Thérèse tycker om böcker: Vecka 36

Jag har läst: Vecka 36

Av: Sofie Sarenbrant.

Jag läste den: som pocket under en längre jobbresa.

Jag har tidigare läst: Det här är författarens debut. Hon har än så länge skrivit ytterligare fyra böcker. 

Det är en: Deckare. I vanliga fall läser jag sällan deckare, och har egentligen bara fastnat för Karin Wahlbergs dito, men den här boken blev ett undantag. Den handlar om de både vännerna Johanna och Agnes som med sina respektive tillbringar en semestervecka i Brantevik i Skåne. Mot slutet av vistelsen försvinner plötsligt Agnes, och polisen misstänker snart att hon inte försvunnit frivilligt. Den stora twisten i Sarenbrants debut är att Agnes är gravid i vecka 36, och alltså kan komma att föda när som helst. 

Passar att läsa: För den som vill ha en lättläst bladvändare. 

Det här gillade jag: Att författaren vågar ha två gravida kvinnor i huvudrollerna! Agnes väninna är nämligen också gravid, och de är beräknade med bara någon veckas mellanrum. Sen gillar jag också de många perspektiven i boken, och att det är en deckare som inte utgår från det klassiska mordet på sidan ett. I stället får vi följa händelseutvecklingen bland annat ur de anhörigas, polisens, medias, offrets och (den anonyme) förövarens perspektiv. 

Det här gillade jag inte: Ptja. Det var ingenting jag irriterade mig på när jag läste boken. Men visst, varken språket eller karaktärerna är särskilt imponerande, men de är heller inte så undermåliga att de stör mig när jag läser.  

Sammanfattningsvis: Är det en spännande deckare med lite ovanlig plot. Vecka 36 bjuder inte på några större överraskningar, men författaren lyckas hålla mitt intresse uppe genom hela boken. Det finns en uppföljare till Vecka 36 som heter I stället för dig. 

Betyg: 7/10

/ Thérèse
Vecka 36 finns bland annat hos Bokus & Adlibris

Thérèse tycker om böcker: Kapten klänning

Jag har läst: Kapten klänning

Av: Jonas Trolle.

Jag läste den: som ljudbok. Jag lyssnade på den framför allt under bussresor och promenader. 

Jag har tidigare läst: Det här är, så vitt jag vet, författarens debut.

Det är en: Tja, jag vet inte riktigt. Självbiografi? Samhällsskildring? Författaren är av nyckelpersonerna som var med och grep polismannen Göran Lindberg, som senare dömdes för flera grova sexbrott. Boken följer rättsprocessen ur Trolles perspektiv, från det första spåret till gripandet.

Passar att läsa: För den som är intresserad av att läsa mer om hur polisen gick till väga för att gripa Lindberg. 

Det här gillade jag: Att få en inblick i en annan människas yrkesliv. Det är intressant att läsa om spaningsupplägg, tillslag och husrannsakan, även om författaren ibland påpekar att detaljer måste skalas bort i berättande för att inte skada poliskårens verksamhet. Jag uppskattar att läsa om Trolles egna reflektioner kring arbetet: hur fallet Lindberg påverkar honom i såväl yrkes- som privatlivet. 

Det här gillade jag inte: Mitt största problem är nog att jag aldrig lyckas luska ut vad författaren har för syfte med boken. Han säger själv att han vill ge förklaringar till "gåtan Lindberg", men några sådana tycker jag inte han lyckas presentera. Han vill också ge offren upprättelse, men när jag hör hans detaljerade beskrivningar av övergreppen funderar jag på om det han egentligen gör är att strö salt i såren. Så vitt jag förstått det har han inte talat med offren, vilket gör att de själva inte haft någon möjlighet att påverka vad eller hur de övergrepp de utsatts för eller de själva ska beskrivas. 

Sammanfattningsvis: Boken är lättläst, även om de händelser som beskrivs ibland är tunga att ta sig igenom mentalt. Kapten klänning är lite som ett myggbett en inte kan låta bli att klia på: jag vill egentligen inte läsa vidare, men kan inte låta bli. 

Betyg: 4/10

/ Thérèse

Thérèse tycker om böcker: Gul utanpå

Jag har läst: Gul utanpå

Av: Patrik Lundberg.

Jag läste den: som pocket. Köpte den på en flygplats och läste ut den på resan Sverige-Norge t.o.r.

Jag har tidigare läst: Det här är författarens debut.

Det är en: Självbiografisk bok om en ung adopterad man som reser till Sydkorea för att studera och hitta sin biologiska familj. Flera gånger under läsningen kryper orden under huden på mig, och jag kommer på mig själv med att fråga mig hur tusan författaren orkat känna sig så rotlös. Hur lever man ett liv utan att känna sig hemma någonstans?

Passar att läsa: När man har tre-fyra timmar att läsa ostört. Jag ville inte lägga ifrån mig den! Har man dessutom funderingar kring identitet, rötter och hemmahörande, vilket gissningsvis varenda tonåring och ung vuxen har, tror jag att boken får en extra dimension.

Det här gillade jag: Ärligheten. Tempot. Känslan av att jag läste i galopp; jag ville veta vad som hände, hur det gick, om han skulle träffa sin familj och om han skulle tycka om dem, trots att jag någonstans också insåg att en bok om adoption inte hade något självklart lyckligt eller entydigt slut. Hur viktar man biologi mot två decennier av närvarande kärlek?

Det här gillade jag inte: Här är kruxet med självbiografier - det jag inte gillar är sådant författaren skildrat om sig själv och sina erfarenheter. Men vem är jag att tycka om någon annans liv, det är ju redan levt? Rent litterärt har jag inga invändningar, men jag hade klarat mig utan vissa sex- och alkoholrelaterade scener.

Sammanfattningsvis: är det här en mycket läsvärd bok. Även om berättelsen kretsar kring adoptionsfrågor tror jag att de flesta läsare på något plan kan känna igen sig i författarens funderingar. Parallellt med sökandet efter rötter och en biologisk familj, är det en berättelse om utlandsstudier, kulturkrockar och att följa sitt hjärta. För egen del fick jag en mer nyanserad syn på adoptionsfrågor, något författaren lyckades förmedla skickligt!

Betyg: 8/10

/ Thérèse

Thérèse tycker om böcker: Någonstans inom oss

Jag har läst: Någonstans inom oss

Av: Kajsa Ingemarsson

Jag läste den: som ljudbok. Lyssnade framför allt på resor och promenader.

Jag har tidigare läst: Små citroner gula av samma författare, men det var många år sedan jag läste den.

Det är en: Roman (någon skulle kanske kalla den chick lit) om något så underligt som livet mellan liv och död. Rebecka begår självmord på bokens första sidor, men ångrar sig precis när hon lämnat klippavsatsen och faller mot marken. Boken handlar sedan om allt som händer efter att hon slagit i marken, och det involverar både skyddsänglar och spöken.

Passar att läsa: Rent litterärt är det inte någon krävande bok. Språket är enkelt, det är lätt att komma in i berättelsen och den funkar därför bra trots att jag läste den med många avbrott. Dock tror jag man upplever boken väldigt olika beroende på livssituation. Att läsa den i anknytning till en närståendes självmord är sannolikt ingen god idé.

Det här gillade jag: Berättelsens grundidé. Så enkel och så spännande. Författarens mod. Att skriva en bok som både berör ett så laddat ämne som självmord och dessutom utspelar sig efter döden är verkligen ingen enkel uppgift. Många av nutidens centrala livsfrågor får breda ut sig i berättelsen: kärlek, relationer, avundsjuka, död, jobb och materialism. Trots att det rör sig ett dussin viktiga karaktärer i berättelsen har jag inga problem att hålla isär dem utan kan följa alla trådar.

Det här gillade jag inte: Det finns osympatiska drag hos Rebecka som inte bara gör henne mänsklig och trovärdig, utan bara grinig och underlig. Överhuvudtaget har många av karaktärerna fått sina egenskaper vridna ett snäpp för långt så de nästan blir karikatyrer.

Sammanfattningsvis: Är det en läsvärd bok på ett ovanligt tema. Den är inget litterärt mästerverk, men den blev en katalysator för mina egna funderingar kring liv, död, självmord och livet efter döden.

Betyg: 6/10

/ Thérèse

Uppdrag granskning, homofobi och kärlek

Nu har jag sett Uppdrag gransknings program Bögbotarna. Programmet går ut på att en reporter låsas vara en ung man vid namn Calle som söker upp präster i Svenska kyrkan. Han säger att han tror att han är homosexuell och uttrycker att han vill bli av med den läggningen. Han vill, kort och gott, bli hetrosexuell. 

De präster som Uppdrag Granskning träffar har uttalat sig negativt mot samkönade äktenskap, och representerar också nomineringsgruppen Frimodig kyrka (som i vissa frågor säger sig vara teologiskt konservativa eller värdekonservativa). Det är alltså inte slumpvis utvalda präster som medverkar. 

Samtalen är problematiska. Programmet visar klipp ur möten med tre av de nio präster som reportern träffade. Flera samtal börjar trevande. "Calle" uttrycker sina tankar kring sin sexualitet och sina önskemål om förändring. Prästerna känner sig för. Hur svarar man egentligen på frågan om Gud kan bota homosexualitet? Personligen tror jag på en Gud som är allsmäktig, vilket leder till att Gud rent teoretiskt skulle kunna göra mig homosexuell och därmed också en homosexuell till heterosexuell. Det är inte där problemet ligger, utan i bruket av ordet bota. Bota implicerar att det som ska förändras är sjukt och homosexualitet är inte en sjukdom. Därför blir det problematiskt.

Inför programmet undrade jag vad som var det stora avslöjandet? Att det finns homofober i Svenska kyrkan precis som i resten av samhället? Det kändes för mig som en tveksam punchline, men faktiskt är det precis det som programmet handlar om. Ja. Det finns homofober i Svenska kyrkan. Ja, det finns präster som ser homosexualitet som en sjukdom som Gud kan bota. Ja, det finns präster på ledande poster i Svenska kyrkan, vars syn på homosexualitet går stick i stäv med organisationens. Och ja - det här är en hållning som är främmande för mig på så vis att jag inte själv omfattar den. Men jag är helt medveten om att den finns där. Det som förvånade mig mest i inslaget var (tyvärr) att prästen Lars Gårdfeldt blev så förvånad över vad han såg. Det kan jag inte påstå att jag blev.

Det kan låta som att jag förringar. Det är verkligen inte min mening. Inte heller tar jag lätt på att homosexuella riskerar att skadas mer av den kyrka jag älskar, än att få stöd från den. Så får det inte vara. Det är förkastligt och oändligt tragiskt. Men kanske är jag helt enkelt för avtrubbad. Bland mina bekanta, och bekantas bekanta, finns präster och andra anställda eller medlemmar i Svenska kyrkan som är emot kvinnliga präster. Det vigs fortfarande präster som är emot kvinnliga präster. Detta trots att det i mer än femtio år varit möjligt för kvinnor att bli präster. Därför kan jag inte förvånas över att det mindre än tio år efter att kyrkan beslutat att fördömande av homosexualitet inte får ske, finns de som inte lever upp till beslutet. Inte minst eftersom det fortfarande är upp till varje präst att avgöra huruvida hen vill viga homosexuella par eller inte. 

I Svenska kyrkan finns drygt 3 200 präster. I kvällens Uppdrag granskning har vi fått se tre av dem i bild. De har fått föra fram en syn på homosexualitet som jag bara kan förkasta, och som dessutom förkastas från organisationens håll. En av prästerna har idag tagits ur tjänst med anledning av det som framkommit i programmet. Kvar i Svenska kyrkan finns mängder av präster och andra anställda som sprider kärlek. De finns i Lunds domkyrka. I Svenska kyrkan i Linköping. På Stiftkansliet i Stockholm och på många andra håll i landet. Det är människor om lever i tron på att kärleken är större. Att Gud älskar sin skapelse så som hen har skapat den. Som tror att Gud vill att vi människor ska leva trygga i dem vi är. Jag hoppas att det är de prästerna, de människorna och den kärleken som svenska folket och Svenska kyrkans medlemmar kommer minnas. Det är den kärleken jag lever i, och som gör att jag kallar Svenska kyrkan för min kyrka. 

/ Thérèse

Meta: om självmord

Idag publicerades en text på Aftonbladet debatt som delats många gånger i sociala medier. Den heter "Till dig som inte längre orkar leva" och är (som jag förstått det) ursprungligen ett blogginlägg skriver på Susanna Petterssons blogg, som sedan återpublicerats på debattsidan. Förutom de många som lovordat artikeln, finns förstås också de som levererat kritik. Några av dem diskuterade jag med på twitter tidigare ikväll. Det är med anledning av det sistnämnda som jag skriver det här inlägget.

Kritikerna menar att hennes artikel (det vill säga blogginlägg) är naivt och egocentrisk. Att det inte hjälper att säga att det blir bättre till den som mår dåligt. Att ingen kan säga att någon annans liv är värt att leva. Att hon inte ska tipsa om att ringa polisen om man har självmordstankar, eftersom polisen inte kan göra något. Att den som är självmordsnära ändå inte vill ha hjälp, inte vill ringa någon, inte orkar ringa någon. Men framför allt handlade den diskussion jag fastnade i om att artikeln utgår från att den som begår självmord är deprimerad eller psykiskt sjuk, något kritikerna motsatte sig.

Först något kort om psykisk sjukdom. Någon entydig och av alla accepterad definition finns inte, men inom forskningen och psykiatrin brukar med psykisk sjukdom (eller mental illness) avses en sjukdom som går att diagnostisera med hjälp av någon av diagnoserna i DSM-IV eller ICD-10. Till de stora grupperna av psykisk sjukdom hör depressioner (uni- och bipolära), psykossjukdomar, ångestsjukdomar och personlighetsstörningar. 

När man googlar på självmord finner man ganska snart statistik som säger att en majoritet av alla som begår självmord led vid tillfället för självmordet av en psykisk sjukdom. Många sidor nämner 90% eller mer (t.ex. här eller här). När jag gjorde en snabbsökning gällande vetenskapliga artiklar hittade jag bland annat den här studien som visar att över 95% av alla som begått självmord lidit av en psykisk sjukdom. 

Ett annat angreppssätt att granska statistiken över Lex Maria-anmälningar kopplade till självmord. Sedan 2006 måste vården anmäla självmord som sker under pågående vård eller inom fyra veckor efter vårdkontakt enligt Lex Maria. I Sverige sker omkring 1200 så kallade "säkra" självmord varje år, och ytterligare ungefär 300 fall där det är osäkert om det rör sig om självmord eller olycksfall. Enligt statistik från Socialstyrelsen anmäls varje år mellan fyra och femhundra självmord enligt Lex Maria. Det innebär att tredje person som begår självmord i Sverige har eller har nyligen haft kontakt med psykiatrin. Det är förstås inte ett vattensäkert bevis på att personen också har lidit av en psykisk sjukdom, men får ändå ses som en indikation på det. 

Flera av de som var kritiska mot artikeln menade att självmord också kan utlösas av arbetslöshet, mobbning på arbetsplatsen, hemlöshet, missbruk etc. Så vitt jag vet är inte något av dessa förhållanden en motsats till psykisk sjukdom eller ohälsa, tvärtom. Arbetslöshet, mobbning, hemlöshet och missbruk är kända riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa. Att någon begår självmord på grund av arbetslöshet behöver alltså inte utesluta att personen ifråga också led av en depression - möjligen utlöst av arbetslösheten - vid tillfället för självmordet.

För tydlighetens skull så är mitt syfte inte att hävda att alla självmord orsakas av psykisk sjukdom. Det här är mycket komplexa frågor, och det finns med all säkerhet människor som begår självmord utan att lida av en psykisk sjukdom, men min uppfattning är att de sannolikt utgör en minoritet. 

Till sist, vad tycker jag om Petterssons artikel? Tja. Som blogginlägg betraktat tycker jag det är en väldigt fin och innerlig text. Den flödar över av välvilja och en önskan att dela med sig av goda erfarenheter. Som artikel betraktat har den kanske ett snävt perspektiv, och visst tangerar den en slags sekulär framgångsteologi: tänk rätt så mår du bra. Samtidigt kan jag på intet sätt kritisera en människa som delar med sig av mycket personliga erfarenheter och uppmanar andra att söka hjälp om de bär på självmordstankar. Snarast så har jag svårt för att kräva att alla som yttrar sig i en fråga ska tänka på alla perspektiv. Pettersson bidrar med ett perspektiv. Det är värdefullt men inte heltäckande, men det gör hon inte heller några anspråk på att vara. 

Inte heller ser jag något fel med att, som författaren gör, påstå att livet blir bättre. Livet är, som vi alla vet, inte statiskt, och även om den arbetslösa kanske förblir arbetslös livet ut, så finns det goda möjligheter att hen i alla fall hittar ett konstruktivt sätt att förhålla sig till sin arbetslöshet, så att självmord inte förblir den enda möjliga utvägen. Också det måste väl ändå ses som en förbättring. 

/ Thérèse

Med makten i centrum

Återigen ska en människa med makt försöka förstå hur det är att vara i beroendesituation. Den här gången är det en politiker, Hans Forsberg, som som ska testa att leva på en ekonomisk nivå motsvarande försörjningsstöd (129 kronor per dag). Han gör det för att uppmärksamma hur vardagen kan se ut för invånare som lever med ekonomiskt bistånd och väljer att testa under en (1) veckas tid.  

Forsberg är varken den första eller sista som testar något motsvarande. Nyligen hörde vi om Kent Kullander som för en månads tid sänkte sin lön till kvinnonivå under en månads tid för att sätta ljus på löneskillnader mellan män och kvinnor. Sänkningen på 14 procent, motsvarande 4 500 kronor, stoppade Kullander i byrålådan för att sedan plocka fram när månaden var till ända. 

Andra exempel är när personal inom exempelvis den slutna psykiatriska vården ska tränas att förstå hur patienter kan uppleva det att tvångsvårdas, eller bli utsatt för en tvångsåtgärd. Under mycket kontrollerade former får vårdpersonalen därför testa att bli lagd i en bältessäng. Det vill säga, att bli lagd på mage eller rygg och sedan bli fastlåst vid sängen med hjälp av läderremmar som fästs kring handleder, fotleder och över magen. Någon med makt ska förstå hur det är att ha mindre makt.

Exemplen är många men den gemensamma nämnaren är denna: en människa med makt vill förstå livsvillkoren för någon med mindre makt genom att försöka imitera dennes livssituation.

Makt, säger du nu. Vad har makt med det här att göra? Allt, skulle jag vilja påstå. Pengar är makt. Att vara politiker och besluta över sådant som villkor för försörjningsstöd innebär att ha makt. Att vara man och per automatik ha 14 procent högre lön än någon som inte är man är att ha makt. Att vara den som låser fast någon annan är att ha makt.

Det här kan förstås bli bra. Det kan hända att Forsberg under sina sju dagar inser att 129 kronor tarvar en mycket knaper livsföring. Det kan hända att Kullberg inser att de där 14 procentenheterna han tjänar extra varje månad bara för att han fötts med snopp är helt omotiverade, och viger resten av sitt yrkesliv åt att arbeta för att utplåna löneskillnaderna. Det kan hända att vårdpersonalen inser den avgrundsdjupa maktlöshet som patienterna upplever i bältessituationen, och fortsättningsvis kommer arbeta preventivt för att så långt som möjligt undvika bältning framöver. 

Men. Resultatet kan också bli det totalt omvända. Forsberg kan komma till slutsatsen att 129 kronor faktiskt räcker rätt långt. Han har ju trots allt redan skåpen fulla av mat, flera par skor i garderoben, alla kläder han kan behöva och hygienartiklar i badrumsskåpet. Kullberg kan tycka att skillnaden mellan 32 000 och 27 500 faktiskt inte var så revolutionerande. Månaden gick runt i alla fall och de där prylarna han ville köpa men inte riktigt tog sig råd till fanns kvar även nästa månad. Nån strukturell könsdiskriminering i övrig lär han knappast ha märkt av. Och psykiatripersonalen kan förledas att tro att bältesläggning faktiskt inte är så himla farligt. Stretar man inte emot så gör det nästan inte alls ont, så ta det bara lugnt.

Jag vågar påstå att det här är situationer som inte går att simulera. När de sju dagarna har gått får politikern återgå till sin trygga månatliga inkomst, precis som Kullberg får tillbaka de pengar han "förlorat" på att vara kvinna. Personalen på psyk vet att de när som helst kan avbryta bältesexperimentet och be sina kollegor låsa upp remmarna. Ingen av dem kan på allvar erfara det maktunderläge som det innebär att leva på försörjningsstöd, att vara kvinna eller att vara psykiatrisk patient i en tvångsvårdssituation. Risken som jag ser det är tyvärr bara att maktklyftan förringas.

Jag kan på många sätt förstå och sympatisera med försöken och med viljan att sätta ljus på orättvisor och skeva maktförhållanden. Den viljan är en stark drivkraft även för mig. Men det finns något unket i tron att två människor blir jämlikar bara för att de för en kort stund delar vissa yttre förutsättningar. 

Så vad ska man göra för att uppmärksamma? Ja, i stället för att de som redan har makt försöker ta sig ännu mer makt genom att agera språkrör för de som annars inte får höras, vore det väl bättre att helt enkelt använda sig av förstahandsinformation. Varför ska politiker testa att leva på försörjningsstöd när 4,3 procent av Sveriges befolkning redan gör det? Varför ska en man testa att leva på kvinnolön när halva befolkningen vet precis hur det är? Varför ska psykiatrins personal försöka förstå hur det är bli fastspänd, när tusentals patienter bär på den erfarenheten? Kort sagt: varför ska vi använda oss av konstruerad andrahandsinformation när vi ständigt omges av människor som vet hur det är på riktigt? 

I stället för att försöka imitera - låt andra berätta. I stället för att prata - lyssna. Och glöm sen inte att agera.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om försörjningsstöd, makt, pengar, lön, jämställdhet, jämlikhet, kvinnor, män, psykiatri, tvång, maktunderläge

Releasefest för Möt mig som jag är

Den 19 mars släpps min nya bok ”Möt mig som jag är – hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva” som ges ut på Libris förlag. Du är välkommen att fira det med mig fredagen den 21 mars klockan 15.00

Oavsett om du känner mig väl eller aldrig har träffat mig, om du arbetar i kyrkan eller bara tycker ämnet låter intressant så är du varmt välkommen att fira boksläppet tillsammans med mig! Ta med dig kollegan eller kompisen och börja helgen med bokmingel!

När?

Fredagen den 21 mars klockan 15.00 börjar vi med mingel och lite snacks, och runt 15.30 håller jag ett kortare föredrag kring boken (cirka en halvtimme). Därefter finns möjlighet att ställa frågor och köpa signerade böcker. Både "Möt mig som jag är" och min förra bok "Slutstation rättspsyk" kommer finnas till försäljning.

Var?

Mariagården, församlingshemmet i Johannelunds församling i Linköping på Skogslyckegatan 3B. Lokalen ligger en trappa upp. Karta finns via den här länken. 

Hur?

Till Johannelund tar man sig med buss från Resecentrum med linje 15 eller linje 18. Resan tar ungefär en kvart och man kliver av vid hållplatsen som heter Johannelunds centrum.

Anmälan!

För att jag ska veta ungefär hur många som kommer är jag mycket tacksam om du lämnar besked senast onsdagen den 19 mars. Det gör du antingen genom att maila info@thereseeriksson.se och berätta hur många du vill anmäla, eller genom att tacka ja till Facebookeventet som du hittar här. Tackar du ja för fler än dig själv här på Facebook får du gärna säga det. (Självklart är du välkommen även i sista minuten, men om du inte har tackat ja kan jag inte heller meddela dig om det skulle bli någon ändring i sista stund.)

Jag hoppas vi ses i Mariagården fredagen den 21 mars klockan 15.00!

/ Thérèse Eriksson

P.S. Bjud gärna in vänner och kollegor som du tror kan vara intresserade till eventet D.S.

I Dagen

Idag skriver Tidningen Dagen om min bok "Möt mig som jag är". Det blev en fin intervju som går att läsa om man klickar på den här länken.

Och boken då? Ja, den kommer nästa vecka! Så länge kan man läsa mer om den här på min hemsida eller här på förlagets sida, där man också kan beställa den! Vill man läsa ett utdrag ur boken kan man göra det här (klicka på provläs).

/ Thérèse

Tankar om tro

Dagens evangelietext* gjorde mig förbryllad. Jesus säger "Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte för det som gåva av Fadern." Lite tidigare i berättelsen har hans lärjungar sagt att det är outhärdligt att höra honom tala, och Jesus har konstaterar att det är några av dem som inte tror. Jag förstår det som att Jesus i den här meningen förklarar varför vissa av lärjungarna inte tror - det beror helt enkelt på att de inte fått trons gåva av Fadern.

För några veckor sedan var söndagens tema "Jesus skapar tro". Och det är nog ungefär så jag brukar tänka. Gud (eller Jesus i just de texterna) ger tron till oss som en gåva, men sedan är det upp till oss hur vi vill svara på det. 

För mig blir det djupt problematiskt att tänka att Gud bara ger trons gåva till vissa utvalda. Det osar predestination lång väg. Jag är allt annat än teologiskt kunnig, men som jag har förstått det så talade Luther om en enkel predestination (de som blir frälsta blir det för att Gud har utvalt dem). Svenska kyrkan är visserligen ett evangeliskt-lutherskt samfund, men omfattar ändå inte fullt ut predestinationsläran. Frågan är bara vilken del som omfattas, och vilken del som eventuellt förkastas. 

Den sista tankevurpan fick jag via twitter, för vad händer med missionsuppdraget om Jesus skapar tro och Fadern ger tron som gåva, men bara till vissa. Mission som jag tänker mig handlar om att hjälpa och uppmuntra människor att svara ja på Guds kall, men hur blir det då om bara vissa får kallet? Om Gud bara ger tron till vissa utvalda, och ingenting vi gör kan påverka Guds val, då kan ju de som inte får gåvan inte heller komma till tro. Hur ska vi då kunna gå ut och göra alla folk till lärjungar? Hur ska de kunna förvalta en gåva de aldrig har fått?

/ Thérèse

* Idag är det sexagesima och evangelietexten jag funderar kring är hämtad ur Johannesevangeliets 6 kapitel, verserna 60-69. 

Provläs Möt mig som jag är

Så var det dags. Nu ska min bokbebis ut i stora världen. Ensam, utan mig. Hittills har vi ju levt lite i symbios jag och boken. Dess första tid i livet så var det bara vi. Sen har den åkt fram och tillbaka mellan mig, redaktören och lektören, och så ett par vändor till sättaren, men den har inte rört sig särskilt långt på egen hand. Men nu är det slut med det. Nu ska ska den ut på egna upptåg och leta sig fram till läsare som jag inte alls har någon relation till. Jag erkänner rakt av att det känns en smula nervöst, men jag försöker intala mig själv att något annat vore konstigt. 

Jag skrev den här boken för att jag upplevde att det fanns en tom fläck i kunskapen om ungas psykiska ohälsa bland personal och ideellt engagerade i kyrkan. När jag började fråga runt insåg jag att det var en upplevelse många andra också hyste: både de som själva arbetade i kyrkan och de som sökt hjälp i kyrkan. Det övertygade mig. Jag ville skriva något som i alla fall kunde fylla ut ett litet hörn av den där tomma fläcken. 

När det nu närmar sig släppning av Möt mig som jag är så kan jag bara hoppas att jag lyckats med det jag åtagit mig. Även om en bok aldrig kan täcka en hel fläck, så hoppas jag att den i alla fall kan tillföra något. Ge lite nya perspektiv, eller bekräftelse på tankar men redan har. Lite inspiration, mod och kraft i det man arbetar med. Lyckas jag med det så är jag nöjd.

Än finns inte boken i butik, men däremot finns de första sidorna att läsa på min hemsida. Där kan du läsa hela inledningen och en bit av första kapitlet och få en känsla av vad boken handlar om, hur den är upplagd och om den kan vara något för dig. Klicka här så kommer du direkt till boksidan. Filen (PDF) är ganska stor, så det kan ta en stund innan den laddat klart.

/ Thérèse

Klicka, dela, sprid! (Men tänk efter före.)

Internet är fantastiskt. Jag måste ändå säga det. Så mycket kunskap, så många relationer, så många nya perspektiv och öppna dörrar det erbjuder. Och så snabbt det går! Ett klick och så är en spännande artikel eller en kul bild delad vidare. Och vidare. Och vidare. Den som är någorlunda bekant med sociala medier vet hur dessa vågor byggs upp. Nästan varje dag är det någon eller ett par länkar som snurrar på twitter eller facebook, och ofta är mönstret detsamma: några börjar dela, många hänger på och så plötsligt surrar hela ens flöde om samma länkar, bilder eller nyheter. Vågen når vanligtvis sin kulmen på mindre än ett dygn och rullar sedan ut i det stora havet, för att lämna lite krusningar ytterligare en tid framöver.

Men ibland kommer någon som bryter flowet. Som dödar klickglädjen alla så glatt surfar på genom att säga nåt i stil med: "Men varför delar ni det här egentligen? Har ni inte tänkt på att ..." Ofta lyckas motvikten inte bromsa vågens massiva framfart, men en och annan som tidigare delat glatt tar ett skamset steg tillbaka, och i undantagsfall kan plötsligt hela vågen göra en helomvändning. Det är en närmast absurd upplevelse.

Igårkväll började en länk snurra på facebook och twitter. Den ledde till ett blogginlägg skrivet av en gymnasiekille, som varit utomlands och köpt sex av en ung kvinna. I blogginlägget beskrev han händelsen i nedsättande ordalag gentemot kvinnan, och publicerade dessutom flera bilder på platsen, sig själv och kvinnan som han hade köpt sex av. Inlägget spreds som en löpeld. Alla förfasades över att han köpt sex, och över kommentarerna på bloggen som ivrigt hejat på honom. Många av de som spred inlägget är drivande i den feministiska debatten, men inte tycktes reflektera över att samtidigt som man försökte hänga ut killens agerande, så hängde man också ut kvinnan. Jag får anta att syftet med delningarna var att uppmärksamma exempelvis hans vidriga kvinnosyn, men genom delningarna bidrog man också till att exploatera kvinnans kropp. Hur kan en sådan kränkning av kvinnan rättfärdigas av viljan att hänga mannen?

I morse såg jag att Joakim Lamotte (journalist som bland annat arbetar med SVT Debatt) hade skrivit om och länkat till inlägget. När jag kritiserade länkningen på twitter fick jag till svar att han tyckte det var ett ypperligt tillfälle att ta debatten om att svenskar köper sex i utlandet. Kanske är det ett ypperligt tillfälle. Men jag tvivlar. Sannolikt hade det gått att skriva samma text och bara låta bli att länka. (Det hade förstås gått utmärkt att googla fram det aktuella inlägget, men allt som inte är ett knapptryck bort bromsar vågen.) Jag har bara svårt att acceptera att "debatten" kan överordnas en människas integritet. 

Något liknande inträffade för några veckor sedan, i samband med Isabella Löwengrips blogginlägg om feminism. Ett mycket blogginlägg som beskrev ett sexuellt övergrepp Löwengrip utsatts för, och som de menade borde göra henne till feminist, spreds brett och återpublicerades bland annat på SVT Debatt. Många klickade, delade och hejade på, ända tills My Vingren på Politism klev in. Hon menade att valet att gå ut med ett övergrepp aldrig ger någon annan rätt att använda det mot dig i en smutsig debatt. Plötsligt klövs debatten i två, och flera av de som initialt delat debattartikeln backade efter Vingrens inlägg. 

Man kan förstås se att det är positivt att det finns de som reagerar. Inlägget av gymnasiekillen som började länkas igår kväll är bortplockat från bloggen, sannolikt med anledning av protesterna. Men i backspegeln undrar jag ändå: var det värt det? Kan vi sätta en prislapp på en människas rätt till sin kropp? Är det okej att dela ett blogginlägg där en ung kvinna identifieras som "hora", så länge vi får igång debatten om att svenskars sexköp i utlandet bör kriminaliseras? Är det okej att på en stor debattsida berätta om de övergrepp någon utsatts för, bara för att personen själv valt att berätta om det?

Internet är fantastiskt. Jag måste ändå säga det. Men ibland önskar jag att det fanns en dialogruta som ploppade upp när man klickat på en delningslänk: 

"Innan du delar: Är det här inlägget verkligen så bra som det verkar? 

Finns det uppgifter i inlägget som du inte hade önskat skulle spridas om inlägget hade handlat om dig? Kränker eller förlöjligar inlägget individer eller grupper?"

En slags varningstriangel helt enkelt. Jag tror nämligen vi kan behöva hjälp att tänka efter före, och inte bara svepas med vågen.

/ Thérèse

Till tryck!

Alldeles nyss fick jag mail från förlaget med det glädjande beskedet att mitt bokmanus nu skickats iväg till tryckeriet! Snart ska det dessutom gå att provläsa de första 16 sidorna i boken på nätet - jag återkommer så snart det är klart. Till dess kommer här en bild på den sista versionen omslaget. Mer info om boken hittar du här på min hemsida, eller här på förlagets hemsida.

/ Thérèse

När minnena jagar mig

När minnena jagar mig
Tar jag min tillflykt till dig

Du skriver inga journaler
Hos dig finns inga arbetsbetyg

Det foto du har av mig
Sitter inte i ett kontrollregister

Nej, jag vet i djupet av mitt hjärta
att du bär det någonstans i en varm ficka

Och visar det med gläde för var och en
som vill öppna ögonen och se:

Det här är min älskade son,
min utvalda dotter

som jag bär dag och natt
genom försoningens bergspass

Ylva Eggehorn

Isolering - behandling, säkerhetsåtgärd eller tortyr

På 1950-talet genomförde Donald Hebb psykologiska experiment som fått stor uppmärksamhet. Han ville undersöka vad som hände när människor isolerades och berövades sina sinnen, så kallad sensorisk deprivation. För att göra det rekryterade han frivilliga försökspersoner, friska män tilliga studenter, som fick ordentligt betalt för att delta. Personerna låstes in i varsen från händerna och huden. En fläkt susade för att störa bort eventuellt ljud.

Hebb hade planerat att experimentet skulle pågå i sex veckor, men ingen av hans försökspersoner stod ut längre än en vecka - de flesta gav upp redan efter ett par dagar. Försökspersonerna drabbades av såväl hörsel- som synhallucinationer, och hade svårt att tänka klart. Hebb kunde visa att hjärnan är aktiv även utan yttre stimuli och att nervprocesser på ett dynamiskt sett ger upphov till tankar, känslor, föreställningar.

Hebbs experiment ansågs länge för kontroversiella för att upprepa eftersom flera av försökspersonerna for illa av det. År 2008 valde dock brittiska BBC att upprepa delar av hans forskning. Experimentet bestod av sex frivilliga personer som skulle vistas i en cell under 48 timmar. Cellerna filmades och övervakade av en psykolog. Hälften av försökspersonerna befann sig i en totalt mörklagd cell med en säng, ett bord och en stol, och den andra hälften i ett upplyst rum men de bar handskar kring händerna, glasögon som kraftigt försämrade synen samt hörlurar med konstant brus. Precis som Hebbs försökspersoner kunde de när som helst avbryta experimentet, och de visste också att de oavsett vad skulle ta slut efter 48 timmar. Men efter bara några timmar hade en av kvinnorna i den mörklagda cellen svårt att lita på sina kvarvarande sinnen: hon upplevde lakanen i sängen som våta i stället för kalla, och kvinnan utvecklade under försökstiden direkta vanföreställningar.  

Isolering, att avskilja en människa från andra, är något som används med olika syften i olika verksamheter. Inom psykiatrin och ungdomsvården kan avskiljande användas för att patienten eller klienten bedöms vara våldsam och utgöra en fara för andra. I kriminalvården kan interner eller häktade isoleras för att det inte ska (för)störa en pågående utredning. I vissa fall, som på Guantánamo och i Abu Ghraibfängelset, har isolering används som tortyr- och förhörsmetod.

Den senaste tiden har flera fall och typer av isolering uppmärksammats av media. Sveriges radio berättade igårom Robert King som satt isolerad i 29 år och fortfarande, 13 år senare, har svårt att orientera sig och har svårt för öppna ytor. Smålandsposten (och andra media t.ex. Expressen) berättade förra veckan om en man på rättspsyk i Växjö som suttit isolerad i femton månder, trots att grundregeln bara ger rätt att isolera i åtta timmar. FN:s antitortyrkommité har upprepade gånger kritiserat Sveriges häktningsförfarande, bland annat för att vi håller häktade personer isolerade under lång tid och på godtyckliga grunder. I början av februari presenterade åklagarmyndigheten förslag på åtgärder. Förra vården kritiserade Barnombudsmannen att barn isoleras i häkten, och vill helt förbjuda isolering av barn. 

När jag och Sofia Åkerman skrev boken Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott berättade vi om hur kvinnor med självskadebeteende isolerades i många dygn i försök att få dem att sluta skada sig själva. Isoleringen skedde i små rum, ibland med frostade glasrutor så patienten inte kunde se ut. I rummet fanns ingen klocka och det enda ljud som hördes var ventilationens susande. Vissa patienter isolerades med så kallade tvångshandskar och tvångshjälm: en slags skinnpåsar som låstes fast kring handlederna och en hockeyhjälm som sattes på huvudet. En kvinna som var mycket närsynt berättar hur skötarna tog hennes glasögon när de satte på henne hjälmen, vilket ledde till att hon inte såg vem som kom in i rummet när de skulle titta till henne. 

Varken patienterna  på (rätts)psyk eller internerna på häktet berövas lika många sinnen som försökspersonerna i experimenten av Hebb eller BBC. Trota det vittnar många av dem om psykiskt lidande och ibland alltså om så allvarliga symtom som hallucinationer. Det får mig att allvarligt ifrågasätta om isolering verkligen kan vara en human metod att använda sig av, när vi så väl känner till de negativa effekterna. Eller är det faktiskt så att ändamålet helgar medlen?

/ Thérèse

Annat i media: SvD Debatt

Självskadeklinik för kvinnor stängs

Idag berättar Svt Smålandsnytt att en avdelning för självskadande kvinnor stängs. TT har snappat upp nyheten som publiceras i många tidningar under den något ironiska rubriken "Självskadeklinik för kvinnor stängs". Så vad är det egentligen som stängs?

Den rättspsykiatriska kliniken i Växjö är sannolik den klinik i landet som vårdar flest patienter med självskadebeteende. Det finns andra rättspsykiatriska kliniker som vårdar enstaka patienter, och självklart också alla vanliga psykiatriska kliniker, men Växjö har troligtvis flest patienter samtidigt. Den senaste siffran jag hörde var att de har 20-25 patienter med den problematiken på kliniken, och det är i den storleksordningen det legat de senaste åren. Majoriteten av dessa patienter vårdas på någon av klinikens rättspsykiatriska avdelningar som skyddas av flera meter höga murar, taggtrådsstängsel, larmbågar och övervakningskameror. En minoritet av patienterna med självskadebeteende vårdas på något som kallas Talludden - en utslussningsenhet med fem vårdplatser. 

Talludden är en villa som ligger på sjukhusområdet, men utanför murarna. Sannolikt är det därför den kallas "öppen" i media. Så vitt jag fått veta så är Talludden inte låst, men patienterna behöver ändå tillstånd för att få lämna trädgården. Alla patienter jag varit i kontakt med vårdas på LPT (eller LRV) när de bor på Talludden, vilket alltså innebär att de är där på tvång. 

Nu ska Talludden stänga. Rättspsyk i Växjö kommer även fortsättningsvis att ta emot patienter med självskadebeteende och vårda dem "innanför murarna" på sina vanliga vårdavdelningar, men utslussningen på Talludden lägger ner. Sjukhusledningen menar att vårdtiderna har blivit för långa och att patienterna mår bra av att få sin utslussning på hemmaplan. På sätt och vis är det förstås synd att det är den delen av vården som patienterna generellt sett är positiva till - i alla fall i jämförelse med den vård de fått "innanför murarna" - som ska stängas, men jag tror ändå det är ett bra beslut. Förhoppningsvis tvingar det hemlandstingen att ta tag i situationen. Långt ifrån alla patienter passerar visserligen Talludden innan de skrivs ut, men i viss mån tror jag att det kommer påminna hemlandstingen om var ansvaret ligger. Och det är inte hos rättspsyk i Växjö.

Till sist kan jag bara återigen konstatera det tragiska i att den klinik i landet som själva utnämnt sig, och av media betraktas som, en (specialist)klinik för patienter med självskadebeteende i själva verket är en rättspsykiatrisk klinik. Det säger någonting om nivån på behandling för självskadebeteende i Sverige. Det säger någonting om hur lågt vi har prioriterat den här patientgruppen när vi fortfarande, år 2014, accepterar att flickor och unga kvinnor vårdas på rättspsykiatriska kliniker för att de skadar sig själva. Det säger någonting om hur urusel vården i många hemlandsting är, när den enda förening som företräder patienter med självskadebeteende kritiserar nedläggningen av Talludden. När vård på rättspsyk är bättre än vård hemma, eftersom man vet att risken är stor att vården uteblir.

Det gör mig outsägligt ledsen.

/ Thérèse

I media: SVT1, SVT2, SvD, Aftonbladet, Skånskan, 

Läs även andra bloggares åsikter om Talludden, rättspsyk, självskadebeteende, Växjö, psykiatri

Feminismer - inte feminismen

Jag skulle inte, men kan inte låta bli att, kommentera Blondinbellas två inlägg om feminism. Eller snarare - hennes föreställning om vad feminism är. Har du inte läst inläggen finns de här och här (med varning för frustration).

Enligt Isabella är feminister:

"ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för."

Hon menar också att:

- det är jämställt idag i Sverige

- feminismen inte enbart står för jämställdhet utan också ett förakt mot män

- feminismen visar vilsna tjejer en felaktig bild av Sverige där vi [kvinnor] måste stå upp till kamp, jämt

- feminismen inte har något mer att göra i Sverige

- hon inte har feminismen att tacka för någonting

Om det här verkligen är vad Isabella tror att feminismen är, så förstår jag också att hon inte kan kalla sig feminist. Men hennes okunskap och historielöshet gör mig ruskigt nedslagen.

Grejen är så här: 

Feminism är inte en strömlinjeformad rörelse där alla tycker likadant. Det är ett myller av livliga åsikter, ståndpunkter, perspektiv, tillvägagångssätt och prioriteringsordningar samlade ett gemensamt paraply. Under det här paraplyet ryms tiotals, hundratals eller kanske till och med tusentals olika feministiska strömningar. 

Det finns alltså inte en feminism att invända emot. Däremot finns det feministiska rörelser, individer eller organisationer man kan sympatisera mer eller mindre med. Men vad är då gemensamt för alla dessa feminismer? Tja. Den vanligaste definitionen av feminism är insikten och åsikten att kvinnor strukturellt är underordnade män, och att detta är en struktur som måste förändras 

Att kalla sig feminist innebär alltså inte att man samtidigt skriver under på allt som alla feminister gör, tycker, tänker och säger, utan att man vill arbeta mot samma mål: Ett samhälle där män och kvinnor värderas lika och har samma rättigheter och skyldigheter. 

Att kalla sig feminist innebär exempelvis att man inte tycker det är rimligt att män får bättre vård, bara för att de är män. Det innebär att man inte accepterar att män får högre lön för samma arbete som kvinnor gör - bara för att de är män. Men framförallt innebär det att man inte blundar för de skillnader som finns i samhället. Det innebär att man inte försöker bortförklara att bara en försvinnande andel av landets ledande företagsposter innehas av kvinnor, eller att metallarbetarnas löner ligger så mycket över kommunalarbetarnas. 

Som en bonus - men det är bara vad jag tycker - innebär att vara feminist också att man inte spottar alla kvinnor som gått före och krattat manegen åt oss som lever nu, utan att man inser att det är tack vare dem som kvinnor idag:

- kan rösta och engagera sig politiskt

- får köpa och äga vår bostad

- är myndiga även som ogifta

- får ärva våra föräldrar på samma villkor som våra bröder

- har tillgång till preventivmedel 

- och har goda möjligheter att göra abort utan att sätta vårt eget liv på spel

- får utbilda oss oavsett vilken socioekonomisk bakgrund vi har

- kan jobba och låta pappan vara hemma med barnen: den möjligheten kom först på 70-talet

Hur man kan vara emot det här är för mig en ständig gåta. Därför vore det oerhört intressant att höra Isabella ta ställning till den här bilden av feminism.

/ Thérèse

I media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, Svt Debatt, 

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, blondinbella, isabella,

Veckans brott

Jag tittade på Veckans brott igår, där de bland annat visade ett inslag från kvinnofängelset Hinseberg. Återigen påmindes jag om det absurda i att interner inom Kriminalvården har rätt till minst en timmes utomhusvistelse per dag, något som vore en drömsituation för många patienter inom den psykiatriska slutenvården. Även patienter som inte är så illa ute att de isoleras långa perioder (som den här mannen vid rättspsyk i Växjö) kan ju ändå hållas inomhus i månader. Jag har många gånger funderat kring, men aldrig förstått, varför patienter som (tvångs)vårdas i psykiatrin inte har rätt till frisk luft. Är det någon som vet?

Jag tänkte också på att kvinnorna på Hinseberg hade (i.a.f. som det framstod i programmet) relativt mycket sysselsättning. De kunde arbeta eller studera, hade ibland terapi och ansvarade för avdelningens matlagning. Även där menar jag att psykiatrin kan lära sig något av Kriminalvården. Utomhusvistelse och sysselsättning är två välkända hälsofaktorer, som många patienter berövas i den slutna psykiatriska vården. Är inte det ganska motsägelsefullt?

/ Thérèse

P.S. För tydlighetens skull: jag menar INTE att interner INTE ska få komma ut. Jag ifrågasätter bara att det inte finns någon motsvarande regel för patienter i psykiatrin. D.S.

På flykt från mörka februari

På en kulle där tre grusvägar möts ligger en gammal gård där släktingar till mig har bott i mer än hundra år. Det är ett stort gult trähus flankerat av röda uthus och stengärdesgårdar. En sen kväll i augusti drar jag en kofta om axlarna och går ut i trädgården. Trots att det snart är midnatt är luften fortfarande ljummen, och stengrunden minns solens värme.

Jag rundar husknuten och går ner för en liten sluttning. Här omsluts jag av mörkret. Det finns bara två lyktstolpar inom flera kilometers radie – de som morfar lät sätta upp för sextio år sedan – men huset skymmer deras sken. I bortre delen av kohagen skymtar jag konturerna av dussintals månghundraåriga ekar, men jag ser dem nog mest för att jag vet att de finns där. Så lägger jag mig raklång på rygg i det lätt fuktiga gräset, blundar några sekunder och tar ett djupt andetag. När jag slår upp ögonen igen möter jag alltet.

Jag har aldrig sett så många stjärnor som jag ser här. I staden tränger ljuskällorna undan rymdens ljus, men här, på rygg i det svala gräset överväldigas jag av den glittrande stjärnhimlen. Knappt har jag hunnit fästa blicken så träder nya ljuspunkter fram. Den djupsvarta himlen strålar och nya, ljusa prickar träder fram ju längre jag orkar fokusera blicken. Plötsligt gungar marken till och jag greppar med mild panik om grässtråna – verkligheten blir så svindlande att jag för ett kort ögonblick tror att jag ska lyfta från gräsmattan och slungas rakt ut i vintergatan.

Men allt stillar sig snart igen och jag lutar mig halvliggande mot armbågarna. Fullmånen stiger över himlavalvet och snart sprider sig ett trolskt ljus över trädgården, hagarna och över korna som sover under det gamla körsbärsträdet. Syrsorna har tystnat och det enda som hörs är den mjuka brisen som försiktigt rister i eklöven, och ån som dånar någon kilometer bort. Inga bilar. Inga fläktar. Inga apparater. Inga människor. Bara tystnad.

Jag låter mig omslutas. Av tystnaden, av mörkret och månskenet, av närvaron och stjärnornas oändliga glans. Jag låter mig gå vilse i tankarna på att de stjärnor jag ser kanske inte längre lyser: kanske har de slocknat under den tid det tagit för ljuset att färdas från dem till mig. Jag låter mig bäras av känslan av att vara en del av något mycket större. Låter släktskapen knyta band mellan ett då och ett nu, och känner hur jag bottnar i livet, verkligheten och jaget. I helhet och helighet.

/ Thérèse

Vård på olika villkor

Idag skriver flera tidningar om en studie som visar att män och kvinnor inte får vård på lika villkor. Det är professor Inger K. Holmström som arbetar med ett forskningprojekt för att utveckla telefonsjuksköterskors genuskompetens. När pappor ringde sjukvårdsupplysningen för att få hjälp åt sina barn, fick de dubbelt så ofta en läkartid åt barnet som mammorna fick när de ringde åt sina barn som var lika sjuka. När man sedan studerade 800 män och kvinnor som ringt sjukvårdsupplysningen för egen del såg man samma mönster: män fick tid hos läkare och kvinnor fick råd om egenvård, trots att de beskrev samma symtom.

Det här fick mig att tänka på en föreläsning jag hörde när jag läste på sjuksköterskeprogrammet i Linköping 2007, om det så kallade tvättsäcksprojektet. Allt började med att en sjuksköterska undrade varför tvättsäcken i herrarnas omklädningsrum på en hudklinik alltid var fullare och behövde bytas oftare än tvättsäckarna hos damerna. Förklaringen blev en riktig ögonöppnare:

På kliniken behandlades patienter med psoriasis, en sjukdom som är ungefär lika vanlig hos män som hos kvinnor, men kvinnor har mer handeksem än män. Det visade sig att män i högre utsträckning fick behandling på mottagningen med smörjhjälp och ljusbehandling. Kvinnor å sin sida ordinerades oftare egenbehandling, och när de fick ljusbehandling gick de färre gånger än männen. I samband med behandlingen duschade patienterna och kastade sina handdukar i tvättsäcken. Eftersom männen oftare behandlades på mottagningen och kvinnorna oftare behandlade sig själva hemma, fylldes tvättsäckarna i herrarnas omklädningsrum snabbare. 

Av uppenbara skäl är det billigare för vården (och staten) att patienter behandlar sig själva med egenvård, än att de kommer för att bli smorda och få ljusbehandling på sjukhuset. Författarna till artikeln i Läkartidningen skriver att kvinnornas egenbehandling subventionerar den offentliga hudmottagningsbudgeten. Om kvinnor skulle behandlas på samma sätt som män skulle de resurser som läggs på kvinnors behandling öka med 61 procent.

Artikeln om Tvättsäcksprojektet (som finns att läsa här) är från 2005. Holmströms forskning pågår nu och kan bara bekräfta sådant vi redan vet. Hälso- och sjukvårdslagen säger att vård ska ges på lika villkor, men som det ser ut idag är det långt dit. Men så länge genusvetenskap fortsätter att betraktas som flum, trams och humbug lär ingen förändring komma till, för det behövs väl ändå inte. Kvinnor är ju så omvårdande till sin natur ... 

/ Thérèse

Mer att läsa finns i:
Tidningen Curie (från Vetenskapsrådet)

Aftonbladet 1 & 2, DN, SvD & VLT.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, genus, jämställdhet, tvättsäcksprojektet