Skymningsflickan av Katarina Wennstam

Bok: Skymningsflickan

Författare: Katarina Wennstam

Förlag: Albert Bonniers

Hur: Storytel

Betyg: 4 av 5

Fram till för några veckor sedan var det enda jag läst av Katarina Wennstam Flickan och våldtäkten samt En riktig våldtäktsman. Vidriga böcker, men oerhört viktiga, då de satte ljus på de många gånger orimliga förfaranden i domstolar vid sexualbrottsmål. 

Hur som helst. I början av augusti hörde jag talas om den här boken, Skymningsflickan. Jag tyckte den lät intressant, men förstod också att den ingick i en serie om kriminalkommisarie Charlotta Lugn och advokat Shirin Sundin. Därför började jag med att lyssna på Svikaren, och gick sedan raskt vidare med Stenhjärtat och Skuggorna för att till sist komma fram till Skymningsflickan. Drygt två veckor tog det att lyssna igenom alla böckerna, för ja - det var hopplöst svårt att lägga dem ifrån sig.

Wennstam har tagit med sig sin sakkunskap, sin skarpa blick för detaljer och sin förmåga att skildra det många väjer att tala om in i deckarnas värld. Och jag gillar det. Mycket. Varje bok har sitt tema: fotbollshuliganer, barnmisshandel, hämnd och sexualbrott. I Skymningsflickan får vi möta Molly, en tonårstjej med självskadebeteende, och genom henne också Miranda, hennes bästa vän som tagit livet av sig. Det här är en berättelse om utsatthet, om vuxenvärldens svek och hur mycket hjälp man kan ha av en titel och en läkarlegitimation när ord står mot ord. Den som känner mig förstår att det här är komponenter som fångar mitt intresse, och Wennstam förvaltar dem väl. 

Jag tycker mycket om referenserna till verkliga fall, domar och brottslingar. Det ger boken tyngd och påminner mig om att det jag läser förvisso är uppdiktat, men att sanningen troligtvis inte ligger särskilt långt bort. Boken känns helt enkelt trovärdig, vilket inte minst blir uppenbart då jag gång efter annan blir så frustrerad att jag vill skrika högt. 

Alla hennes böcker i serien om Lugn och Sundin rymmer många karaktärer, på gränsen till för många, och Skymningsflickan är inget undantag. Med de många karaktärerna kommer också vindlande sidospår, och berättelsen balanserar på gränsen till att bli övermättad av just dessa. Kanske är det också lite väl mycket vardag för att hålla tempot uppe. Boken rymmer åtskilliga sexscener, många trasiga relationer och mängder av persisk matlagning. Det bidrar förstås till att nyansera och fördjupa karaktärerna, men jag hade klarat mig med lite mindre. 

Men det som stannar kvar i mig efter att ha läst ut Skymningsflickan, och med den hela serien om Lugn och Sundin, är en vilja till förändring. Wennstam gestaltar och ger röst åt människor som annars inte med självklarhet blir lyssnade till. Det funkade i Flickan och våldtäkten, och det funkar i Skymningsflickan. Det här är definitivt ett författarskap jag kommer att fortsätta följa.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om bokrecension, recension, skymningsflickan, katarina wennstam