Flyktens riktning: till eller från

Jimmie Åkesson. Jag kommenterar sällan poltik, men efter att ha läst åtskilliga referat av ditt sommartal har jag bara en sak att säga: tänk om, tänk rätt.

Människor flyr inte till Sverige för att glida runt på en skattebekostad räkmacka. De flyr till ett land där människor som du kommer att hålla dem ansvariga för allt från folkhemmets förfall och brinnande skolor, till upplopp, kravaller, sprängdåd, tiggeri och våldtäkter. De flyr till ett land där de kommer att mötas av fördomar, våld och avsky, eftersom det trots allt framstår som det bättre alternativet.

Människor som är på flykt lämnar det land där de har sina rötter och sin trygghet. Det land där de kan språket, där de har sitt hemma och känner igen alla dofter och smaker, där de förstår kroppsspråket, klädkoderna, riterna och religionen, där de har sina barn, föräldrar och vänner de älskar och delar minnen och platser med. Deras beslut att lämna allt i livet som är konstant och begripligt är inte en flykt till den svenska välfärden, utan en flykt från ett land och en livssituation som hotar hela deras existens.

Och vet du Jimmie. Det spelar ingen roll att du påstår att svenska folket har fått nog, och att du föreslår att vi borde rösta om invandringen. Det förändrar inte situationen. Det räddar inte livet på den diabetessjuka flickan du talade om, som dog av människosmugglarnas girighet. Det gör inte livet tryggare för de 12 miljoner syrier som är på flykt. Det raderar inte det som du kallar illegala flyktingar - för ingen människa är illegal. Det är inte ditt lidande när du ser en tiggare som räknas - det är lidandet hos människan som sitter där med en skylt och en tom mugg som spelar roll.

Jag tror också att svenska folket har fått nog: nog av ständig politisk smutskastning där de enda vinnarna är vi som redan har i överflöd, och de eviga förlorarna är de som kämpar för att överleva dagen och drömmer om ett liv bortom en ständigt livshotande flykt.

Vi har ett ansvar för varandra; ett ansvar som varken upphävs genom landsgränser eller politiska utspel. Det kan varken du, ditt parti eller en folkomröstning förändra.

/ Thérèse

I media:

Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, SvD, DI, HD

Läs även andra bloggares åsikter om jimmie åkesson, sd, invandring, sommartal, ingen människa är illegal

Skymningsflickan av Katarina Wennstam

Bok: Skymningsflickan

Författare: Katarina Wennstam

Förlag: Albert Bonniers

Hur: Storytel

Betyg: 4 av 5

Fram till för några veckor sedan var det enda jag läst av Katarina Wennstam Flickan och våldtäkten samt En riktig våldtäktsman. Vidriga böcker, men oerhört viktiga, då de satte ljus på de många gånger orimliga förfaranden i domstolar vid sexualbrottsmål. 

Hur som helst. I början av augusti hörde jag talas om den här boken, Skymningsflickan. Jag tyckte den lät intressant, men förstod också att den ingick i en serie om kriminalkommisarie Charlotta Lugn och advokat Shirin Sundin. Därför började jag med att lyssna på Svikaren, och gick sedan raskt vidare med Stenhjärtat och Skuggorna för att till sist komma fram till Skymningsflickan. Drygt två veckor tog det att lyssna igenom alla böckerna, för ja - det var hopplöst svårt att lägga dem ifrån sig.

Wennstam har tagit med sig sin sakkunskap, sin skarpa blick för detaljer och sin förmåga att skildra det många väjer att tala om in i deckarnas värld. Och jag gillar det. Mycket. Varje bok har sitt tema: fotbollshuliganer, barnmisshandel, hämnd och sexualbrott. I Skymningsflickan får vi möta Molly, en tonårstjej med självskadebeteende, och genom henne också Miranda, hennes bästa vän som tagit livet av sig. Det här är en berättelse om utsatthet, om vuxenvärldens svek och hur mycket hjälp man kan ha av en titel och en läkarlegitimation när ord står mot ord. Den som känner mig förstår att det här är komponenter som fångar mitt intresse, och Wennstam förvaltar dem väl. 

Jag tycker mycket om referenserna till verkliga fall, domar och brottslingar. Det ger boken tyngd och påminner mig om att det jag läser förvisso är uppdiktat, men att sanningen troligtvis inte ligger särskilt långt bort. Boken känns helt enkelt trovärdig, vilket inte minst blir uppenbart då jag gång efter annan blir så frustrerad att jag vill skrika högt. 

Alla hennes böcker i serien om Lugn och Sundin rymmer många karaktärer, på gränsen till för många, och Skymningsflickan är inget undantag. Med de många karaktärerna kommer också vindlande sidospår, och berättelsen balanserar på gränsen till att bli övermättad av just dessa. Kanske är det också lite väl mycket vardag för att hålla tempot uppe. Boken rymmer åtskilliga sexscener, många trasiga relationer och mängder av persisk matlagning. Det bidrar förstås till att nyansera och fördjupa karaktärerna, men jag hade klarat mig med lite mindre. 

Men det som stannar kvar i mig efter att ha läst ut Skymningsflickan, och med den hela serien om Lugn och Sundin, är en vilja till förändring. Wennstam gestaltar och ger röst åt människor som annars inte med självklarhet blir lyssnade till. Det funkade i Flickan och våldtäkten, och det funkar i Skymningsflickan. Det här är definitivt ett författarskap jag kommer att fortsätta följa.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om bokrecension, recension, skymningsflickan, katarina wennstam

Polarnatt av Frida Skybäck

Bok: Polarnatt

Författare: Frida Skybäck

Förlag: Forum (Tack för recensionsex!)

Hur: Storytel/pappersbok

Betyg: 5 av 5

I våras läste jag del ett i denna historiska romantrilogi om systrarna Stiernfors (recension finns här). Den överraskade mig positivt, och fick mig att se fram emot uppföljaren, den nu lästa Polarnatt. Kanske ska jag återigen säga att historiska romaner vanligtvis inte är det som får mig att plocka ner en bok från hyllan, och kretsar de dessutom kring kärlek så är loppet kört. Det är inte min grej. Men Frida Skybäck utmanar mig och får mig att retirera. Polarnatt lever upp till de förväntningar som jag fick efter att ha läst Norrsken. Det är helt enkelt en riktigt bra roman.

De tre systrarna Stiernfors har vuxit upp på godset Rosenlund med goda ekonomiska och materiella förutsättningar. I första boken blir äldsta dottern Cecilia bortgift i försök att skyla några besvärande hemligheter, men det äktenskap hon tvingas in i kan knappast kallas kärleksfullt. Nu står mellansystern Elisabeth näst i tur att finna en make, och förhoppningarna finns förstås att det ska gå bättre för henne än sin syster. Minstingen Amelie har, precis som i Norrsken, en tillbakahållen roll, något jag uppskattar. Hon ter sig inte särskilt sympatisk, och det är de äldre syskonens livsöden som fängslar mig.

Boken kretsar kring de tre systrarnas liv och vardag, kärlek och relationer. Vi får följa Cecilias liv på sin nya gård, och Elisabeths sökande efter en make. Då och då får vi korta brev från Amelie som befinner sig i Stockholm och rör sig i kungliga kretsar. Visst kan jag undra varför Elisabeth är så tveksam till närhet med Mathias, när hon utan större omsvep närmar sig Vera. Och visst frågar jag mig varför sanningen om von Strauss tycks så svår att avslöja. Men det är i sammanhanget små frågetecken, som blir förlåtna av att berättelsen som helhet ger mig så mycket läsglädje.  

Att läsa Polarnatt är att kliva in i en annan värld. Även om tempot är något högre än i Norrsken, så är det ingen actionfylld berättelse vi får ta del av. Och det ska ingalunda läsas som kritik. Att skriva en bok som helt saknar deckarnas enkla cliffhangerknep, och ändå hålla intresset hos läsaren kräver sin författare. I stilla mak får jag som läsare fördjupa min relation till Cecilia och Elisabeth, vilket är ett måste för att på allvar kunna förstå de svårigheter de ställs inför. Skybäcks historiekunskap skapar en trovärdig berättelse, och bakom frasande kjolar och tebjudningar finns en näve knuten i kvinnokampen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att heja på karaktärerna. Jag vill ropa till dem att fortsätta kämpa. Att deras agerande kommer få betydelse, om inte för dem själva, så för oss kvinnor som lever ett och ett halvt sekel senare.

Nu inleds väntan på den tredje och avslutande boken om systrarna. Tur jag har jobb, studier och annat läsbart att distrahera mig med under tiden.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om recension, böcker, skrivande, läsande, läsning, frida skybäck, polarnatt, norrsken, forum

PTSD orsakad av psykiatrisk vård

PTSD - posttraumatiskt stressyndrom. Studier visar att 5-10% av en befolkning någon gång i livet drabbas av PTSD, men långt ifrån alla diagnostiseras. Länge förknippades PTSD med krigsveteraner och flyktingar, men idag vet man att tillståndet kan utlösas av en lång rad olika traumatiska livshändelser. Det kan handla om överfall, sexuellt våld, olyckor eller naturkatastrofer. Forskare har bland annat visat att intensivvård kan utlösa PTSD (1). Svåra upplevelser under intensivvård finns också med i vårdguidens lista över möjliga händelser som kan orsaka PTSD.

Att svåra upplevelser under psykiatrisk vård skulle kunna orsaka PTSD finns däremot inte med i vårdguidens lista. Faktum är att jag inte hittar någonting alls på svenska hemsidor om PTSD orsakat av psykiatrisk vård. Inga landsting eller universitet skriver om risken att utveckla PTSD som en följd av att vårdats inom psykiatrisk slutenvård.

När det gäller traumatiska upplevelser finns något mer information. Svenska psykiatriska föreningen skriver i sina kliniska riktlinjer om vikten att upprepa information för en patient eftersom "patienten också [kan] ha traumatiska upplevelser av tidigare tvångsvård eller tvångsvårdsupplevelser som till exempel övergrepp av olika slag som kan bidra till oro och rädsla." Tyvärr fördjupas inte resonemanget, och varken orsakerna till traumatiseringen, risken för retraumatisering eller behandling av patientens trauman berörs. På samma sätt förhåller det sig i de enstaka uppsatser och andra skrifter jag hittar: det slås fast att tvångsåtgärder kan upplevas traumatiskt för patienter, men något mer ingående resonemang kan jag inte hitta.

Forskning

I den internationella forskningen så ser det delvis annorlunda ut. Jag hittar artiklar som undersökt psykiatrisk vård som en utlösare av PTSD. Flera forskarteam har kunnat visa att patienter som har vårdats på en psykiatrisk avdelning, frivilligt eller med tvång, har utvecklat PTSD som ett resultat av vården.

Grovt indelat verkar symtomen på PTSD antingen vara kopplade till traumatiska erfarenheter som patienten själv erfarit (t.ex. att bli fastlåst, fasthållen, avskild eller förd till kliniken med polis), eller till att ha bevittnat traumatiska situationer (t.ex. att se en patient brottas ner eller att bli mycket våldsam). Samma patient kan traumatiseras både genom egna upplevelser och genom att bevittna traumatiska situationer.

Generellt kan sägas att de allra flesta personer som utsätts för ett trauma inte utvecklar PTSD. Ju fler trauman en person råkar ut för, och ju allvarligare graden av traumat är, desto högre är risken att personer ska utveckla PTSD. Kvinnor löper högre risk än män att drabbas av PTSD efter ett trauma. Personer som redan lider av en psykisk sjukdom löper högre risk att drabbas av PTSD, vilket alltså gör patienter i den psykiatriska vården särskilt utsatta.

Exempel på studier

En svensk avhandling (2) har visat att patienter som söker sig till psykiatrin kan lida av trauma och PTSD utan att detta undersöks eller diagnostiseras. Av 839 patienter vid en öppenvårdsmottagning i ett mångkulturellt bostadsområde, hade ingen patient fått diagnosen PTSD under året. När man ur denna population sedan undersökte patienter ur fyra olika etniska grupper - araber, iranier, turkar och svenskar - fann man att 69% av iranierna, 59% av araberna, 53% av turkarna och 29% av svenskarna uppfyllde kriterierna för PTSD. De patienter som upplevde att deras trauman hade beaktats tillräckligt i behandlingen, hade bättre självskattad hälsa, färre symtom och större förtroende för behandlarna än de som inte haft denna upplevelse.

En fransk studie (3) med 293 deltagande patienter visar att ungefär var tredje patient i psykiatrisk slutenvård (n=70, 29%) var med om minst en traumatisk händelse under sin vårdtid (tvångsvårdade och instabila patienter exkluderades). Till traumatiska händelser räknades bland annat att bli övervakad i intima situationer (toabesök, dusch), att bli avklädd och visiterad samt att ha våldsamma eller skrämmande medpatienter. Bland dem som erfor minst en traumatisk händelse under sjukhustiden, uppfyllde 12% kriterierna för PTSD fem veckor efter vårdtiden. Eftersom man inte hittade några samband mellan de som utvecklade symptom på PTSD och tidigare trauman eller redan existerande PTSD, menar forskarna att det var själva inskrivningen som orsakat symptomen.

En amerikansk studie (4) som omfattade 142 patienter visar att psykiatriska patienter upplever många olika typer av traumatiserande händelser i slutenvård, däribland fysisk misshandel och sexuella trakasserier. Patienterna blir även vittne till traumatiska händelser, som att se medpatienter misshandla eller bli misshandlade.

I en annan amerikansk studie (5) var 47% av deltagarna med om ett trauma (enligt DSM-IV definition) under tiden på psykiatrisk avdelning. Att bli vittne till fysiskt våld (22%) och att bli utsatt för fysiskt våld (18%) var de vanligaste formerna av trauman. Studien visade också att nästan alla patienter (96%) hade varit med om någon traumatisk upplevelse tidigare i livet, och 27% av patienterna uppfyllde kriterierna för PTSD. De patienter som upplevt många trauman tidigare i livet, eller som blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, for också mer illa av upplevelserna på avdelningen.

Ett närliggande område är forskning som visar att en akut psykos kan trigga PTSD. Det finns till exempel en amerikansk studie (6), där 39% av de 38 deltagarna uppfyllde kriterierna för PTSD efter att de tillfrisknat från sin psykos. En brittisk studie (7) visade att 38% av de 35 deltagande patienterna uppfyllde kriterierna på PTSD efter att för första gången ha insjuknat i en psykos.

I en finsk studie (8) uppfyllde 11% av de 46 patienterna, som led av schizofreni, kriterierna för PTSD åtta veckor efter att de tagits in för psykiatrisk vård. Den finska studien skiljer sig på flera sätt från andra, genom att ha lägre förekomst av PTSD efter vård, och genom att ha mätt traumatiska symptom relaterade till psykosen respektive vården separat. Tidigare forskning har visat att vården kan vara mer traumatiserande än sjukdomen, men den finska studien tillskrev 69% av de traumatiska symptomen till psykosen, och 24% till vården.

Slutsats

Förståelse för vårdrelaterad PTSD är viktigt av flera skäl, dit suicidprevention är ett av dem. Ett symtom på PTSD är att den drabbade gör allt som står i hens makt för att undvika situationer och platser som påminner om traumat. Den normala reaktionen för en patient med vårdrelaterad PTSD är alltså att söka sig ifrån vården, för att slippa retraumatisering. Det innebär att patienten vill undvika att ta kontakt med vården, även vid en eventuell försämring. 80-85% av patienter med PTSD har andra psykiska sjukdomar, där depression generaliserat ångestsyndrom och missbruk/beroende är de vanligaste (9). Om vi utgår från att psykiatrisk vård faktiskt har en självmordsförebyggande funktion, borde detta - att patienten undviker vård, även vid försämring - påverka risken för fullbordade suicid.

En annan viktig aspekt är behandling. Den gängse ordningen är att en person som är sjuk söker sig till sjukvården. Vid PTSD rekommenderas psykologisk exponeringsbehandling, antingen KBT (kognitiv beteendeterapi) eller EMDR (eye movement desensitation and reprocessing). Men vad händer när vården, den som ska ge möjlighet till läkning, utgör eller är en del av traumat? Hur får man patienter att söka sig till källan för sitt trauma, för att där kunna få hjälp?

Ett tydligt exempel på detta problem fick jag och Sofia Åkerman när vi arbetade med boken Slutstation rättspsyk. Vi intervjuade ett trettiotal kvinnor med självskadebeteende som vårdats på rättspsykiatriska avdelningar, trots att de inte dömts för brott. Kvinnorna berättade om fruktansvärda upplevelser från sin vårdtid: många dygn i total avskiljning eller fastlåst i en bältessäng, månader med tvångshandskar, sexuella trakasserier och våld från både medpatienter och personal. Flera kvinnor uttryckte också att de inte längre vågade söka sig till psykiatrin: rädslan att skickas tillbaka till rättspsyk var allt för stor. Några sa dessutom rakt ut att de hellre skulle begå självmord än riskera att skickas tillbaka till rättspsyk, vilket en kvinna också mycket tragiskt gjorde. Jag vet inte om dessa kvinnor led av just PTSD, men det var uppenbart att de bar på vårdutlösta trauman som väldigt konkret påverkade deras vilja att söka hjälp.

Vården ska vårda, hela, läka - göra gott. En patient som hamnar i psykiatrin, frivilligt eller med tvång, ska lämna vården i bättre skick än hen kom. Det är sjukvårdens grundfundament, och jag undrar om det också är förklaringen till varför vårdrelaterad PTSD inte ens finns som begrepp. Att patienter utvecklar allvarliga sjukdomstillstånd av vården, den som ska göra gott, går inte ihop. Det verkar som att insikten skapar någon slags kollektiv kognitiv dissonans, som enklast motverkas genom att radera idén att vården kan skada. Bara då blir bilden hel.

Kvar blir patienterna som riskerar att bli ännu mer skadade genom att deras trauman negligeras och återupplevs i stället för att läkas.

/ Thérèse

Källor:

(1.) A hospital stay can trigger PTSD.

(2.) Tidigare trauma mer regel än undantag hos patienter i psykiatrisk vård. 

(2.) Trauma, ethnicity and posttraumatic stress disorder in outpatient psychiatry. 

(3.) Peritraumatic reactions and posttraumatic stress disorder symptoms after psychiatric admission.

(4.) Patients' reports of traumatic or harmful experiences within the psychiatric setting. 

(5.) Trauma within the psychiatric setting: a preliminary empirical report.

(6.) The trauma of psychosis: posttraumatic stress disorder and recent onset of psychosis.

(7.) The subjective consequenses of suffering a first episode psychosis: trauma and suicide behavior. 

(8.)Posttraumatic stress disorder symptoms related to psychosis and acute involuntary hospitalization in schizophrenic and delusional patients.

(9.) Posttraumatiskt stressyndrom - PTSD.

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, psykiatri, trauma, psykiatrisk vård, tvångsvård, tvångsåtgärder

Hen och en och andra könsneutrala språkval

Få ord väcker så mycket känslor som det lilla ordet hen. Det uppfattas av många som ett nyord, men föreslogs redan år 1966 av Rolf Dunås. Först de senaste åren har det fått ordentlig genomslagskraft. Från och med i år finns hen med i SAOL som könsneutralt pronomen (det finns sedan tidigare i betydelsen brynsten). 

Hen används på olika sätt, men vanligast är att hen används i stället för den klumpigare formuleringen hon eller han, alternativt hon/han. Hen blir då ett ord som används när könet på personerna som omskrivs är okänt eller ointressant. 

Hen kan också användas om eller av transpersoner som inte identifierar sig själva inom det binära könssystemet. Trans är ett begrepp som bland annat omfattar personer som inte ser sig själva som man eller kvinna (t.ex. intergender), personer som vill byta juridiskt kön (transsexuell) eller personer som inte kan eller tycker att det är viktigt att definiera sitt kön (t.ex. ickebinär).

Könsneutralt språk är egentligen ingen nymodighet. Barn, syskon, förälder, kompis ...  allt är exempel på könsneutrala ord som så vitt jag vet aldrig ifrågasatts. Men numera tycks ett könsneutralt språk ofta förknippas med hen. När jag frågade mina facebookvänner hur de ställde sig till att använda ett könsneutralt språk, fick jag många tänkvärda svar, bland annat detta: 

"Positiv! Rett og slett fordi sånt skal en få velge selv. Jeg vil omtales som "hun", og om noen konsekvent hadde kalt meg "han" hadde det såret meg. Hvis noen vil omtales som "hen", så er det fordi det er det som føles rett for dem."

Alltså. Den som vill omtalas som han ska omtalas som han. Den som vill omtalas som hon ska omtalas som hon. Den som vill omtalas som hen ska omtalas som hen. Utan värderingar, invändningar eller ifrågasättande. 

Ett annat steg som tagits för att göra svenskan mer könsneutral är att byta ut man mot en i meningar som: "Man får göra som man vill." --> "En får göra som en vill." En orsak till bytet är att man är så tydligt kopplat till en person av manligt kön, medan en saknar den direkta kopplingen till kön och därmed blir mer allmängiltigt.

Men varför är ett könsneutralt språk viktigt? För många finns önskad om en ökad jämställdhet med som en bevekelsegrund, och då blir förstås motfrågan: kan språket verkligen påverka jämställdheten i ett samhälle? Min personliga och mycket bestämda uppfattning är ja. Språk är makt. 

Ett tydligt exempel på hur språket har haft betydelse för grundläggande mänskliga rättigheter handlar om kvinnors rösträtt i Schweiz. Ni vet det där landet som gav kvinnor rösträtt på federal nivå 1971, och som väntade ända till 1990 innan kvinnor fick rösträtt i alla landets kantoner. Ett av motståndarsidans argument var att lagtexten bara stipulerade att medborgare av manskön (der Bürger) hade rösträtt, inte medborgare av kvinnokön (die Bürgerin). Språket hindrade kvinnorna från att få rösta.

Även om jag inte känner till några riktigt lika invasiva begränsningar på grund av språket, så ser vår svenska lagstiftning likadan ut: han används ofta som generiskt pronomen, framför allt i äldre lagtexter. Se till exempel Brottsbalkens första kapitel, sjätte paragrafen: 

"För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd."

Han ska alltså syfta på både han, hon och hen, och är en hälsning från en tid då mannen automatiskt var juridikens huvudperson, eftersom kvinnor exempelvis inte kunde ingå avtal. Det här är bara ett av många exempel på att vi lever i ett samhälle där mannen är norm, något som naturligtvis avspeglar sig i vårt språk.

Ni känner alla till de traditionella exemplen: riksdagsman, vetenskapsman, brandman, gärningsman ... Ord som, trots sin ändelse, ska omfatta både män och kvinnor. Könsneutrala alternativ finns för vissa av dem: riksdagsledamot, forskare och gärningsperson. Andra ord är inte direkt könade, men eftersom det finns en feminin form av dem är manskön ibland underförstått. Till exempel lärare - lärarinna, författare - författarinna, skådespelare - skådespelerska. Utgångspunkten är i alla exempel att mannen är norm, och att kvinnor är avvikande. Två ord, flygvärdinna och sjuksköterska, vållar ofta problem när personen som bär yrkestiteln är man. Då heter det ofta manlig flygvärdinna eller manlig sjuksköterska. För ett ord som antyder att bäraren är kvinna omfattar inte män med samma självklarhet som i det tidigare exemplet. 

Språk är inte allt. Jämställdhetskampen står inte och faller med hen eller en eller andra könsneutrala språkval. Men språket är en del av vår kultur och vårt samhälle. De patriarkala strukturer som vi lever med, återspeglas också i vårt språk. Att inte ta mansnormen i språket för given, är en del i strävan efter ett mer jämställt samhälle. Och när kritiker frågar sig om det inte finns viktigare saker att göra för jämställdheten än att tjata om hen, så frågar jag mig om det inte finns viktigare saker att göra än att ifrågasätta att någon använder hen. För det handlar inte om hönor. Det handlar om frihet, det handlar om jämställdhet och det handlar om rätten att själv få bestämma sitt kön.

/ Thérèse

Källor och vidare läsning:

DN. Ordet 'man' blir 'en' i kampen för jämställdhet. 

Jobin, Svenskan är inte könsneutral.

Lando, Om hon eller han eller den. 

Vill man veta mer om trans är en bra början att lyssna på Saga Beckers viktiga sommarprat som finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, språk, kön, könsneutralt språk, hen, en jämställdhet

Vem är författare?

När är man egentligen författare? Frågan kan vara en av de som diskuterats flitigast i de olika författarkretsar jag är med i på sociala medier. Räcker det att ha gett ut en bok eller måste man ha gett ut flera? Kan man gett ut den på eget förlag eller måste den finnas på ett etablerat förlag? Är man författare om man skrivit flera böcker som alla ligger i den virtuella byrålådan? Är det kanske upplagans storlek eller antalet sålda böcker som avgör? Finns det någon sorts kvalitetsmätning av texten som har betydelse? 

Författare är ingen skyddad titel. Vem som helst kan kalla sig författare, och många gör det. Den vanligaste definitionen, om man nu ändå vill ha en sådan, är dock att en författare har gett ut minst två böcker. Det är nämligen då  man kan bli medlem i Sveriges författarförbund. En facklig organisation för författare och översättare. Just nu är vi omkring 3 000 medlemmar.

När jag var barn drömde jag om att bli författare. När jag var tonåring och skrev så pennorna glödde drömde jag om att bli författare. När jag blivit vuxen drömde jag om att någon gång få uppleva att mina ord omslöts av hårda pärmar. Nu har jag varit författare i författarförbundets ögon i ett drygt år. Hösten 2011 debuterade jag med Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott som jag skrev tillsammans med Sofia Åkerman och som gavs ut på Natur & Kultur. I mars 2014 kom Möt mig som jag är - hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva som gavs ut av Libris. Hösten 2014 blev jag också invald som medlem i författarförbundet. 

Om jag känner mig som författare? Ja, ibland gör jag det. När jag ser mina böcker i bokhandeln, på en kurslitteraturlista, i en riksdagsmotion, ser att någon tipsar om dem på Instagram eller läser om dem i en bloggrecension. Då känner jag mig som författare på riktigt. Men det måste tillstås att den författare jag är idag, ligger ganska långt bort från bilden jag hade av författare som barn. Det är mer blod, svett och tårar och betydligt mindre skrivande än jag föreställde mig då. Men jag trivs rätt bra ändå.

/ Thérèse

Jakten på Kapten Klänning av Jonas Trolle

Bok: Jakten på Kapten Klänning

Författare: Jonas Trolle

Förlag: Leopard förlag

Hur: Storytel

Betyg: 3 av 5

Jakten på Kapten Klänning har en passande titel så till vida att det är precis vad boken handlar om. Polisutredningen gällande Göran Lindberg, rektor på polishögskolan tillika jämställdhetsförespråkare, sedd ur Jonas Trolles perspektiv. Så långt är allt väl. Så väl det kan bli när man i detalj får läsa vidriga sexualbrott beskrivas i detalj. 

Ändå är det något som gnager när jag läser boken. Jag undrar över dess syfte, dess högre mening. Att redovisa polisens spaningsarbete känns liksom inte tillräckligt. Inte så som boken är skriven. I efterordet säger Jonas att han ville ge några "förklaringar till gåtan Lindberg." Det tycker jag inte att han lyckas med. Faktum är att mina frågetecken kring mannen snarare blivit fler än färre när jag slår igen boken. Varför Lindberg agerade som han gjorde, och hur han kunde leva ett sådant dubbelliv under många års tid, är något som bara flyktigt berörs. Det retar mig när jag läser, att frågorna aldrig får några svar. Däremot får jag veta mer än jag behöver om Jonas Trolles familj och gravida hustru, ett spår jag inte förstår var det leder. 

Ändå kan jag inte sluta läsa. Att skriva en bra dokumentär text som inte får vika många millimeter från sanningen är en utmaning jag tycker att Jonas behärskar väl. Boken är bitvis lika spännande som en riktigt bra deckare, och när den hemliga lilla spaningsgruppen ska göra en dold husrannsakan på polishögskolan sitter jag med hjärtat i halsgropen. Hur ska det gå? För att få insyn i polisarbetet i fallet Lindberg är det här därför en bra bok att läsa. Vill man däremot bättre förstå Lindbergs motiv och agerande får man nog se sig om någon annanstans. Kanske i stjärnorna.

/ Thérèse

Född fenomenal av Josephine Bornebusch

Bok: Född fenomenal
Författare: Josephine Bornebusch
Förlag: Bonnier Carlsen
Hur: Storytel
Betyg: 4 av 5

Först måste detta sägas: Josephine Bornebusch är tydligen känd för hela svenska folket, minus mig. När jag plockade upp Född fenomenal visste jag inte att hon tydligen har (haft?) en betydande roll i Solsidan, och att hon även skrivit manus för serien. Jag har nämligen aldrig sett den: humorserier är mycket sällan min grej.

Född fenomenal däremot är verkligen min grej. Vilken debut! Nej, så ska jag inte skriva. Det är nämligen en grym bok även frånsett att Josephine är debutant. Och även om den beskrivs som en ungdomsbok hade jag med mina 30+ år stor behållning av den.

Huvudpersonen Rut är en härlig tonårstjej som är gillar allt med sig själv förutom sitt namn. Men det är ju trots allt inte hennes fel. Hon är intelligent, allmänbildad, självsäker och nära nog besatt av Anne Frank. Född fenomenal är Ruts dagbok och hon berättar om allt som händer, högt som lågt, och väldigt ofta drar hon paralleller mellan sitt (ganska odramatiska) liv och Anne Franks. Men tack vare Abbe och en klassresa blir det faktiskt en hel del drama också i hennes liv, om än på lite annan nivå än för Anne Frank.

Jag lyssnar på böcker när jag är ute och promenerar med hunden. Det fungerar oftast finfint. Den här boken kunde jag dock bara lyssna på när jag gick i skogen eftersom jag utan förvarning kunde brista ut i gapskratt åt underfundiga kommentarer och vansinniga personskildringar. Boken har ett högt tempo och bra driv. Persongalleriet är lagom stort och även om vissa karaktärer gränsar till att bli karikatyrer så köper jag det eftersom jag ser dem genom Ruts ögon.

Ibland blir Rut lite väl självgod, och jag tänker att intelligens och social kompetens inte alltid går hand i hand. Slutet gör mig också brydd och går kanske lite emot den bild av Rut som jag tycker mig ha fått tidigare under berättelsen, men kanske beror det mer på min läsning än på författarens nedtecknande. Sammantaget är det en bok jag skulle vilja sätta i händerna på varenda tonåring - och deras föräldrar. Den är rapp, rolig och befriande!

/ Thérèse

Norrsken av Frida Skybäck

Bok: Norrsken

Författare: Frida Skybäck

Förlag: Forum

Hur: Storytel 

Betyg: 4 av 5

Norrsken beskrivs av förlaget som en historisk kärleksroman. Det hade i vanliga fall fått mig att bläddra vidare. Det är inte min typ av litteratur. Trodde jag i alla fall.

Jag hörde talas om Frida Skybäck tack vare Författarpodden som hon driver tillsammans med Agnes Hellström (har ni inte upptäckt den än så in och lyssna). Eftersom jag gillar podden så mycket så tänkte jag ge boken en chans. Och jag måste säga att jag blev positivt överraskad.

Huvudpersonen Cecilia Stiernfors är äldst av tre systrar. Hon återvänder till barndomshemmet Rosenlund efter en längre tids frånvaro. Med sig har hon en hemlighet, men det är inte tydligt vilka hon delar den med. Föräldrarna vill nu gifta bort henne, men arrangemanget liknar mer en affärsuppgörelse än en kärleksakt. 

Frida Skybäck är lärare i historia och språk, och det märks väl i romanen som utspelar sig 1845 till 1846. Inte som att boken är en knastertorr historialektion, nejdå. Men det märks att författaren vet vad hon skriver om. Berättelsens kulisser är trovärdiga, vilket också gör karaktärerna och deras agerande trovärdiga. Flera gånger önskar jag att handlingen ska gå åt ett annat håll, att personerna ska agera annorlunda, men inser också att mina önskningar inte hade passerat i den aktuella miljön. Därför accepterar jag förvecklingarna, trots att jag stundtals knyter näven i fickan av frustration och tackar Gud att jag föddes 1982 och inte i början av 1800-talet.

Möjligen är tempot lite lågt, och den stora hemligheten hade inte behövt dras ut så långt innan dess avslöjande eftersom jag ganska snart kan ana vad den består i. Men det här är en bok jag inte kan lägga ifrån mig. Jag knyter tidigt an till Cecilia och får följa hennes smärtsamma återförening med familjen. Hur systrarna distanserar sig och fnittrar bakom hennes rygg, hur modern ständigt tycks läxa upp henne och hur fadern alls inte talar med henne. Det är så väl skildrat att det nu, när boken är slut, känns som att jag gått miste om en vän. Jag vill ha mer Cecilia. Mer familjen Stiernfors. Därför ser jag med glädje fram emot uppföljaren Polarnatt som väntas till hösten. 

/ Thérèse

Psykiatripolitik: sammanfattning

Idag är det suicidpreventiva dagen. Eftersom många självmord har kopplingar till psykisk ohälsa publicerar jag därför min sammanställning av min utfrågning om psykiatripolitik. Hur vill de olika partierna verka för en bättre psykiatri och en ökad psykisk ohälsa?

Sammanställningen finns i två PDF-filer, den första innehåller svaren från FI, PP, V, S och MP och den finns här. Den andra innehåller svaren från C, FP, M och KD och den finns här.

Trots upprepade påtryckningar och ett löfte om svar, har SD inte besvarat mina fyra frågor om deras psykiatripolitik.

Alla partier tycks överens om att den psykiska ohälsan är ett problem. Deras förslag på åtgärder är på många punkter samstämmiga, t.ex. talar många om mer resurser till psykiatrin, förbättrade attityder mot psykisk ohälsa och bättre psykologisk kompetens.

Några av de förslag som sticker ut är:

- PP föreslår som en del i det preventiva arbetet att alla skolelever regelbundet ska erbjudas samtal med psykolog/kurator, ungefär som att de kallas till tandläkaren.

- V vill ha ett uttryckligt förbud mot att vårda personer som inte är dömda eller misstänkta för brott på rättspsykiatriska kliniker. De vill också lagstifta om personligt ombud.

- MP vill införa "Lex Norah" för att unga som upplever missförhållanden i vården ska kunna anmäla direkt.

- FP vill ändra patientsäkerhetslagen så att all behandling av psykisk ohälsa omfattas. Idag kan personer som saknar legitimation från hälso- och sjukvårdens yrken behandla personer med psykisk sjukdom med metoder som saknar vetenskaplig grund.

- KD vill införa värdighetsgaranti för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Alla tidigare inlägg med politikernas svar om respektive partis psykiatripolitik hittar du om du klickar på etiketten psykiatripolitik.

/ Thérèse

Rättspsyk i Växjö slutar ta emot patienter med självskadebeteende

Igår meddelade rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö att de kommer att sluta ta emot patienter som vårdas för självskadebeteende. I en intervju i Sveriges radio berättar David Wirdelöf, biträdande verksamhetschef, om en ny lag som träder i kraft den 1 oktober. Den gör det möjligt för kliniken att förbjuda patienter som vårdas enligt LRV (och alltså är dömda för brott) att ha exempelvis egna mobiltelefoner. Eftersom förbudet inte gäller patienter som vårdas enligt LPT (patienter som tvångsvårdas utan att vara dömda för brott, t.ex. för självskadebeteende) omöjliggör den nya lagen den här vårdformen.

Den information som patienterna fått och som jag läst mig till på olika bloggar är något annorlunda. Omkring den 26 september kommer alla patienter som idag vårdas för självskadebeteende flyttas till lokalerna där avdelning 66 finns idag. Avdelningen 66 tillhör den rättspsykiatriska kliniken, men kommer som jag förstått det att ligga utanför den nya larmbåge som ska inrättas för att se till att de dömda inte får med sig mobiltelefoner in på avdelningen.

Patienterna med självskadebeteende kommer alltså i utgångsläget inte att vårdas tillsammans med dömda. Men även i fortsättningen kan patienter som är dömda för brott, men som inte anses utgöra någon säkerhetsrisk (klass 3 kallas det) vårdas tillsammans med patienterna med självskadebeteende.

De patienter som redan finns på kliniken kommer att få vara kvar och slussas ut i samråd med hemklinikerna, men som det verkar kommer alltså rättspsyk i Växjö inte att ta emot några nya patienter med självskadebeteende.

Jag ser positivt på förändringen och hoppas verkligen att det här blir den sista knuff som behövs för att landstingen runt om i landet ska ta tag i situationen på hemmaplan. Sedan flera år tillbaka tar rättspsyk i Sundsvall inte längre emot patienter med självskadebeteende på regelbunden basis, även om jag vet att undantag görs. Min förhoppning är att man tar vara på de positiva delar som patienterna har erfarit på rättspsyk - exempelvis att det på rättspsyk funnits tid att "landa" och patienter inte behövt skynda genom behandlingen.

Jag är övertygad om att det går att ordna god vård för patienter med självskadebeteende. Att flytta dem från den rättspsykiatriska miljön är ett viktigt första steg.

/ Thérèse

Länk till intervjun i SR

Länk till lagen som Wirdelöf talar om

Psykiatripolitik: Socialdemokraterna

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

Varje människa som är sjuk har rätt till god vård, omsorg och behandling. Ambitionerna för psykiatrin måste höjas. Socialdemokraterna vill se en nationell handlingsplan för att förbättra psykiatrin i Sverige. Det behövs ökade insatser i varje kommun för barn och unga som mår dåligt. 

Få länder kan som Sverige stoltsera med en gemensamt finansierad sjukvård i utvecklingens framkant. Men något håller på att gå sönder. Moderaterna lovade lägre arbetslöshet och minskat utanförskap. Ambitionen var inte fel. Men verkligheten visar att deras svar på varje samhällsproblem – att sänka skatten och privatisera – inte fungerar. Psykisk ohälsa ökar och är också ett växande problem bland många ungdomar, särskilt unga kvinnor. Dagens vårdutbud räcker inte till.

· Den psykiska ohälsan står för 40 procent av alla sjukskrivningar och merparten av de ökande sjuktalen.
· Sverige har minst antal vårdplatser inom psykiatrin i hela Norden. Det finns patienter som behöver slutenvård men som idag inte får det, eller skrivs ut för tidigt.
· Det finns stora brister när det gäller psykiskt sjukas och funktionsnedsattas möjlighet till vård, omsorg, boende, rehabilitering och sysselsättning.

Vi socialdemokrater vill istället se ett land där vi samlas för att utveckla vår samhällsmodell. Där vi ställer krav på varandra och hjälps åt. Där konkurrenskraft och anständighet går hand i hand. Att förbättra vård och omsorg för dem som har ett psykiskt funktionshinder eller drabbats av psykisk ohälsa tillhör en av vårdens viktigaste uppdrag. Socialdemokraterna vill att det upprättas en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin. Planen ska ha ett 10-årigt perspektiv och innehålla mål på kort och lång sikt som kan följas upp och utvärderas.

På sikt behövs det fler psykiatriker och bättre kompetens om psykisk ohälsa i primärvården. Fler platser behövs där man kan få hjälp under kortare perioder och tillräckligt med vårdplatser inom rättspsykiatrisk vård, tvångsvård och frivillig vård. Samverkan behöver förbättras mellan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatrin och ungdomsmottagningarna.

Vi socialdemokrater vill:

· upprätta en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin
· genomföra en översyn görs av antalet vårdplatser, skapa fler mellanvårdsformer och öka resurserna till forskning och kompetensutveckling
· systematiskt bygga upp kompetensen om psykisk ohälsa i primärvården. Många som lider av psykisk ohälsa skulle kunna få hjälp om primärvården hade kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar o dyl.
· att det ska finnas samverkansmodeller i varje kommun för barn och ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, ungdomsmottagning). Lösningarna kan anpassas efter lokala förhållanden och se olika ut
· ge snabbare och enklare stöd till psykiskt sjuka, bättre tillvarata brukarnas erfarenheter och ge bättre individuellt stöd så att psykiskt sjuka kan delta i arbetslivet
· ordna fler jobb till personer med psykiska funktionshinder.

/ Mailet som skickades till mig från Socialdemokraterna var inte underskrivet med namn

Psykiatripolitik: Miljöpartiet

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

1. Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?

Så här uttrycker vi det i Miljöpartiets hälso- ochsjukvårdsrapport 

"Miljöpartiet betonar vikten av att se hela människan och behandla orsaker till sjukdom snarare än symptom. Detta gäller särskilt inom vården av psykiskt sjuka. Tillgängligheten till den psykiatriska vården behöver stärkas genom att primärvården blir bättre på att behandla lättare psykisk ohälsa med samtals- och psykoterapi. Det behövs också mobila enheter inom den öppna psykiatriska vården som snabbt ska kunna ta hand om människor som själva inte aktivt söker sig till en vårdmottagning. Patientinflytandet inom den psykiatriska vården måste bli bättre. Patientens motivation och egeninsikt är en avgörande del i vården. Vi ser gärna brukarstyrda alternativ i den öppna vården. Den psykiska ohälsan har ökat, speciellt bland unga vuxna. Allt fler unga personer vårdas inom den psykiatriska öppenvården. För att tidigt motverka psykisk ohälsa behöver ungdomsmottagningarna ökad psykosocial kompetens. Den kroppsliga hälsan hos psykiskt

sjuka måste få ökad uppmärksamhet. Vi ser ett behov av att öka samhällets arbete med att

främja psykisk hälsa i förebyggande syfte. Psykisk ohälsa drabbar inte bara den som är sjuk utan också människor runt omkring. För många är möjligheten till tillfrisknande beroende av relationerna till sina anhöriga. Anhöriga behöver få vara en del i vårdens utformning och ibland behöver de också eget stöd för att komma vidare."

2. Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?

Det är en väldigt komplex fråga. En väl fungerande skola där var och en känner sig väl, kommer till sin rätt och blir sedd är till exempel grundläggande. Vi gör stora satsningar på skolområdet. Lärare måste också får ”ordinationsrätt”, dvs ha rätt att avgöra om det behövs extrainsatser för ett barn. Vi satsar mer på specialpedagoger mm.  Vi gör också en stor satsning på elevhälsan. Mycket mer aktiva insatser mot mobbing behövs. Skolans arbetsmiljö är många gånger sådan att den aldrig skulle accepteras av vuxna.

Det handlar också om att socialtjänsten måste fungera så väl som möjligt, Att barn får bra insatser när det behövs, och också känner sig trygga med att vuxna får det.  Det handlar också om att trygghetssystemen ger verkligt stöd till människor. Vi vill t ex införa något vi kallar Arbetslivstrygghet, i stället för dagens sjukförsäkring med en bortre gräns och mycket snäva regler på arbetsmarknadsområdet.

Ett mänskligare, varmare samhälle skulle man kunna säga. Där människor känner sig delaktiga, får plats och kan vara sig själva. Där människors kreativitet kommer till uttryck och uppskattas. Och om man behöver vård eller stödinsatser ska det vara lätt och okomplicerat att få det, för människor i alla åldrar. Vilket i sig ger en känsla av trygghet.

Ett särskilt viktigt område är förstås minskad diskriminering. Det krävs alltså åtgärder på en lång rad områden. Men självklart också tillgången till vård och stöd, och att det måste hålla hög tillgänglighet.

Jag länkar här till fyra motioner skrivits nyligen och som kan vara av intresse:

2013/14:So664 Bättre psykisk hälsa och psykiatrisk vårdbland unga

Motion 2013/14:So348 Personalförsörjning och nytänkande ivården

Motion 2013/14:So656 Privat psykologisk behandling inomhögkostnadsskyddet

Motion 2013/14:So670 Modernisera folkhälsopolitiken och tydliggöra ansvar

3. Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?

Det är ett samhällets misslyckande när t ex unga med självskadebeteende ibland vårdas inom rättspsykiatrin. Vi vill se bra och välfungerande vård och behandlingsmöjligheter så att alla unga över hela landet ska få tillgång till bra vård.  På landstingsnivå ser det i dagsläget olika ut och Miljöpartiet i respektive landsting driver program lokalt om hur de vill att vården i det egna landstinget ska förbättras.

Men frågan behöver absolut även upp på nationell nivå. Vi tar upp frågan om självskadebeteenden, självmordsförsök och självmord i motionen nämnd ovan ”Bättre psykisk hälsa och psykiatrisk vård bland unga”. 

Nationellt vill också införa något som vi kallar Lex Norah för att unga som upplever missförhållanden i vården ska kunna anmäla direkt. Att psykiatri ska ingå i högkostnadsskyddet kan vara en viktig hjälp även för denna grupp. 

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!

Miljöpartiet är generellt sett för en mer hälsoinriktad vård än dagens sjukvård, där vi kan fokusera på det förebyggande arbetet. Att se till de psykiska behoven är något vi starkt värnar i all verksamhet, i alla skeden i livet.  För många miljöpartister är frågan om psykisk hälsa därför en hjärtefråga i landstingspolitiken.

Partiprogrammet är uppbyggt som ett övergripande idéprogram där vår helhetssyn syns.
http://www.mp.se/sites/default/files/miljopartiets_partiprogram_lagupplost_2013.pdf

Det utgör grunden för annat material, såsom rapporter och motioner.  Vikten av insatser mot psykisk ohälsa finns insprängt på olika ställen.

Se därför i stället avsnittet nämnt ovan på fråga 1 från hälso- och sjukvårdsrapport. Samt motioner. Miljöpartiet i varje landsting har även sitt eget program om hur man mer konkret vill lyfta frågorna.

Anna-Klara Müntzing, socialpolitisk sekreterare, är den som besvarat frågorna.

Psykiatripolitik: Folkpartiet

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

1. Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?

Framförallt vill vi ha mer nationell samordning och styrning av vården för att på så sätt öka likvärdigheten och tillgängligheten i hela landet. Den som har en psykisk sjukdom har samma rätt till bot och lindring som den människa som lider av fysisk sjukdom och smärta. Men detta är ännu inte självklart inom vården. Det krävs bättre tillgänglighet, högre kompetens och patientsäkerhet, fler evidensbaserade behandlingsmetoder, bättre bemötande och vårdmiljö, och inte minst förändrade attityder till psykisk sjukdom – både inom och utanför sjukvården. Rätt att välja var du vill ha vård och behandling är viktigt för den som lider av psykisk sjukdom, och som därför ofta har svårt att hävda sin rätt till god vård.

Vi anser också att patientsäkerhetslagen bör ändras så att den skyddar psykiskt sköra människor mot behandlingsmetoder som saknar vetenskaplig grund och som utövas av personer som inte har hälso- och sjukvårdens legitimationsyrken. Därför vill vi att all behandling av psykisk ohälsa ska omfattas av patientsäkerhetslagen. Det behöver också bli lättare att komma i kontakt med psykiatrin.

Du kan läsa mer om Folkpartiets politik för psykiatrin här: http://www.folkpartiet.se/politik/politik-a-o/psykiatri/

2. Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?

Det viktigaste är tidiga och riktade insatser som vilar på vetenskaplig grund. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att samordna kunskapsstyrningen inom psykiatriområdet och regeringen fortsätter därtill tillsammans med SKL satsningen på stöd till riktade insatser för att förbättra vården och omsorgen för barn och unga med psykisk ohälsa och personer med omfattande eller komplicerad problematik. Vi vill att psykisk hälsa ska vara ett uttalat folkhälsomål.

3. Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?

Det är viktigt att arbeta förebyggande för att förhindra att en psykiskt skör individ går så lång som att skada sig själv. De som har ett självskadebeteende måste ges en vård som vilar på vetenskaplig grund och av personal med hög kompetens. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta ställning till om kompetensmål för fort- och vidareutbildning för psykologer inom området psykisk ohälsa kan förstärka kompetensen och underlätta kompetensförsörjning av psykologer.

Folkpartiet och Alliansregeringen anser att situation för personer med psykisk ohälsa behöver uppmärksammas särskilt och har därför valt att prioritera insatser som syftar till att förebygga psykisk ohälsa och att förbättra vården och omsorgen för dessa personer. Regeringen avsätter cirka 870 miljoner kronor per år för insatser inom området psykisk ohälsa inom ramen för satsningen PRIO. Satsningen fokuserar under perioden 2012-2016 på barn och unga som har, eller riskerar att utveckla, psykisk ohälsa samt personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik. Ett delprojekt i den satsningen handlar just om att utveckla vården för unga med självskadebeteende.

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!

Länk till Folkpartiets partiprogram hittar du här: http://www.folkpartiet.se/ImageVault/Images/id_22188/scope_0/ImageVaultHandler.aspx

Vi skriver en del om psykiatrin i partiprogrammet, och även om psykisk ohälsa. Nedan finner du ett par utdrag.

3.3.3 Hälso- och sjukvård
”Vård, behandling och rehabilitering av fysiska och psykiska sjukdomar ska ges på vetenskaplig grund. Personal i legitimationsyrken ska alltid arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Kunskap om alternativmedicin måste finnas för att kunna bedöma eventuell inverkan på den medicinska behandlingen.”

”Rätten till vård och behandling är lika självklar för både fysiska och psykiska sjukdomar. Psykisk hälsa ska vara ett uttalat folkhälsomål. Även all behandling av psykisk ohälsa ska omfattas av patientsäkerhetslagen.”

3.3.6 Funktionsnedsättning
”En sysselsättningsgaranti ska finnas för alla med en psykisk eller rörelserelaterad funktionsnedsättning enligt lagen om stöd och service (LSS). Tillgången till gruppbostäder och andra anpassade boenden för den som omfattas av LSS behöver förbättras.”

Patrik Lind, Politisk sekreterare FP är den som har besvarat frågorna

Psykiatripolitik: Centerpartiet

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

1. Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården? 

Den psykiatriska vården måste bli mer jämlik, kunskapsbaserad, säker och tillgänglig. Patienterna måste få ökade möjligheter till delaktighet och tillgång till arbete. För att nå dessa mål har regeringen avsatt 870 miljoner kronor årligen för åren 2012-2016 för att både förebygga psykisk ohälsa och förbättra vård och omsorg för dem som redan drabbats. Fokus ligger särskilt på barn och unga som har, eller riskerar att utveckla, psykisk ohälsa samt personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik.

2. Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan? 

Det är oroande att fler och fler ungdomar, främst flickor, själva upplever att de lider av psykisk ohälsa. Samhället måste bli bättre på att i ett tidigt skede fånga upp barn och ungdomar som riskerar att utveckla psykisk ohälsa. Ofta kan barn som på olika sätt lever i utsatthet uppmärksammas redan i förskoleåldern. Detta kräver bättre samverkan mellan förskola, skola, BUP och socialtjänsten. Centerpartiet föreslår också en nationell strategi för samhällets stöd till föräldrar i deras föräldraskap. Vi vill också tillsätta en särskild kommission som ska ha i uppgift att öka kunskapsbasen kring orsakerna till den försämrade psykiska ohälsan.

3. Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende? 

Samhället måste bli bättre på att tidigt upptäcka självmordsrisker och förebygga självmord. Här finns tyvärr stora brister idag. Det krävs förbättrade metoder för att tidigt upptäcka personer som befinner sig i riskzonen. En annan del är att förbättra samverkan mellan samhällets olika aktörer för att kunna arbeta förebyggande.  

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin! 

Vi behandlar psykiatrin i välfärdsprogrammet från vår senaste partistämma 2013. Där skriver vi framför allt om ungas och kvinnors ökade psykiska ohälsa. Länk.

Susanne von Tiedemann, politiskt sakkunnig på C, är den som har besvarat frågorna

Psykiatripolitik: Moderaterna

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?

När Alliansregeringen tillträdde 2006 var reformbehovet stort inom psykiatrin. Mellan 2007 och 2011 gjordes en särskild psykiatrisatsning på 3,4 miljarder kronor. Bland annat blev den specialiserade psykiatriska vården för barn och unga mer tillgänglig, utbudet av sysselsättning för vuxna med psykisk ohälsa ökade, liksom möjligheten till eget inflytande.

Sedan 2012 finns en förstärkt satsning på området – plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa, PRIO. Satsningen ska pågå till 2016, och varje år satsar regeringen 850 miljoner för att stimulera en långsiktig förstärkning på området. Syftet är att genom stöd till strategiska insatser inom vård och omsorg skapa förutsättningar för ett långsiktigt förändringsarbete som kan ge hållbara vinster för framtiden.

En av de centrala beståndsdelarna i handlingsplanen är en bred överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, eftersom det är kommunerna och landstingen som är huvudansvariga för vården och omsorgen till personer med psykisk ohälsa. Nya Moderaterna vill fortsätta denna satsning och att tidigt fånga upp de personer som lider av psykisk ohälsa. Vi tror även att det är viktigt att skolorna satsar mer på skolhälsovården och hittar metoder för bättre samarbete med BUP. 

Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?

Vi måste börja med att analysera orsakerna till den ökande psykiska ohälsan så vi kan fokusera insatser på orsaker och inte bara på symptom. Vidare är det viktigt att få bort tabustämpeln som vissa känner kring psykisk ohälsa. För en person som inte mår psykiskt bra är det viktigt att ha någon som lyssnar och som kan ställa upp när det känns som tyngst. Vi anser därför även att det är viktigt med en större flexibilitet inom hälso- och sjukvården för de personer som söker hjälp för psykisk ohälsa. Man ska kunna få hjälp snabbt utefter sina egna behov.

Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?

Utgångspunkten är att varje person som har ett självdestruktivt beteende ska få vård och stöd i den omfattning som är nödvändig. Satsningar på tillgänglighet och kvalitet inom hälso- och sjukvården är därför centrala.

Under hösten 2011 enades regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om en satsning med stöd till kommuner och landsting för att utveckla och samordna insatserna för att minska antalet unga med självskadebeteende. Målet för överenskommelsen är att utveckla och samordna kunskap kring unga med risk för eller med allvarliga självskadebeteenden och skapa ett bättre tidigt omhändertagande genom en struktur som bättre tillgodoser dessa personers behov av vård. Det övergripande målet är således att antalet unga med självskadebeteende ska minska. Ett delmål är att minska inläggningarna av unga i slutenvården och att minska antalet tvångsåtgärder. Projektet slutredovisas under hösten 2014 och vi ser fram emot att ta del av resultatet.

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!

I stämmohandlingarna från partistämman 2013 diskuterades psykiatrifrågor i avsnittet Framtidsförslag för hela Sverige, se sid 55, 92 och 101

http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/framtidsforslag_for_hela_sverige_2013_1.pdf

Stefan Dubois, M, är den som har besvarat frågorna.  

Härdsmälta i självmordsrapporteringen

Igår möttes vi av den tragiska nyheten att skådespelaren Robin Williams avlidit och att det troligtvis handlade om självmord. Under kvällen bekräftade amerikansk polis misstankarna i en direktsänd presskonferens, och samtidigt förlorade svenska journalister allt de lärt sig om rapportering vid självmord.

Två motsatta värden ska balanseras: å ena sidan måste vi uppmärksamma självmord för att avstigmatisera och förebygga, å andra sidan får rapporteringen inte skada människor som redan har självmordstankar eller självmordsplaner. Till sin hjälp i bedömningen av vad som bör publiceras och inte finns därför två viktiga dokument för media: Etiska regler för press, TV och radio, samt WHOs stödmaterial för professionella inom media.

Fem av WHOs konkreta råd är särskilt intressanta:

• Undvik att beskriva metoden som användes för ett fullbordat självmord
• Undvik att använda detaljerad information om platsen där självmordet genomfördes
• Försiktighet bör iakttas vid rubriksättning
• Var speciellt noggrann vid rapportering kring kända personers självmord
• Visa varsam respekt för de efterlevande och andra berörda

Igår kväll lyckades svensk media, med tidningen Expressen i täten, att bryta mot samtliga fem råd. Med rubriker som ”Så tog han sitt liv” och ”Läs detaljerna i polisens utredning” kan jag bara förstå det som att Expressens redaktion drabbades av kollektiv härdsmälta. I flera artiklar spreds detaljerade beskrivningar av hur Robin Williams tagit sitt liv och var någonstans det skett. Den gnutta av privatliv som jag hade hoppats att han och hans närstående skulle få behålla, smulades effektivt sönder när media gödslade med information om hans sista timmar i livet. Den enda fråga som inte besvarades var hur man rättfärdigade publiceringen. Vad ska läsaren göra med sin nyvunna kunskap, annat än att använda den som en livsavslutande instruktionsmanual? Här finns kärnan i min kritik: risken att rapporteringen av ett självmord ska trigga någon annan att göra samma sak. En risk som ökar när den döde är en känd person som andra ser upp till eller identifierar sig med.

Även på Twitter rapporterade journalister från presskonferensen och snart forsade självmordsbeskrivningarna fram i flödet. Jag och många med mig påpekade det olämpliga och möttes i flera fall av svar i stil med – ”Jag rapporterar bara vad den amerikanska polisen sagt.” Tydligare försök än så att svära sig fri från ansvar hittar man bara bland kivande barn: ”Det var inte mitt fel – det var dom som började!” Ytterligare journalister försvarade sig med att de också hade publicerat information om var man kan söka hjälp. Det är bra, men gottgör inte metodbeskrivningarna. Att ge en självmordsbenägen människa ett rep kan inte försvaras med att man också skickar med telefonnumret till psykakuten. 

Självmord berör oss alla. Majoriteten av de omkring 1500 självmord som begås i Sverige varje år har kopplingar till psykisk ohälsa eller missbruk, och rent statistiskt har vi alla just nu flera personer i vår omgivning som lider av psykisk ohälsa. Eller så är vi själva drabbade.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden. Vi behöver tala om psykisk ohälsa. Vi behöver tala om självmordstankar, självmordsplaner, självmordsförsök och fullbordade självmord. Och vi behöver att media rapporterar om det. Men – det kräver också att media tar ansvar för sin rapportering och följer de riktlinjer de själva dragit upp, och som sakkunniga dragit upp för att hjälpa dem. När det handlar om självmordsrapportering får det aldrig råda tvivel om att en människas liv är mer värt än alla löpsedlar, klickmonster och lösnummer i världen. 

/ Thérèse

Psykiatripolitik: Piratpartiet

Inför valet 2014 har jag mailat ut fyra frågor om psykiatripolitik till samtliga riksdagspartier plus Feministiskt initiativ och Piratpartiet. Svaren på mina frågor kommer att publiceras här och på min facebooksida i samma ordning som partierna mailar sina svar till mig. För mer utförlig bakgrund till detta blogginlägg, samt för att se frågorna jag ställde: klicka här. 

***

Psykisk ohälsa är ett av de områden som vi och våra medlemmar tycker är mycket viktiga, men som ett litet parti utan egna utrednings- och kansliresurser har vi inte riktigt samma möjlighet som de stora partierna att mejsla ut exakta, detaljerade förslag.

1. Hur vill ni förbättra den psykiatriska vården?
Det allra mest grundläggande är den psykiska vården måste uppgraderas och få samma status och samma tillgång till resurser som somatisk sjukvård. Den psykiatriska vården för både barn och vuxna måste prioriteras högre än idag, dvs få en större andel av resurserna. Till exempel måste man ha resurser att ge samtalsbaserade terapier och psykoterapi till alla patienter där det är medicinskt motiverat.

2. Vilka åtgärder anser ni är viktigast för att öka den psykiska hälsan?
Naturligtvis är förebyggande arbete det allra viktigaste. Vi har framför allt funderat över hur psykisk ohälsa kan förebyggas hos unga. Skolan har där en viktig roll. Dels behöver skolan i sig själv bli mindre stressande för eleverna, t ex genom att mer än idag lära elever studieteknik, träna i stresshantering och förebygga mobbing. Dels genom att bli bättre på att fånga upp unga som är på väg att glida in i problem, och ge dem hjälp på ett tidigt stadium. Därför vill vi ha bättre närvaro av psykologer och kuratorer i skolan, och att alla elever ska få regelbundna erbjudande om samtal med psykolog eller kurator, med ungefär samma slags självklarhet som man får kallelse till tandläkare. Det är viktigt att avstigmatisera psykisk ohälsa, och göra det till något lika odramatiskt att ha ett avstämningssamtal med en psykolog, som att undersökas av en skolsköterska.

3. Patienter med självskadebeteende är relativt ofta omskrivna i media, delvis på grund av att det saknas goda behandlingsformer för dem. Hur vill ni förbättra vården för patienter med självskadebeteende?Vilka behandlingsformer som ska användas måste vara en fråga för läkarprofessionen. Det vi vill göra politiskt är att se till att vården får resurser att använda de behandlingsformer som finns, och att utveckla och testa nya.

4. Vad skriver ni om psykiatrin i ert partiprogram? Tacksam för länk till eller anvisning om var i partiprogrammet ni behandlar psykiatrin!
Framför allt under 8.1 här:http://www.piratpartiet.se/partiprogram/8-kvalitet-och-integritet-i-varden/. Frågor om ungas psykiska hälsa berörs också i 7.6 här:http://www.piratpartiet.se/partiprogram/7-en-skola-for-framtiden/

Henrik Bränden, PP, är den som besvarat frågorna.