Igår lyssnade jag på ett avsnitt av Medierna i P1, ett program som sändes i februari. De inledande fjorton minuterna av programmet handlade om så kallade vita dokusåpor, det vill säga serier som "112 på liv och död" som följer personal i sjukvården och filmar patientärenden. Upprinnelsen till programmet var den debattartikel och den JO-anmälan som Centrum för rättvisa gjorde i vintras, där den typen av program kritiserades.
Vad var egentligen syftet med Mediernas granskning? Vinkeln ifrågasätter kritiken mot tv-programmen och beskrivs så här på programmets hemsida: "Men det pratades mindre om andra sidan av historien. Ökar integriteten på det här sättet – kommer insynen att minska. Man kan fråga sig om det verkligen är det som vården behöver mest av allt."
Utgångspunkten för programmet är att om man förbjuder tv-såpor att filma patienter, så omöjliggör eller försvårar man också kraftigt för granskning av vården. Liknelsen att jämföra äpplen med päron har sällan känts så aktuell.
För vinkeln håller inte. I programmet intervjuas Anette Novak, före detta chefredaktör på tidningen Norran i Skellefteå. Hon menar att sedan landstinget i Västerbotten infört fotoförbud så har media inte kunnat filma på sjukhuset. Det tycks Medierna (programmet) tagit som en allmängiltig utsago, och använder sig av det för att ifrågasätta förbud mot vita dokusåpor. Tyvärr stämmer det inte.
I Region Skåne råder fotoförbud. Det ironiska är bara att journalister kan, och uppmuntras till, att söka fototillstånd. När jag i en paneldebatt frågade regionrådet Anders Åkesson om även patienter kunde söka fototillstånd blev svaret nej. Det fotoförbud som råder förbjuder alltså patienter att fotografera sin egen vård, men möjliggör för produktionsbolag att filma vårdsituationer i kommersiella syften. Ett fotoförbud måste alltså inte, som Medierna tycks försöka vinkla det till, minska insynen i vården. Ett fotoförbud blir precis det landstingen vill ha det till, och inte sällan är det patienterna som drar det kortaste strået till stacken och förbjuds att dokumentera förlossning, månader av rehabilitering eller att spela in svåra läkarsamtal för att i efterhand minnas vad som sades.
Jag är den första att gå i god för behovet av att granska sjukvården. Jag har själv gjort det i boken Slutstation rättspsyk, och gudarna ska veta att jag och Sofia slet för att få ihop det material vi behövde. Men att möjliggöra granskning av vården är inte det samma som att möjliggöra att privata och sekretessbelagda uppgifter säljs och sänds.
Någonstans i programmet intervjuas Malin Kvist, programutvecklare på Titanteve som gör serien "Sjukhuset". Hon går i god för etiken i programmet och menar att allt går rätt till. Speakerrösten säger att det så klart ligger i den här kvinnans intresse att framställa sitt program i så god dager som möjligt. Därför "säkrar de upp" hennes uttalande med Magnus Jansson, verksamhetschef på universitetssjukhuset i Linköping. Vad Medierna inte tycks förstå är att inte heller han kan sägas vara opartisk i frågan. Från landstinget i Blekinge har man sagt rakt ut att medverkan i vita dokusåpor är en PR-vinst och en hjälp i rekrytering av ny arbetskraft. Även om det inte uttalats lika tydligt från landsting som Östergötland, finns det självklart med i vågskålen. Både sjukhuset och landstinget har att vinna på en bra teveserie.
Frågan är: vad vinner patienterna? Ja, för de som bara tittar och inte själva behöver bjuda på sitt privatliv är vinsterna många. Lite spänning på bästa sändningstid, kryddad med det vi kallar verklighet väcker mångas intresse. Läkaren i Linköping lyfte fram bildningsperspektivet; personer har snabbt sökt hjälp vid tidiga symtom på exempelvis hjärtinfarkt, eftersom de lärt sig det på de vita dokusåporna. Men är det tillräckliga argument? Kan inte den typen av kunskap förmedlas lika bra i fiktiva program? Vilka vinster finns för de personer tillika patienter som faktiskt medverkar i programmet? Alltså inte alla de tittare som skjuter till pengar till produktionsbolagens kassor, utan de som får sina sjukdomar, sin smärta och sitt lidande exponerat i tv? Vad vinner de? Är det verkligen ett utilitaristiskt tänkande tillämpbart i situationer där juridikens starkaste sekretess råder?
Debatten om vita dokusåpor har hamnat snett. Fokus ligger inte på patientens bästa, utan på sjukhusets, landstingets, allmänhetens och produktionsbolagens. Det handlar inte om hur bra avtal som programbolagen kan stifta med sjukhusen - den handlar om att de stiftas. Det handlar om att du, när du söker sjukvård, kan tvingas ta ställning till huruvida du vill ha en kamera som följer dig på sjukhuset och lyssnar till ditt samtal med läkaren, eller om du vill avstå. Det om något är sjukt.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om vita dokusåpor, medierna, p1, sekretess, insyn, granskning,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar