinsatser ska det vara lätt och okomplicerat att få det, för människor i alla åldrar. Vilket i sig ger en känsla av trygghet.

Ett särskilt viktigt område är förstås minskad diskriminering. Det krävs alltså åtgärder på en lång rad områden. Men självklart också tillgången till vård och stöd, och att det måste hålla hög tillgänglighet.

Jag länkar här till fyra motioner skrivits nyligen och som kan vara av intresse:

2013/14:So664 Bättre psykisk hälsa och psykiatrisk vårdbland unga

Motion 2013/14:So348 Personalförsörjning och nytänkande ivården

Motion 2013/14:So656 Privat psykologisk behandling inomhögkostnadsskyddet

Motion 2013/14:So670 Modernisera folkhälsopolitiken och tydliggöra ansvar

3. Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?

Det är ett samhällets misslyckande när t ex unga med självskadebeteende ibland vårdas inom rättspsykiatrin. Vi vill se bra och välfungerande vård och behandlingsmöjligheter så att alla unga över hela landet ska få tillgång till bra vård.  På landstingsnivå ser det i dagsläget olika ut och Miljöpartiet i respektive landsting driver program lokalt om hur de vill att vården i det egna landstinget ska förbättras.

Men frågan behöver absolut även upp på nationell nivå. Vi tar upp frågan om självskadebeteenden, självmordsförsök och självmord i motionen nämnd ovan ”Bättre psykisk hälsa och psykiatrisk vård bland unga”. 

Nationellt vill också införa något som vi kallar Lex Norah för att unga som upplever missförhållanden i vården ska kunna anmäla direkt. Att psykiatri ska ingå i högkostnadsskyddet kan vara en viktig hjälp även för denna grupp. 

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!

Miljöpartiet är generellt sett för en mer hälsoinriktad vård än dagens sjukvård, där vi kan fokusera på det förebyggande arbetet. Att se till de psykiska behoven är något vi starkt värnar i all verksamhet, i alla skeden i livet.  För många miljöpartister är frågan om psykisk hälsa därför en hjärtefråga i landstingspolitiken.

Partiprogrammet är uppbyggt som ett övergripande idéprogram där vår helhetssyn syns.
http://www.mp.se/sites/default/files/miljopartiets_partiprogram_lagupplost_2013.pdf

Det utgör grunden för annat material, såsom rapporter och motioner.  Vikten av insatser mot psykisk ohälsa finns insprängt på olika ställen.

Se därför i stället avsnittet nämnt ovan på fråga 1 från hälso- och sjukvårdsrapport. Samt motioner. Miljöpartiet i varje landsting har även sitt eget program om hur man mer konkret vill lyfta frågorna.

Anna-Klara Müntzing, socialpolitisk sekreterare, är den som besvarat frågorna.

Psykiatripolitik: Folkpartiet

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

1. Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?

Framförallt vill vi ha mer nationell samordning och styrning av vården för att på så sätt öka likvärdigheten och tillgängligheten i hela landet. Den som har en psykisk sjukdom har samma rätt till bot och lindring som den människa som lider av fysisk sjukdom och smärta. Men detta är ännu inte självklart inom vården. Det krävs bättre tillgänglighet, högre kompetens och patientsäkerhet, fler evidensbaserade behandlingsmetoder, bättre bemötande och vårdmiljö, och inte minst förändrade attityder till psykisk sjukdom – både inom och utanför sjukvården. Rätt att välja var du vill ha vård och behandling är viktigt för den som lider av psykisk sjukdom, och som därför ofta har svårt att hävda sin rätt till god vård.

Vi anser också att patientsäkerhetslagen bör ändras så att den skyddar psykiskt sköra människor mot behandlingsmetoder som saknar vetenskaplig grund och som utövas av personer som inte har hälso- och sjukvårdens legitimationsyrken. Därför vill vi att all behandling av psykisk ohälsa ska omfattas av patientsäkerhetslagen. Det behöver också bli lättare att komma i kontakt med psykiatrin.

Du kan läsa mer om Folkpartiets politik för psykiatrin här: http://www.folkpartiet.se/politik/politik-a-o/psykiatri/

2. Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?

Det viktigaste är tidiga och riktade insatser som vilar på vetenskaplig grund. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att samordna kunskapsstyrningen inom psykiatriområdet och regeringen fortsätter därtill tillsammans med SKL satsningen på stöd till riktade insatser för att förbättra vården och omsorgen för barn och unga med psykisk ohälsa och personer med omfattande eller komplicerad problematik. Vi vill att psykisk hälsa ska vara ett uttalat folkhälsomål.

3. Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?

Det är viktigt att arbeta förebyggande för att förhindra att en psykiskt skör individ går så lång som att skada sig själv. De som har ett självskadebeteende måste ges en vård som vilar på vetenskaplig grund och av personal med hög kompetens. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta ställning till om kompetensmål för fort- och vidareutbildning för psykologer inom området psykisk ohälsa kan förstärka kompetensen och underlätta kompetensförsörjning av psykologer.

Folkpartiet och Alliansregeringen anser att situation för personer med psykisk ohälsa behöver uppmärksammas särskilt och har därför valt att prioritera insatser som syftar till att förebygga psykisk ohälsa och att förbättra vården och omsorgen för dessa personer. Regeringen avsätter cirka 870 miljoner kronor per år för insatser inom området psykisk ohälsa inom ramen för satsningen PRIO. Satsningen fokuserar under perioden 2012-2016 på barn och unga som har, eller riskerar att utveckla, psykisk ohälsa samt personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik. Ett delprojekt i den satsningen handlar just om att utveckla vården för unga med självskadebeteende.

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!

Länk till Folkpartiets partiprogram hittar du här: http://www.folkpartiet.se/ImageVault/Images/id_22188/scope_0/ImageVaultHandler.aspx

Vi skriver en del om psykiatrin i partiprogrammet, och även om psykisk ohälsa. Nedan finner du ett par utdrag.

3.3.3 Hälso- och sjukvård
”Vård, behandling och rehabilitering av fysiska och psykiska sjukdomar ska ges på vetenskaplig grund. Personal i legitimationsyrken ska alltid arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Kunskap om alternativmedicin måste finnas för att kunna bedöma eventuell inverkan på den medicinska behandlingen.”

”Rätten till vård och behandling är lika självklar för både fysiska och psykiska sjukdomar. Psykisk hälsa ska vara ett uttalat folkhälsomål. Även all behandling av psykisk ohälsa ska omfattas av patientsäkerhetslagen.”

3.3.6 Funktionsnedsättning
”En sysselsättningsgaranti ska finnas för alla med en psykisk eller rörelserelaterad funktionsnedsättning enligt lagen om stöd och service (LSS). Tillgången till gruppbostäder och andra anpassade boenden för den som omfattas av LSS behöver förbättras.”

Patrik Lind, Politisk sekreterare FP är den som har besvarat frågorna

Psykiatripolitik: Centerpartiet

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

1. Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården? 

Den psykiatriska vården måste bli mer jämlik, kunskapsbaserad, säker och tillgänglig. Patienterna måste få ökade möjligheter till delaktighet och tillgång till arbete. För att nå dessa mål har regeringen avsatt 870 miljoner kronor årligen för åren 2012-2016 för att både förebygga psykisk ohälsa och förbättra vård och omsorg för dem som redan drabbats. Fokus ligger särskilt på barn och unga som har, eller riskerar att utveckla, psykisk ohälsa samt personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik.

2. Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan? 

Det är oroande att fler och fler ungdomar, främst flickor, själva upplever att de lider av psykisk ohälsa. Samhället måste bli bättre på att i ett tidigt skede fånga upp barn och ungdomar som riskerar att utveckla psykisk ohälsa. Ofta kan barn som på olika sätt lever i utsatthet uppmärksammas redan i förskoleåldern. Detta kräver bättre samverkan mellan förskola, skola, BUP och socialtjänsten. Centerpartiet föreslår också en nationell strategi för samhällets stöd till föräldrar i deras föräldraskap. Vi vill också tillsätta en särskild kommission som ska ha i uppgift att öka kunskapsbasen kring orsakerna till den försämrade psykiska ohälsan.

3. Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende? 

Samhället måste bli bättre på att tidigt upptäcka självmordsrisker och förebygga självmord. Här finns tyvärr stora brister idag. Det krävs förbättrade metoder för att tidigt upptäcka personer som befinner sig i riskzonen. En annan del är att förbättra samverkan mellan samhällets olika aktörer för att kunna arbeta förebyggande.  

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin! 

Vi behandlar psykiatrin i välfärdsprogrammet från vår senaste partistämma 2013. Där skriver vi framför allt om ungas och kvinnors ökade psykiska ohälsa. Länk.

Susanne von Tiedemann, politiskt sakkunnig på C, är den som har besvarat frågorna

Psykiatripolitik: Moderaterna

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?

När Alliansregeringen tillträdde 2006 var reformbehovet stort inom psykiatrin. Mellan 2007 och 2011 gjordes en särskild psykiatrisatsning på 3,4 miljarder kronor. Bland annat blev den specialiserade psykiatriska vården för barn och unga mer tillgänglig, utbudet av sysselsättning för vuxna med psykisk ohälsa ökade, liksom möjligheten till eget inflytande.

Sedan 2012 finns en förstärkt satsning på området – plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa, PRIO. Satsningen ska pågå till 2016, och varje år satsar regeringen 850 miljoner för att stimulera en långsiktig förstärkning på området. Syftet är att genom stöd till strategiska insatser inom vård och omsorg skapa förutsättningar för ett långsiktigt förändringsarbete som kan ge hållbara vinster för framtiden.

En av de centrala beståndsdelarna i handlingsplanen är en bred överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, eftersom det är kommunerna och landstingen som är huvudansvariga för vården och omsorgen till personer med psykisk ohälsa. Nya Moderaterna vill fortsätta denna satsning och att tidigt fånga upp de personer som lider av psykisk ohälsa. Vi tror även att det är viktigt att skolorna satsar mer på skolhälsovården och hittar metoder för bättre samarbete med BUP. 

Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?

Vi måste börja med att analysera orsakerna till den ökande psykiska ohälsan så vi kan fokusera insatser på orsaker och inte bara på symptom. Vidare är det viktigt att få bort tabustämpeln som vissa känner kring psykisk ohälsa. För en person som inte mår psykiskt bra är det viktigt att ha någon som lyssnar och som kan ställa upp när det känns som tyngst. Vi anser därför även att det är viktigt med en större flexibilitet inom hälso- och sjukvården för de personer som söker hjälp för psykisk ohälsa. Man ska kunna få hjälp snabbt utefter sina egna behov.

Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?

Utgångspunkten är att varje person som har ett självdestruktivt beteende ska få vård och stöd i den omfattning som är nödvändig. Satsningar på tillgänglighet och kvalitet inom hälso- och sjukvården är därför centrala.

Under hösten 2011 enades regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om en satsning med stöd till kommuner och landsting för att utveckla och samordna insatserna för att minska antalet unga med självskadebeteende. Målet för överenskommelsen är att utveckla och samordna kunskap kring unga med risk för eller med allvarliga självskadebeteenden och skapa ett bättre tidigt omhändertagande genom en struktur som bättre tillgodoser dessa personers behov av vård. Det övergripande målet är således att antalet unga med självskadebeteende ska minska. Ett delmål är att minska inläggningarna av unga i slutenvården och att minska antalet tvångsåtgärder. Projektet slutredovisas under hösten 2014 och vi ser fram emot att ta del av resultatet.

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!

I stämmohandlingarna från partistämman 2013 diskuterades psykiatrifrågor i avsnittet Framtidsförslag för hela Sverige, se sid 55, 92 och 101

http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/framtidsforslag_for_hela_sverige_2013_1.pdf

Stefan Dubois, M, är den som har besvarat frågorna.  

Härdsmälta i självmordsrapporteringen

Igår möttes vi av den tragiska nyheten att skådespelaren Robin Williams avlidit och att det troligtvis handlade om självmord. Under kvällen bekräftade amerikansk polis misstankarna i en direktsänd presskonferens, och samtidigt förlorade svenska journalister allt de lärt sig om rapportering vid självmord.

Två motsatta värden ska balanseras: å ena sidan måste vi uppmärksamma självmord för att avstigmatisera och förebygga, å andra sidan får rapporteringen inte skada människor som redan har självmordstankar eller självmordsplaner. Till sin hjälp i bedömningen av vad som bör publiceras och inte finns därför två viktiga dokument för media: Etiska regler för press, TV och radio, samt WHOs stödmaterial för professionella inom media.

Fem av WHOs konkreta råd är särskilt intressanta:

• Undvik att beskriva metoden som användes för ett fullbordat självmord
• Undvik att använda detaljerad information om platsen där självmordet genomfördes
• Försiktighet bör iakttas vid rubriksättning
• Var speciellt noggrann vid rapportering kring kända personers självmord
• Visa varsam respekt för de efterlevande och andra berörda

Igår kväll lyckades svensk media, med tidningen Expressen i täten, att bryta mot samtliga fem råd. Med rubriker som ”Så tog han sitt liv” och ”Läs detaljerna i polisens utredning” kan jag bara förstå det som att Expressens redaktion drabbades av kollektiv härdsmälta. I flera artiklar spreds detaljerade beskrivningar av hur Robin Williams tagit sitt liv och var någonstans det skett. Den gnutta av privatliv som jag hade hoppats att han och hans närstående skulle få behålla, smulades effektivt sönder när media gödslade med information om hans sista timmar i livet. Den enda fråga som inte besvarades var hur man rättfärdigade publiceringen. Vad ska läsaren göra med sin nyvunna kunskap, annat än att använda den som en livsavslutande instruktionsmanual? Här finns kärnan i min kritik: risken att rapporteringen av ett självmord ska trigga någon annan att göra samma sak. En risk som ökar när den döde är en känd person som andra ser upp till eller identifierar sig med.

Även på Twitter rapporterade journalister från presskonferensen och snart forsade självmordsbeskrivningarna fram i flödet. Jag och många med mig påpekade det olämpliga och möttes i flera fall av svar i stil med – ”Jag rapporterar bara vad den amerikanska polisen sagt.” Tydligare försök än så att svära sig fri från ansvar hittar man bara bland kivande barn: ”Det var inte mitt fel – det var dom som började!” Ytterligare journalister försvarade sig med att de också hade publicerat information om var man kan söka hjälp. Det är bra, men gottgör inte metodbeskrivningarna. Att ge en självmordsbenägen människa ett rep kan inte försvaras med att man också skickar med telefonnumret till psykakuten. 

Självmord berör oss alla. Majoriteten av de omkring 1500 självmord som begås i Sverige varje år har kopplingar till psykisk ohälsa eller missbruk, och rent statistiskt har vi alla just nu flera personer i vår omgivning som lider av psykisk ohälsa. Eller så är vi själva drabbade.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden. Vi behöver tala om psykisk ohälsa. Vi behöver tala om självmordstankar, självmordsplaner, självmordsförsök och fullbordade självmord. Och vi behöver att media rapporterar om det. Men – det kräver också att media tar ansvar för sin rapportering och följer de riktlinjer de själva dragit upp, och som sakkunniga dragit upp för att hjälpa dem. När det handlar om självmordsrapportering får det aldrig råda tvivel om att en människas liv är mer värt än alla löpsedlar, klickmonster och lösnummer i världen. 

/ Thérèse

Psykiatripolitik: Piratpartiet

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

Psykisk ohälsa är ett av de områden som vi och våra medlemmar tycker är mycket viktiga, men som ett litet parti utan egna utrednings- och kansliresurser har vi inte riktigt samma möjlighet som de stora partierna att mejsla ut exakta, detaljerade förslag.

1. Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?
Det allra mest grundläggande är den psykiska vården måste uppgraderas och få samma status och samma tillgång till resurser som somatisk sjukvård. Den psykiatriska vården för både barn och vuxna måste prioriteras högre än idag, dvs få en större andel av resurserna. Till exempel måste man ha resurser att ge samtalsbaserade terapier och psykoterapi till alla patienter där det är medicinskt motiverat.

2. Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?
Naturligtvis är förebyggande arbete det allra viktigaste. Vi har framför allt funderat över hur psykisk ohälsa kan förebyggas hos unga. Skolan har där en viktig roll. Dels behöver skolan i sig själv bli mindre stressande för eleverna, t ex genom att mer än idag lära elever studieteknik, träna i stresshantering och förebygga mobbing. Dels genom att bli bättre på att fånga upp unga som är på väg att glida in i problem, och ge dem hjälp på ett tidigt stadium. Därför vill vi ha bättre närvaro av psykologer och kuratorer i skolan, och att alla elever ska få regelbundna erbjudande om samtal med psykolog eller kurator, med ungefär samma slags självklarhet som man får kallelse till tandläkare. Det är viktigt att avstigmatisera psykisk ohälsa, och göra det till något lika odramatiskt att ha ett avstämningssamtal med en psykolog, som att undersökas av en skolsköterska.

3. Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?Vilka behandlingsformer som ska användas måste vara en fråga för läkarprofessionen. Det vi vill göra politiskt är att se till att vården får resurser att använda de behandlingsformer som finns, och att utveckla och testa nya.

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!
Framför allt under 8.1 här:http://www.piratpartiet.se/partiprogram/8-kvalitet-och-integritet-i-varden/. Frågor om ungas psykiska hälsa berörs också i 7.6 här:http://www.piratpartiet.se/partiprogram/7-en-skola-for-framtiden/

Henrik Bränden, PP, är den som besvarat frågorna.

Psykiatripolitik: Kristdemokraterna

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här.

***

1.  Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?

Kristdemokraterna prioriterar att förebygga ohälsa och att förbättra vården och omsorgen för personer med psykisk ohälsa. Under vår tid i regeringen har vi permanentat en satsning på psykiatrin. Vården ska vara jämlik, kunskapsbaserad, säker, av god kvalitet och tillgänglig. Det är väldigt viktigt att vårdens ges utifrån individens behov och att det finns möjlighet till delaktighet och inflytande.

2.  Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?

Det är jätteviktigt att redan i ett tidigt skede fånga människor som mår dåligt. En viktig del i detta är att bryta det stigma som finns kring psykisk ohälsa; 3/4 av alla svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa, sin egen eller anhörigs. Vi måste våga prata om hur vi mår.

3.  Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?

Det är landstingen som är ansvariga för hälso- och sjukvården. Men vi har lyft denna problematik under vår tid i regeringsställning. Regeringen finansierar ett nationellt självskadeprojekt som bland annat prövar nya behandlingar, utbildar personal och arbetar fram underlag för regionala vårdprogram utifrån kunskapsöversikter. Inom ramen för projektet tas ett underlag fram som kan ligga till grund för fortsatta ställningstaganden kring hur de mest specialiserade insatserna till de svårast sjuka patienterna ska utformas och organiseras. 

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!

Andelen personer som upplever psykiska besvär ökar samtidigt som andelen som lider av allvarlig psykisk sjukdom i stort sett är oförändrad. Psykiatrin är ett område där tidiga åtgärder är av avgörande betydelse. Psykisk funktionsnedsättning och sjukdom måste få lika hög prioritet som kroppsliga sjukdomar inom sjukvården. Sysselsättning och meningsfull vardaglig aktivitet är liksom lämpliga boendeformer en förutsättning för rehabilitering och ett liv i delaktighet och gemenskap. Vi vill införa en värdighetsgaranti för personer med psykisk funktionsnedsättning. Stor medicinsk och psykologisk kompetens ska finnas i primärvården, elevhälsovården och i äldreomsorgen. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin måste fortsatt kortas, och insatserna mot och behandlingen av självskadebeteende förstärkas (https://www.kristdemokraterna.se/VarPolitik/Korta-Svar-AO/#P)

Inger Strömbom är den som har besvarat frågorna. 

Psykiatripolitik: Vänsterpartiet

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här.

***

1. Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?

Vi vill stärka hela välfärden genom att avskaffa privata vinstintressen och öka resurserna. Kommuner och landsting måste ges bättre ekonomiska förutsättningar att prioritera psykiatrin. Vänsterpartiet vill satsa 2,5 miljarder på hälso- och sjukvården inklusive den förebyggande vården samt värdesäkra statens generella bidrag till kommuner och landsting. Sedan har landstingen ett stort ansvar att dessa resurser kommer psykiatrin till del.

Det är förstås helt avgörande för psykiatrins utveckling att det finns tillräckligt med personal och att den har rätt utbildning för att vården och omhändertagandet ska fungera bra. Det behövs en ny skötarutbildning inom ramen för yrkeshögskolan, för att man ska kunna förse psykiatrin med personal med tillräcklig utbildning. Den redan anställda personalen ska förstås få möjlighet till validering och kan genomgå utbildningen snabbare och parallellt med att man arbetar. För att täcka upp för de luckor som uppstår medan den redan anställda personalen genomgår utbildning vill vi inrätta utbildningsvikariat. Bristen på specialistsjuksköterskor, särskilt inom psykiatrin, vill vi lösa genom att införa utbildningsanställningar, som innebär att man får lön under utbildningen och därigenom inte förlorar ekonomiskt på att utbilda sig till specialistsjuksköterska.

Psykiskt sjuka och funktionsnedsatta har mycket begränsade möjligheter till inflytande över vården. De befinner sig i ett underläge både gentemot samhället i stort och inom vården. Vi föreslår ett stimulansbidrag för arbetet med brukarrevisioner. Rätten till inflytande kan vara särskilt svårt att tillgodose när en patient befinner sig i tvångsvården. De som har så svåra psykiska problem att de har återkommande behov av tvångsvård bör därför ges möjlighet att teckna en överenskommelse med den psykiatriska vården om hur vården ska se ut under sjukdomsperioderna. Arbetet med att minska tvånget måste samtidigt fortsätta och vara en prioriterad fråga. Vi föreslår också att vårdavgifterna tas bort inom den psykiatriska tvångsvården.

För att den psykiatriska vården ska vara effektiv och ha bestående effekt krävs en helhetssyn på patientens livssituation. Den psykiatriska diagnosen kan inte ses isolerad från en persons sociala situation. Därför krävs samverkan mellan vården i landstingen och socialtjänsten i kommunerna. Bland annat ska man upprätta en individuell plan för dem som behöver insatser både från landstinget och från kommunen. Tyvärr görs inte det i tillräckligt stor utsträckning och det bör därför göras en lagändring så att brukaren får rätt till en individuell plan. Personliga ombud för personer med psykisk funktionsnedsättning är en oerhört viktig reform. Kvaliteten och stödet har varit mycket bra för den enskilda och underlättat kontakten med vårdgivare och myndigheter. För att säkerställa reformen bör den lagregleras.

För den som drabbas av psykisk sjukdom är det viktigt att det finns ett fungerande socialt skyddsnät. Ofta tar det längre tid att återhämta sig från psykiska besvär än från somatiska. Den borgerliga regeringens nedmontering av sjukförsäkringen och den omänskliga s.k. rehabiliteringskedjan innebär ytterligare psykisk stress och ekonomiska problem som har drabbat psykiskt sjuka hårt.

2. Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?

En utbyggd välfärd av hög kvalitet samt mer jämlikhet och jämställdhet är viktigt för att förebygga många problem inte minst psykisk ohälsa. De allt mindre resurserna till välfärden har också gjort att stressen har ökat för dem som är anställda i offentlig sektor, vilket ofta är kvinnor. Deras sjukfrånvaro ökar på ett oroväckande sätt och många av de som sjukskrivs gör det p.g.a. psykisk ohälsa. Fler anställda i välfärden är nödvändigt för att kunna anställa flera och förbättra arbetsvillkoren.

Det finns många skillnader mellan kvinnors och mäns psykiska hälsa, i hur hög utsträckning man uppsöker vården, vilka diagnoser man får, i sjukdomsförlopp och behandling. Det är viktigt att forskningen på psykiatriområdet bedrivs med ett genusperspektiv, och en förutsättning för det är att psykiatrin upprättar könsuppdelad statistik. Personalen inom psykiatrin måste ha kunskaper om mäns och kvinnors olika livsvillkor och ta hänsyn till dem i behandlingen.

3. Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?

Vi har försökt uppmärksamma och sprida kunskap om problematiken kring självskadebeteende och har t.ex. arrangerat ett seminarium i riksdagen där bl.a. din medförfattare till ”Slutstation rättspsyk” Sofia Åkerman deltog. De konkreta åtgärder vi har föreslagit på nationell nivå är att det bör införas ett uttryckligt förbud mot att placera personer som varken är dömda eller misstänkta för brottsliga handlingar vid rättspsykiatriska avdelningar och kliniker. Innan förbudet träder i kraft måste dessa patienter kunna få en god vård i den reguljära psykiatrin. Vi har därför föreslagit att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att bistå landsting och regioner att bygga upp vården så att de så snart som möjligt kan ta emot patienter med självskadebeteende.

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!

Vårt partiprogram är ett principprogram och innehåller därför inga konkreta förslag inom olika politikområden. Men vi har ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program, som du kan hitta här: http://www.vansterpartiet.se/assets/v_Sjukvrdspolitiskt_Program.pdf. Vår senaste riksdagsmotion om hälso- och sjukvården kan också vara av intresse: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/En-jamlik-och-jamstalld-halso-_H102So400/?text=true

Anders Thoré, Politisk sekreterare, SoU och SfU är den som har besvarat frågorna.

Psykiatripolitik: Feministiskt initiativ

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

Feministiskt initiativ vill göra en feministisk analys av kvinnors ökade psykiska ohälsa samt ökande sjukskrivningar. Följande har beslutats på detta politikområde:

Trots förbättringar i hälsa, så som ökad medellivslängd och ökad rörelseförmåga i högre åldrar, har det sedan mitten av 1990-talet funnits tecken på att de psykiska besvären i befolkningen blivit fler. Detta syns i en ökad sjukskrivnings- och bidragsfrekvens, i huvudsak på grund av psykiatriska diagnoser.

Kvinnor är oftare sjukskrivna och får mer mediciner utskrivna än män. Varför det är så ska utredas från medicinsk och psykosocial utgångspunkt.

Det finns även ett starkt samband mellan upplevd diskriminering och psykisk och fysisk ohälsa bland utrikes födda. Forskning visar att den psykiska ohälsan är högre bland utlandsfödda än bland infödda. Detta tyder på att tidigare trauman, men också rasism, vardaglig diskriminering, erfarenheter av orättvisa och kränkande behandlingar har effekter på den fysiska och psykiska hälsan.

35 Fi ska verka för mer resurser till den psykologiska och psykiatriska vården. Förutom en upprustning av den vård som tar hand om människor med psykisk ohälsa eller psykiatriska diagnoser. bör utbudet bli större av yrkespersoner, som innehar psykologisk kompetens med grundutbildning från godkända utbildningar och som omfattas av högkostnadsskyddet. Denna kunskap ska också kunna användas i förebyggande syfte inom skolhälsovården.

36 Fi ska verka för en övergripande utredning som gör en feministisk analys av orsakerna till och konsekvenserna av kvinnors ökade psykiska ohälsa och sjukskrivningar. Utredningen ska utgå från ett intersektionellt perspektiv med fokus på genus- och etnicitetsaspekter och erfarenheter av trauman.

37 Fi ska verka för att möjligheten för kvinnor att få bättre hjälp inom missbruksvården ökar. Till detta behövs avgiftningskliniker, vårdavdelningar inom psykiatrin, behandlingar och boende som är avsedda endast för kvinnor.

38 Fi ska verka för mer resurser till kvinnoteam inom socialtjänst, sjukvård och psykiatrin.

39 Fi ska verka för utökade resurser till arbetet mot mäns våld mot kvinnor både inom psykiatrisk vård och i hälso- och sjukvården i stort.

40 Fi ska verka för en nollvision mot självmord.

41 Fi ska verka för att all självmordsprevention måste innehålla ett hbtq-perspektiv.

42 Fi ska verka för att det psykosociala stödet till hbtq-personer säkras och att det görs till en självklar del i vården för transsexuella.

43 Fi ska verka för att forskning kring självskadebeteende bland kvinnor initieras för att finna adekvata behandlingsformer. Personer med beteendestörningar, t.ex. självskadebeteende ska beredas adekvat behandling oavsett bostadsort och oavsett ålder.

44 Fi ska verka för att patientråd inom psykiatrin ska finnas i varje landsting, där före detta och nuvarande patienter har inflytande över hur vården ska bedrivas.

45 Fi ska verka för en förstärkning av elevvårdspersonal, kuratorer, psykologer och skolsköterskor, på skolor och förskolor. Denna personal ska omfattas av kompetenskrav på genus-, hbtq- och antirasistiska perspektiv.

Sandra F!-info är den som har besvarat frågorna

Thérèse tycker om böcker: Vecka 36

Jag har läst: Vecka 36

Av: Sofie Sarenbrant.

Jag läste den: som pocket under en längre jobbresa.

Jag har tidigare läst: Det här är författarens debut. Hon har än så länge skrivit ytterligare fyra böcker. 

Det är en: Deckare. I vanliga fall läser jag sällan deckare, och har egentligen bara fastnat för Karin Wahlbergs dito, men den här boken blev ett undantag. Den handlar om de både vännerna Johanna och Agnes som med sina respektive tillbringar en semestervecka i Brantevik i Skåne. Mot slutet av vistelsen försvinner plötsligt Agnes, och polisen misstänker snart att hon inte försvunnit frivilligt. Den stora twisten i Sarenbrants debut är att Agnes är gravid i vecka 36, och alltså kan komma att föda när som helst. 

Passar att läsa: För den som vill ha en lättläst bladvändare. 

Det här gillade jag: Att författaren vågar ha två gravida kvinnor i huvudrollerna! Agnes väninna är nämligen också gravid, och de är beräknade med bara någon veckas mellanrum. Sen gillar jag också de många perspektiven i boken, och att det är en deckare som inte utgår från det klassiska mordet på sidan ett. I stället får vi följa händelseutvecklingen bland annat ur de anhörigas, polisens, medias, offrets och (den anonyme) förövarens perspektiv. 

Det här gillade jag inte: Ptja. Det var ingenting jag irriterade mig på när jag läste boken. Men visst, varken språket eller karaktärerna är särskilt imponerande, men de är heller inte så undermåliga att de stör mig när jag läser.  

Sammanfattningsvis: Är det en spännande deckare med lite ovanlig plot. Vecka 36 bjuder inte på några större överraskningar, men författaren lyckas hålla mitt intresse uppe genom hela boken. Det finns en uppföljare till Vecka 36 som heter I stället för dig. 

Betyg: 7/10

/ Thérèse
Vecka 36 finns bland annat hos Bokus & Adlibris

Thérèse tycker om böcker: Kapten klänning

Jag har läst: Kapten klänning

Av: Jonas Trolle.

Jag läste den: som ljudbok. Jag lyssnade på den framför allt under bussresor och promenader. 

Jag har tidigare läst: Det här är, så vitt jag vet, författarens debut.

Det är en: Tja, jag vet inte riktigt. Självbiografi? Samhällsskildring? Författaren är av nyckelpersonerna som var med och grep polismannen Göran Lindberg, som senare dömdes för flera grova sexbrott. Boken följer rättsprocessen ur Trolles perspektiv, från det första spåret till gripandet.

Passar att läsa: För den som är intresserad av att läsa mer om hur polisen gick till väga för att gripa Lindberg. 

Det här gillade jag: Att få en inblick i en annan människas yrkesliv. Det är intressant att läsa om spaningsupplägg, tillslag och husrannsakan, även om författaren ibland påpekar att detaljer måste skalas bort i berättande för att inte skada poliskårens verksamhet. Jag uppskattar att läsa om Trolles egna reflektioner kring arbetet: hur fallet Lindberg påverkar honom i såväl yrkes- som privatlivet. 

Det här gillade jag inte: Mitt största problem är nog att jag aldrig lyckas luska ut vad författaren har för syfte med boken. Han säger själv att han vill ge förklaringar till "gåtan Lindberg", men några sådana tycker jag inte han lyckas presentera. Han vill också ge offren upprättelse, men när jag hör hans detaljerade beskrivningar av övergreppen funderar jag på om det han egentligen gör är att strö salt i såren. Så vitt jag förstått det har han inte talat med offren, vilket gör att de själva inte haft någon möjlighet att påverka vad eller hur de övergrepp de utsatts för eller de själva ska beskrivas. 

Sammanfattningsvis: Boken är lättläst, även om de händelser som beskrivs ibland är tunga att ta sig igenom mentalt. Kapten klänning är lite som ett myggbett en inte kan låta bli att klia på: jag vill egentligen inte läsa vidare, men kan inte låta bli. 

Betyg: 4/10

/ Thérèse

Thérèse tycker om böcker: Gul utanpå

Jag har läst: Gul utanpå

Av: Patrik Lundberg.

Jag läste den: som pocket. Köpte den på en flygplats och läste ut den på resan Sverige-Norge t.o.r.

Jag har tidigare läst: Det här är författarens debut.

Det är en: Självbiografisk bok om en ung adopterad man som reser till Sydkorea för att studera och hitta sin biologiska familj. Flera gånger under läsningen kryper orden under huden på mig, och jag kommer på mig själv med att fråga mig hur tusan författaren orkat känna sig så rotlös. Hur lever man ett liv utan att känna sig hemma någonstans?

Passar att läsa: När man har tre-fyra timmar att läsa ostört. Jag ville inte lägga ifrån mig den! Har man dessutom funderingar kring identitet, rötter och hemmahörande, vilket gissningsvis varenda tonåring och ung vuxen har, tror jag att boken får en extra dimension.

Det här gillade jag: Ärligheten. Tempot. Känslan av att jag läste i galopp; jag ville veta vad som hände, hur det gick, om han skulle träffa sin familj och om han skulle tycka om dem, trots att jag någonstans också insåg att en bok om adoption inte hade något självklart lyckligt eller entydigt slut. Hur viktar man biologi mot två decennier av närvarande kärlek?

Det här gillade jag inte: Här är kruxet med självbiografier - det jag inte gillar är sådant författaren skildrat om sig själv och sina erfarenheter. Men vem är jag att tycka om någon annans liv, det är ju redan levt? Rent litterärt har jag inga invändningar, men jag hade klarat mig utan vissa sex- och alkoholrelaterade scener.

Sammanfattningsvis: är det här en mycket läsvärd bok. Även om berättelsen kretsar kring adoptionsfrågor tror jag att de flesta läsare på något plan kan känna igen sig i författarens funderingar. Parallellt med sökandet efter rötter och en biologisk familj, är det en berättelse om utlandsstudier, kulturkrockar och att följa sitt hjärta. För egen del fick jag en mer nyanserad syn på adoptionsfrågor, något författaren lyckades förmedla skickligt!

Betyg: 8/10

/ Thérèse

Thérèse tycker om böcker: Någonstans inom oss

Jag har läst: Någonstans inom oss

Av: Kajsa Ingemarsson

Jag läste den: som ljudbok. Lyssnade framför allt på resor och promenader.

Jag har tidigare läst: Små citroner gula av samma författare, men det var många år sedan jag läste den.

Det är en: Roman (någon skulle kanske kalla den chick lit) om något så underligt som livet mellan liv och död. Rebecka begår självmord på bokens första sidor, men ångrar sig precis när hon lämnat klippavsatsen och faller mot marken. Boken handlar sedan om allt som händer efter att hon slagit i marken, och det involverar både skyddsänglar och spöken.

Passar att läsa: Rent litterärt är det inte någon krävande bok. Språket är enkelt, det är lätt att komma in i berättelsen och den funkar därför bra trots att jag läste den med många avbrott. Dock tror jag man upplever boken väldigt olika beroende på livssituation. Att läsa den i anknytning till en närståendes självmord är sannolikt ingen god idé.

Det här gillade jag: Berättelsens grundidé. Så enkel och så spännande. Författarens mod. Att skriva en bok som både berör ett så laddat ämne som självmord och dessutom utspelar sig efter döden är verkligen ingen enkel uppgift. Många av nutidens centrala livsfrågor får breda ut sig i berättelsen: kärlek, relationer, avundsjuka, död, jobb och materialism. Trots att det rör sig ett dussin viktiga karaktärer i berättelsen har jag inga problem att hålla isär dem utan kan följa alla trådar.

Det här gillade jag inte: Det finns osympatiska drag hos Rebecka som inte bara gör henne mänsklig och trovärdig, utan bara grinig och underlig. Överhuvudtaget har många av karaktärerna fått sina egenskaper vridna ett snäpp för långt så de nästan blir karikatyrer.

Sammanfattningsvis: Är det en läsvärd bok på ett ovanligt tema. Den är inget litterärt mästerverk, men den blev en katalysator för mina egna funderingar kring liv, död, självmord och livet efter döden.

Betyg: 6/10

/ Thérèse

Uppdrag granskning, homofobi och kärlek

Nu har jag sett Uppdrag gransknings program Bögbotarna. Programmet går ut på att en reporter låsas vara en ung man vid namn Calle som söker upp präster i Svenska kyrkan. Han säger att han tror att han är homosexuell och uttrycker att han vill bli av med den läggningen. Han vill, kort och gott, bli hetrosexuell. 

De präster som Uppdrag Granskning träffar har uttalat sig negativt mot samkönade äktenskap, och representerar också nomineringsgruppen Frimodig kyrka (som i vissa frågor säger sig vara teologiskt konservativa eller värdekonservativa). Det är alltså inte slumpvis utvalda präster som medverkar. 

Samtalen är problematiska. Programmet visar klipp ur möten med tre av de nio präster som reportern träffade. Flera samtal börjar trevande. "Calle" uttrycker sina tankar kring sin sexualitet och sina önskemål om förändring. Prästerna känner sig för. Hur svarar man egentligen på frågan om Gud kan bota homosexualitet? Personligen tror jag på en Gud som är allsmäktig, vilket leder till att Gud rent teoretiskt skulle kunna göra mig homosexuell och därmed också en homosexuell till heterosexuell. Det är inte där problemet ligger, utan i bruket av ordet bota. Bota implicerar att det som ska förändras är sjukt och homosexualitet är inte en sjukdom. Därför blir det problematiskt.

Inför programmet undrade jag vad som var det stora avslöjandet? Att det finns homofober i Svenska kyrkan precis som i resten av samhället? Det kändes för mig som en tveksam punchline, men faktiskt är det precis det som programmet handlar om. Ja. Det finns homofober i Svenska kyrkan. Ja, det finns präster som ser homosexualitet som en sjukdom som Gud kan bota. Ja, det finns präster på ledande poster i Svenska kyrkan, vars syn på homosexualitet går stick i stäv med organisationens. Och ja - det här är en hållning som är främmande för mig på så vis att jag inte själv omfattar den. Men jag är helt medveten om att den finns där. Det som förvånade mig mest i inslaget var (tyvärr) att prästen Lars Gårdfeldt blev så förvånad över vad han såg. Det kan jag inte påstå att jag blev.

Det kan låta som att jag förringar. Det är verkligen inte min mening. Inte heller tar jag lätt på att homosexuella riskerar att skadas mer av den kyrka jag älskar, än att få stöd från den. Så får det inte vara. Det är förkastligt och oändligt tragiskt. Men kanske är jag helt enkelt för avtrubbad. Bland mina bekanta, och bekantas bekanta, finns präster och andra anställda eller medlemmar i Svenska kyrkan som är emot kvinnliga präster. Det vigs fortfarande präster som är emot kvinnliga präster. Detta trots att det i mer än femtio år varit möjligt för kvinnor att bli präster. Därför kan jag inte förvånas över att det mindre än tio år efter att kyrkan beslutat att fördömande av homosexualitet inte får ske, finns de som inte lever upp till beslutet. Inte minst eftersom det fortfarande är upp till varje präst att avgöra huruvida hen vill viga homosexuella par eller inte. 

I Svenska kyrkan finns drygt 3 200 präster. I kvällens Uppdrag granskning har vi fått se tre av dem i bild. De har fått föra fram en syn på homosexualitet som jag bara kan förkasta, och som dessutom förkastas från organisationens håll. En av prästerna har idag tagits ur tjänst med anledning av det som framkommit i programmet. Kvar i Svenska kyrkan finns mängder av präster och andra anställda som sprider kärlek. De finns i Lunds domkyrka. I Svenska kyrkan i Linköping. På Stiftkansliet i Stockholm och på många andra håll i landet. Det är människor om lever i tron på att kärleken är större. Att Gud älskar sin skapelse så som hen har skapat den. Som tror att Gud vill att vi människor ska leva trygga i dem vi är. Jag hoppas att det är de prästerna, de människorna och den kärleken som svenska folket och Svenska kyrkans medlemmar kommer minnas. Det är den kärleken jag lever i, och som gör att jag kallar Svenska kyrkan för min kyrka. 

/ Thérèse

Meta: om självmord

Idag publicerades en text på Aftonbladet debatt som delats många gånger i sociala medier. Den heter "Till dig som inte längre orkar leva" och är (som jag förstått det) ursprungligen ett blogginlägg skriver på Susanna Petterssons blogg, som sedan återpublicerats på debattsidan. Förutom de många som lovordat artikeln, finns förstås också de som levererat kritik. Några av dem diskuterade jag med på twitter tidigare ikväll. Det är med anledning av det sistnämnda som jag skriver det här inlägget.

Kritikerna menar att hennes artikel (det vill säga blogginlägg) är naivt och egocentrisk. Att det inte hjälper att säga att det blir bättre till den som mår dåligt. Att ingen kan säga att någon annans liv är värt att leva. Att hon inte ska tipsa om att ringa polisen om man har självmordstankar, eftersom polisen inte kan göra något. Att den som är självmordsnära ändå inte vill ha hjälp, inte vill ringa någon, inte orkar ringa någon. Men framför allt handlade den diskussion jag fastnade i om att artikeln utgår från att den som begår självmord är deprimerad eller psykiskt sjuk, något kritikerna motsatte sig.

Först något kort om psykisk sjukdom. Någon entydig och av alla accepterad definition finns inte, men inom forskningen och psykiatrin brukar med psykisk sjukdom (eller mental illness) avses en sjukdom som går att diagnostisera med hjälp av någon av diagnoserna i DSM-IV eller ICD-10. Till de stora grupperna av psykisk sjukdom hör depressioner (uni- och bipolära), psykossjukdomar, ångestsjukdomar och personlighetsstörningar. 

När man googlar på självmord finner man ganska snart statistik som säger att en majoritet av alla som begår självmord led vid tillfället för självmordet av en psykisk sjukdom. Många sidor nämner 90% eller mer (t.ex. här eller här). När jag gjorde en snabbsökning gällande vetenskapliga artiklar hittade jag bland annat den här studien som visar att över 95% av alla som begått självmord lidit av en psykisk sjukdom. 

Ett annat angreppssätt att granska statistiken över Lex Maria-anmälningar kopplade till självmord. Sedan 2006 måste vården anmäla självmord som sker under pågående vård eller inom fyra veckor efter vårdkontakt enligt Lex Maria. I Sverige sker omkring 1200 så kallade "säkra" självmord varje år, och ytterligare ungefär 300 fall där det är osäkert om det rör sig om självmord eller olycksfall. Enligt statistik från Socialstyrelsen anmäls varje år mellan fyra och femhundra självmord enligt Lex Maria. Det innebär att tredje person som begår självmord i Sverige har eller har nyligen haft kontakt med psykiatrin. Det är förstås inte ett vattensäkert bevis på att personen också har lidit av en psykisk sjukdom, men får ändå ses som en indikation på det. 

Flera av de som var kritiska mot artikeln menade att självmord också kan utlösas av arbetslöshet, mobbning på arbetsplatsen, hemlöshet, missbruk etc. Så vitt jag vet är inte något av dessa förhållanden en motsats till psykisk sjukdom eller ohälsa, tvärtom. Arbetslöshet, mobbning, hemlöshet och missbruk är kända riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa. Att någon begår självmord på grund av arbetslöshet behöver alltså inte utesluta att personen ifråga också led av en depression - möjligen utlöst av arbetslösheten - vid tillfället för självmordet.

För tydlighetens skull så är mitt syfte inte att hävda att alla självmord orsakas av psykisk sjukdom. Det här är mycket komplexa frågor, och det finns med all säkerhet människor som begår självmord utan att lida av en psykisk sjukdom, men min uppfattning är att de sannolikt utgör en minoritet. 

Till sist, vad tycker jag om Petterssons artikel? Tja. Som blogginlägg betraktat tycker jag det är en väldigt fin och innerlig text. Den flödar över av välvilja och en önskan att dela med sig av goda erfarenheter. Som artikel betraktat har den kanske ett snävt perspektiv, och visst tangerar den en slags sekulär framgångsteologi: tänk rätt så mår du bra. Samtidigt kan jag på intet sätt kritisera en människa som delar med sig av mycket personliga erfarenheter och uppmanar andra att söka hjälp om de bär på självmordstankar. Snarast så har jag svårt för att kräva att alla som yttrar sig i en fråga ska tänka på alla perspektiv. Pettersson bidrar med ett perspektiv. Det är värdefullt men inte heltäckande, men det gör hon inte heller några anspråk på att vara. 

Inte heller ser jag något fel med att, som författaren gör, påstå att livet blir bättre. Livet är, som vi alla vet, inte statiskt, och även om den arbetslösa kanske förblir arbetslös livet ut, så finns det goda möjligheter att hen i alla fall hittar ett konstruktivt sätt att förhålla sig till sin arbetslöshet, så att självmord inte förblir den enda möjliga utvägen. Också det måste väl ändå ses som en förbättring. 

/ Thérèse

Med makten i centrum

Återigen ska en människa med makt försöka förstå hur det är att vara i beroendesituation. Den här gången är det en politiker, Hans Forsberg, som som ska testa att leva på en ekonomisk nivå motsvarande försörjningsstöd (129 kronor per dag). Han gör det för att uppmärksamma hur vardagen kan se ut för invånare som lever med ekonomiskt bistånd och väljer att testa under en (1) veckas tid.  

Forsberg är varken den första eller sista som testar något motsvarande. Nyligen hörde vi om Kent Kullander som för en månads tid sänkte sin lön till kvinnonivå under en månads tid för att sätta ljus på löneskillnader mellan män och kvinnor. Sänkningen på 14 procent, motsvarande 4 500 kronor, stoppade Kullander i byrålådan för att sedan plocka fram när månaden var till ända. 

Andra exempel är när personal inom exempelvis den slutna psykiatriska vården ska tränas att förstå hur patienter kan uppleva det att tvångsvårdas, eller bli utsatt för en tvångsåtgärd. Under mycket kontrollerade former får vårdpersonalen därför testa att bli lagd i en bältessäng. Det vill säga, att bli lagd på mage eller rygg och sedan bli fastlåst vid sängen med hjälp av läderremmar som fästs kring handleder, fotleder och över magen. Någon med makt ska förstå hur det är att ha mindre makt.

Exemplen är många men den gemensamma nämnaren är denna: en människa med makt vill förstå livsvillkoren för någon med mindre makt genom att försöka imitera dennes livssituation.

Makt, säger du nu. Vad har makt med det här att göra? Allt, skulle jag vilja påstå. Pengar är makt. Att vara politiker och besluta över sådant som villkor för försörjningsstöd innebär att ha makt. Att vara man och per automatik ha 14 procent högre lön än någon som inte är man är att ha makt. Att vara den som låser fast någon annan är att ha makt.

Det här kan förstås bli bra. Det kan hända att Forsberg under sina sju dagar inser att 129 kronor tarvar en mycket knaper livsföring. Det kan hända att Kullberg inser att de där 14 procentenheterna han tjänar extra varje månad bara för att han fötts med snopp är helt omotiverade, och viger resten av sitt yrkesliv åt att arbeta för att utplåna löneskillnaderna. Det kan hända att vårdpersonalen inser den avgrundsdjupa maktlöshet som patienterna upplever i bältessituationen, och fortsättningsvis kommer arbeta preventivt för att så långt som möjligt undvika bältning framöver. 

Men. Resultatet kan också bli det totalt omvända. Forsberg kan komma till slutsatsen att 129 kronor faktiskt räcker rätt långt. Han har ju trots allt redan skåpen fulla av mat, flera par skor i garderoben, alla kläder han kan behöva och hygienartiklar i badrumsskåpet. Kullberg kan tycka att skillnaden mellan 32 000 och 27 500 faktiskt inte var så revolutionerande. Månaden gick runt i alla fall och de där prylarna han ville köpa men inte riktigt tog sig råd till fanns kvar även nästa månad. Nån strukturell könsdiskriminering i övrig lär han knappast ha märkt av. Och psykiatripersonalen kan förledas att tro att bältesläggning faktiskt inte är så himla farligt. Stretar man inte emot så gör det nästan inte alls ont, så ta det bara lugnt.

Jag vågar påstå att det här är situationer som inte går att simulera. När de sju dagarna har gått får politikern återgå till sin trygga månatliga inkomst, precis som Kullberg får tillbaka de pengar han "förlorat" på att vara kvinna. Personalen på psyk vet att de när som helst kan avbryta bältesexperimentet och be sina kollegor låsa upp remmarna. Ingen av dem kan på allvar erfara det maktunderläge som det innebär att leva på försörjningsstöd, att vara kvinna eller att vara psykiatrisk patient i en tvångsvårdssituation. Risken som jag ser det är tyvärr bara att maktklyftan förringas.

Jag kan på många sätt förstå och sympatisera med försöken och med viljan att sätta ljus på orättvisor och skeva maktförhållanden. Den viljan är en stark drivkraft även för mig. Men det finns något unket i tron att två människor blir jämlikar bara för att de för en kort stund delar vissa yttre förutsättningar. 

Så vad ska man göra för att uppmärksamma? Ja, i stället för att de som redan har makt försöker ta sig ännu mer makt genom att agera språkrör för de som annars inte får höras, vore det väl bättre att helt enkelt använda sig av förstahandsinformation. Varför ska politiker testa att leva på försörjningsstöd när 4,3 procent av Sveriges befolkning redan gör det? Varför ska en man testa att leva på kvinnolön när halva befolkningen vet precis hur det är? Varför ska psykiatrins personal försöka förstå hur det är bli fastspänd, när tusentals patienter bär på den erfarenheten? Kort sagt: varför ska vi använda oss av konstruerad andrahandsinformation när vi ständigt omges av människor som vet hur det är på riktigt? 

I stället för att försöka imitera - låt andra berätta. I stället för att prata - lyssna. Och glöm sen inte att agera.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om försörjningsstöd, makt, pengar, lön, jämställdhet, jämlikhet, kvinnor, män, psykiatri, tvång, maktunderläge

Releasefest för Möt mig som jag är

Den 19 mars släpps min nya bok ”Möt mig som jag är – hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva” som ges ut på Libris förlag. Du är välkommen att fira det med mig fredagen den 21 mars klockan 15.00

Oavsett om du känner mig väl eller aldrig har träffat mig, om du arbetar i kyrkan eller bara tycker ämnet låter intressant så är du varmt välkommen att fira boksläppet tillsammans med mig! Ta med dig kollegan eller kompisen och börja helgen med bokmingel!

När?

Fredagen den 21 mars klockan 15.00 börjar vi med mingel och lite snacks, och runt 15.30 håller jag ett kortare föredrag kring boken (cirka en halvtimme). Därefter finns möjlighet att ställa frågor och köpa signerade böcker. Både "Möt mig som jag är" och min förra bok "Slutstation rättspsyk" kommer finnas till försäljning.

Var?

Mariagården, församlingshemmet i Johannelunds församling i Linköping på Skogslyckegatan 3B. Lokalen ligger en trappa upp. Karta finns via den här länken. 

Hur?

Till Johannelund tar man sig med buss från Resecentrum med linje 15 eller linje 18. Resan tar ungefär en kvart och man kliver av vid hållplatsen som heter Johannelunds centrum.

Anmälan!

För att jag ska veta ungefär hur många som kommer är jag mycket tacksam om du lämnar besked senast onsdagen den 19 mars. Det gör du antingen genom att maila info@thereseeriksson.se och berätta hur många du vill anmäla, eller genom att tacka ja till Facebookeventet som du hittar här. Tackar du ja för fler än dig själv här på Facebook får du gärna säga det. (Självklart är du välkommen även i sista minuten, men om du inte har tackat ja kan jag inte heller meddela dig om det skulle bli någon ändring i sista stund.)

Jag hoppas vi ses i Mariagården fredagen den 21 mars klockan 15.00!

/ Thérèse Eriksson

P.S. Bjud gärna in vänner och kollegor som du tror kan vara intresserade till eventet D.S.

I Dagen

Idag skriver Tidningen Dagen om min bok "Möt mig som jag är". Det blev en fin intervju som går att läsa om man klickar på den här länken.

Och boken då? Ja, den kommer nästa vecka! Så länge kan man läsa mer om den här på min hemsida eller här på förlagets sida, där man också kan beställa den! Vill man läsa ett utdrag ur boken kan man göra det här (klicka på provläs).

/ Thérèse

Tankar om tro

Dagens evangelietext* gjorde mig förbryllad. Jesus säger "Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte för det som gåva av Fadern." Lite tidigare i berättelsen har hans lärjungar sagt att det är outhärdligt att höra honom tala, och Jesus har konstaterar att det är några av dem som inte tror. Jag förstår det som att Jesus i den här meningen förklarar varför vissa av lärjungarna inte tror - det beror helt enkelt på att de inte fått trons gåva av Fadern.

För några veckor sedan var söndagens tema "Jesus skapar tro". Och det är nog ungefär så jag brukar tänka. Gud (eller Jesus i just de texterna) ger tron till oss som en gåva, men sedan är det upp till oss hur vi vill svara på det. 

För mig blir det djupt problematiskt att tänka att Gud bara ger trons gåva till vissa utvalda. Det osar predestination lång väg. Jag är allt annat än teologiskt kunnig, men som jag har förstått det så talade Luther om en enkel predestination (de som blir frälsta blir det för att Gud har utvalt dem). Svenska kyrkan är visserligen ett evangeliskt-lutherskt samfund, men omfattar ändå inte fullt ut predestinationsläran. Frågan är bara vilken del som omfattas, och vilken del som eventuellt förkastas. 

Den sista tankevurpan fick jag via twitter, för vad händer med missionsuppdraget om Jesus skapar tro och Fadern ger tron som gåva, men bara till vissa. Mission som jag tänker mig handlar om att hjälpa och uppmuntra människor att svara ja på Guds kall, men hur blir det då om bara vissa får kallet? Om Gud bara ger tron till vissa utvalda, och ingenting vi gör kan påverka Guds val, då kan ju de som inte får gåvan inte heller komma till tro. Hur ska vi då kunna gå ut och göra alla folk till lärjungar? Hur ska de kunna förvalta en gåva de aldrig har fått?

/ Thérèse

* Idag är det sexagesima och evangelietexten jag funderar kring är hämtad ur Johannesevangeliets 6 kapitel, verserna 60-69. 

Provläs Möt mig som jag är

Så var det dags. Nu ska min bokbebis ut i stora världen. Ensam, utan mig. Hittills har vi ju levt lite i symbios jag och boken. Dess första tid i livet så var det bara vi. Sen har den åkt fram och tillbaka mellan mig, redaktören och lektören, och så ett par vändor till sättaren, men den har inte rört sig särskilt långt på egen hand. Men nu är det slut med det. Nu ska ska den ut på egna upptåg och leta sig fram till läsare som jag inte alls har någon relation till. Jag erkänner rakt av att det känns en smula nervöst, men jag försöker intala mig själv att något annat vore konstigt. 

Jag skrev den här boken för att jag upplevde att det fanns en tom fläck i kunskapen om ungas psykiska ohälsa bland personal och ideellt engagerade i kyrkan. När jag började fråga runt insåg jag att det var en upplevelse många andra också hyste: både de som själva arbetade i kyrkan och de som sökt hjälp i kyrkan. Det övertygade mig. Jag ville skriva något som i alla fall kunde fylla ut ett litet hörn av den där tomma fläcken. 

När det nu närmar sig släppning av Möt mig som jag är så kan jag bara hoppas att jag lyckats med det jag åtagit mig. Även om en bok aldrig kan täcka en hel fläck, så hoppas jag att den i alla fall kan tillföra något. Ge lite nya perspektiv, eller bekräftelse på tankar men redan har. Lite inspiration, mod och kraft i det man arbetar med. Lyckas jag med det så är jag nöjd.

Än finns inte boken i butik, men däremot finns de första sidorna att läsa på min hemsida. Där kan du läsa hela inledningen och en bit av första kapitlet och få en känsla av vad boken handlar om, hur den är upplagd och om den kan vara något för dig. Klicka här så kommer du direkt till boksidan. Filen (PDF) är ganska stor, så det kan ta en stund innan den laddat klart.

/ Thérèse