Nu har jag sett Uppdrag gransknings program Bögbotarna. Programmet går ut på att en reporter låsas vara en ung man vid namn Calle som söker upp präster i Svenska kyrkan. Han säger att han tror att han är homosexuell och uttrycker att han vill bli av med den läggningen. Han vill, kort och gott, bli hetrosexuell.
De präster som Uppdrag Granskning träffar har uttalat sig negativt mot samkönade äktenskap, och representerar också nomineringsgruppen Frimodig kyrka (som i vissa frågor säger sig vara teologiskt konservativa eller värdekonservativa). Det är alltså inte slumpvis utvalda präster som medverkar.
Samtalen är problematiska. Programmet visar klipp ur möten med tre av de nio präster som reportern träffade. Flera samtal börjar trevande. "Calle" uttrycker sina tankar kring sin sexualitet och sina önskemål om förändring. Prästerna känner sig för. Hur svarar man egentligen på frågan om Gud kan bota homosexualitet? Personligen tror jag på en Gud som är allsmäktig, vilket leder till att Gud rent teoretiskt skulle kunna göra mig homosexuell och därmed också en homosexuell till heterosexuell. Det är inte där problemet ligger, utan i bruket av ordet bota. Bota implicerar att det som ska förändras är sjukt och homosexualitet är inte en sjukdom. Därför blir det problematiskt.
Inför programmet undrade jag vad som var det stora avslöjandet? Att det finns homofober i Svenska kyrkan precis som i resten av samhället? Det kändes för mig som en tveksam punchline, men faktiskt är det precis det som programmet handlar om. Ja. Det finns homofober i Svenska kyrkan. Ja, det finns präster som ser homosexualitet som en sjukdom som Gud kan bota. Ja, det finns präster på ledande poster i Svenska kyrkan, vars syn på homosexualitet går stick i stäv med organisationens. Och ja - det här är en hållning som är främmande för mig på så vis att jag inte själv omfattar den. Men jag är helt medveten om att den finns där. Det som förvånade mig mest i inslaget var (tyvärr) att prästen Lars Gårdfeldt blev så förvånad över vad han såg. Det kan jag inte påstå att jag blev.
Det kan låta som att jag förringar. Det är verkligen inte min mening. Inte heller tar jag lätt på att homosexuella riskerar att skadas mer av den kyrka jag älskar, än att få stöd från den. Så får det inte vara. Det är förkastligt och oändligt tragiskt. Men kanske är jag helt enkelt för avtrubbad. Bland mina bekanta, och bekantas bekanta, finns präster och andra anställda eller medlemmar i Svenska kyrkan som är emot kvinnliga präster. Det vigs fortfarande präster som är emot kvinnliga präster. Detta trots att det i mer än femtio år varit möjligt för kvinnor att bli präster. Därför kan jag inte förvånas över att det mindre än tio år efter att kyrkan beslutat att fördömande av homosexualitet inte får ske, finns de som inte lever upp till beslutet. Inte minst eftersom det fortfarande är upp till varje präst att avgöra huruvida hen vill viga homosexuella par eller inte.
I Svenska kyrkan finns drygt 3 200 präster. I kvällens Uppdrag granskning har vi fått se tre av dem i bild. De har fått föra fram en syn på homosexualitet som jag bara kan förkasta, och som dessutom förkastas från organisationens håll. En av prästerna har idag tagits ur tjänst med anledning av det som framkommit i programmet. Kvar i Svenska kyrkan finns mängder av präster och andra anställda som sprider kärlek. De finns i Lunds domkyrka. I Svenska kyrkan i Linköping. På Stiftkansliet i Stockholm och på många andra håll i landet. Det är människor om lever i tron på att kärleken är större. Att Gud älskar sin skapelse så som hen har skapat den. Som tror att Gud vill att vi människor ska leva trygga i dem vi är. Jag hoppas att det är de prästerna, de människorna och den kärleken som svenska folket och Svenska kyrkans medlemmar kommer minnas. Det är den kärleken jag lever i, och som gör att jag kallar Svenska kyrkan för min kyrka.
/ Thérèse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar