Twittrande läkare och utsatta patienter

Jag har under ett antal års tid jobbat alternativt gjort sjuksköterskpraktik på sjukhus och i äldreomsorgen. Dessutom har jag gjort ungefär två månaders praktik som blivande och varande prästkandidat. Såväl sjukvården, omsorgen som delar av kyrkans verksamhet omfattas av sträng sekretess. Under alla dessa år har jag aldrig upplevt några problem med vad jag kan eller inte kan skriva på sociala medier. Därför blir jag så förvånad över att den debattartikel, som jag undertecknat tillsammans med tre kloka kvinnor som publicerades i Läkartidningen, fått så mycket kritisk respons.

Men låt oss backa bandet. Allt började nämligen för några veckor sedan när en psykiater twittrade något som jag och flera andra uppfattade som gravt olämpligt. Och egentligen är inte ens det sant, eftersom det i flera års tid har funnits läkare – och andra sekretessyrken – som delat mer eller mindre lämpliga saker i sociala medier (SoMe). Just de här tweetsen från just den här läkaren blev helt enkelt bara den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Föga kunde vi ana att kritiken av den droppen skulle utlösa en flod av arga tweets och upprörda röster.

Knäckfrågan tycks vara denna: kan man vara privatperson i SoMe eller är man alltid, mer eller mindre, också en representant för sin yrkeskår? Diskussionen har kommit att fastna kring läkare, så för enkelhetens skull kommer jag skriva läkare i den följande texten. Det är dock till fullo utbytbart mot annat sekretessyrke som präst, socionom, psykolog eller sjuksköterska.

Många hävdar att läkare är mer än sitt yrke. En inte särdeles provokativ ståndpunkt som jag till fullo instämmer med. Men att vara mer än sitt yrke, betyder i mina ögon bara att man är läkare och någonting annat. Inte att man upphör att vara läkare bara för att arbetskläderna hänger kvar på jobbet. Min man är präst 24 timmar om dygnet, även när han inte har sin prästkrage på sig, och syrran är läkare också när hon inte är på sjukhuset.

Nästa fråga blir då: har läkare (och andra sekretessyrken) ett annat ansvar gentemot allmänheten än vad exempelvis trädgårdsmästare eller lokalvårdare har? Finns det saker en läkare inte bör säga, skriva eller dela i sociala medier? Den frågan är betydligt svårare att besvara. Att säga ja: läkare bör tänka mer än genomsnittet på hur de för sig i sociala medier, har visat sig vara mycket upprörande. Med hänvisning till att läkare också är människor, och att patienter inte behöver följa sina läkare i sociala medier, hävdar många att sekretesslagen är den enda gräns som behövs. Med andra ord: så länge läkaren inte säger: ”Jag har idag haft samtal med Linus Larsson på Stårvägen i Gnesta med anledning av hans schizofreni” så är man på det torra.

Jag håller inte med.

En patient ska aldrig behöva hitta sig själv i sociala medier, efter att hen sökt sjukvård. Oavsett om andra kan identifiera patienten, så ska man som princip inte heller kunna identifiera sig själv. Därför blir nedanstående tweets, skrivna av två olika läkare verksamma inom psykiatrin, så problematiska. Den vård du får mellan fyra ögon är tänkt att stanna där.

Här har flera läkare lite syrligt hävdat att man faktiskt inte måste följa sin psykiater på twitter. Det är förstås sant. Men dels: det som skrivs på ett öppet twitterkonto, stannar faktiskt inte alltid där. Tweets retweetas, citeras, plockas ur sitt sammanhang, delas till facebook, instagram, plockas upp av bloggare och publiceras i papperstidningar. Och dels: varför ska du som patient behöva välja mellan att följa din läkare – för att åtminstone veta när och om hen skriver om dig – eller att aktivt låta bli men gå med en konstant oro för att du kan bli nästa veckas stjärnmagnet i läkarens flöde?

I den artikel som nu finns publicerad i Läkartidningen skriver vi bland annat att det är problematiskt med personer som i sin twitterpresentation anger sin profession, tar selfies i jobbkläder och nämner sin arbetsplats. Det har folk tolkat som att inget av detta är okej. Därmed missar de avslutningen på meningen, nämligen att dessa saker tillsammans gör det svårt att hävda att man twittrar privat. Det är förstås helt okej att kalla sig DrPsyk på twitter, ange att man jobbar på PIVA i Göteborg och ta selfies i sin kortärmade läkarrock. Men att då samtidigt hävda att man måste få skoja om att som läkare stiga i rang på rättspsyk genom disciplinbollar och vapen, klaga på kränkta självutnämnda patientföreträdare, twittra om utförda behandlingar på jouren eller hurtigt erbjuda bensodiazepiner till kollegor – eftersom man gör det som privatperson, går inte ihop. (Och ja. Detta är verkliga exempel från maj månads läkartwitterskörd.) För vad händer om den tweeten dyker upp i flödet hos patienten som är inne på fjärde timmen i väntrummet på psykakuten? Hur påverkas patientens förtroende för vården och läkaren av det?

Jag har varit aktiv i sociala medier långt innan begreppet sociala medier användes. Men aldrig har jag känt något behov av att berätta om de patienter jag mött och de tragiska livsöden jag arbetat med på onkologen, neonatal-iva eller äldreboendena. Därför har jag så svårt att förstå det kompakta motstånd som seglat upp de senaste veckorna. Det går alldeles utmärkt att arbeta i ett sekretessyrke, twittra om det, och samtidigt twittra om personliga, roliga eller dråpliga saker. Men allt behöver faktiskt inte alltid sägas i alla kanaler. Och även om det tycks bära många emot, så finns det yrken som kommer med särskilda krav på hur man för sig i det allmänna rummet.

Se bara på våra politiker. De kan bli av med jobbet för ett enda uttalande, eller en felaktig hälsning. Det är förstås inte en modell att eftersträva, men ur det perspektivet blir det för mig underligt att klaga på att jag som verksam i ett yrke med stark sekretess och många gånger stor makt, inte kan twittra samma saker jag kan säga med kollegorna i fikarummet, eller sådant som är i nivå med vad som sägs på mellanstadiets skolgård. Det bör i sammanhanget vara ett synnerligen litet problem. Valet mellan läkarens rätt att i alla sammanhang få uttrycka allt en har på hjärtat, och patientens rätt att känna trygghet i sjukvården bör inte vara särskilt svårt.

Det är inte särskilt svårt.

/ Thérèse

Medias osynliga skador: är det inte fysiskt så finns det inte

"Den man som kapat ett egyptiskt passagerarplan och tvingat det att landa i Cypern har gripits. Ingen har skadats i dramat, men vad som drev kaparen är fortfarande oklart."

SvD.se

Citatet handlar om kapningen av ett Egyptiskt flygplan som inträffade i morse. Kaparen är nu gripen, både passagerare och besättning är fria och media rapporterar så som de alltid gör i liknande situationer: ingen har skadats .

Men är det verkligen sant? Eller menar de egentligen något annat än vad de säger?

63 personer har alltså varit med om att flygplanet de befinner sig på har kapats av en okänd man med ett bombbälte runt midjan, som tvingar piloten att ta en annan rutt än den planerade. Det har inte funnits någonstans att fly, inget sätt att komma undan. 63 personer har varit helt utlämnade åt denna ende man som potentiellt kan spränga hela planet i luften. Och ingen har skadats?

Vi hör det så ofta. Rapporter om hur många som skadats eller inte skadats vid olyckor, naturkatastrofer, terrordåd och bränder. Men vad som egentligen åsyftas är hur många som har skadats fysiskt. Men människan är, som bekant, mer än ett fysiskt skal.

Det är förstås omöjligt att förutspå hur många av de 63 personerna från det kapade planet som kommer drabbas av ett psykologiskt trauma till följd av dagens upplevelse. Däremot kan vi nog lätt räkna ut att ingen av de 63 personerna lämnar flygplatsen oberörda. Många kommer känna stress, oro och starka känslor i flera dagar eller veckor, utan att kanske riktigt kunna sätta ord på det. Deras kroppar kommer att reagera, och kanske hamna i otakt med psyket. När det känns som att det är okej, kommer pulsen plötsligt att öka och luftstrupen att snöras åt, bara för att de såg flygbolagets logga i en tidning. 

De kommer känna obehag inför att flyga igen, och kanske också inför att känna sig instängda i ett litet utrymme. Vissa kommer reagera med skräck eller obehag inför auktoriteter, på män som liknar kaparen eller på dofter som fanns i planet. Några kommer inte vilja låta sina nära och kära flyga, eller kanske resa kollektivt överhuvudtaget. Andra bär redan på så många svåra livshändelser att denna händelse antingen blir den droppe som får hela deras liv att haverera, eller så blir den bara ytterligare en i raden av svåra händelser att resa sig ifrån. De kommer alla, på olika sätt, att bära med sig minnet av den här dagen för resten av sina liv. Men ingen av dem skadades vid dagens flygpplanskapning. 

När man talar psykologiska trauman tycks många vara överens om att det svåraste* traumat är att vara utsatt för ett dödshot och/eller tro att man ska dö. Till exempel att befinna sig i ett flygplan ett antal tusen meter upp i luften, tillsammans med en man med bombbälte runt midjan. De flesta människor återhämtar sig på egen hand efter en traumatisk händelse, även om det kan ta tid och vara smärtsamt. Men ungefär var fjärde drabbad återhämtar sig inte utan hjälp. Det motsvarar 15-16 personer i det kapade flygplanet.  De riskerar att utveckla psykologiska trauman och behöver hjälp för att läka. Men ingen skadades i dagens flygplanskapning.

Jag förstår att media väljer att rapportera om fysiska skador. De uppstår nästan alltid i direkt anslutning till den utlösande händelsen, och blir därför enkla att mäta. I det här sammanhanget har jag inte heller några invändningar mot det. Men jag önskar att man vore bättre på att betona att det rör sig om just fysiska skador. Det görs ibland, men alldeles för sällan. 

Skälen är enkla. Att säga skador, men mena fysiska skador, bidrar till att förminska det psykiska lidandet. Eller nej, det är fel ord. Det är inte att förminska, det är att osynliggöra. Det psykiska är så ointressant att det blir osynligt. Är inte skadan fysisk, så finns den inte. Och är du fysiskt välbehållen, så är allt bra. Då är du inte skadad. Oavsett hur svåra och livshotande situationer du än har utsatts för, så är det inte de som räknas. Och har du skadats fysiskt så är skadan läkt så snart det fysiska har helats. Oavsett hur mycket ångest, oro, skräck, dissociation, återupplevelse och depression du än erfar. 

Är det inte fysiskt så finns det inte. 

/ Thérèse

* Med reservation för att det är vanskligt att gradera trauman. Mer om psykologiska trauman finns t.ex. hos psykologiguiden. 

Det som inte dödar stärker. Inte.

Du är så stark!

Det där hade jag aldrig klarat!

Det som inte dödar härdar!

Det är tufft nu, men sen blir det en erfarenhet för livet!

En människa får aldrig större utmaningar än hon kan hantera! 

Människor som drabbas av allvarlig sjukdom kan mötas av en lång rad olika reaktioner från omgivningen. Själv led jag själv av ätstörningar och självskadebeteende i nästan tio års tid, och förlorade min dåvarande fästman i cancer i samma veva. När jag berättar om det, vilket jag gör allt mer sällan nuförtiden, får jag ofta höra att jag är stark. Den eller de som lyssnar tvivlar på att de själva skulle ha klarat av samma sak, eftersom de saknar min styrka. Ibland känns det som om jag puttas upp på en piedestal och görs till en förebild eftersom jag har överlevt.

Det sägs förstås i all välmening, och jag tar inte illa upp. Men eftersom det är något jag funderat mycket på, tänkte jag nu berätta en hemlighet: Allvarlig sjukdom, trauman och livskriser levereras inte tillsammans med en hemlig reservlåda full styrka. Tvärtom faktiskt, så är sjukdom, trauman och livskriser riktigt illasinnade energitjuvar som suger ut all ork man någonsin lyckats bygga upp.

Men, hur kommer det sig då att har jag  klarat mig igenom allt som andra inte tror sig orka med? Svaret är enkelt: jag hade inget alternativ. Det blir morgon även när man är sjuk. Räkningar ska betalas även mitt i en kris. Magen behöver mat även om livet kränger som aldrig förr. Den som dör till följd av sjukdom gör det inte för att hen saknar styrka, lika lite som jag kan tillskriva min överlevnad hemliga superwomankrafter. Det handlar inte om styrka, motivation eller vilja. Hade jag på något sätt kunnat välja bort mina helvetesår så hade jag gjort det, alla gånger. Men livet serveras inte efter en meny med olika alternativ, det gäller bara att ta det som serveras och hantera det efter bästa (o)förmåga.

Här och var svävar dessutom rosaskimrande föreställningar om att ingen människa får större utmaningar än hon kan hantera, och att varje utmaning härdar och stärker och gör dig till en bättre människa. Det är lögn. En människa kan visst få mer svårigheter än hon kan hantera. Vi ser det på parkbänken hos alkoholisten, i trappuppgången där den hemlöse sover, hos patienterna på den psykiatriska avdelningen och hos den som självmedicinerar för att alls komma upp ur sängen. De har inte valt sin situation. De har fått mer än de kan hantera.

Media älskar att skriva reportage om människor som gått från mörker till framgångssaga: om någon som varit sjuk och som nu använder sina erfarenheter till att hjälpa andra. Människor som berättar att de visserligen har haft det tufft, men att de lärt sig så mycket av sjukdomen eller krisen eller traumat, som de nu aldrig vill vara utan. Man skapar mening av lidandet. Skapar balans: först minus och sen plus. Jämvikt.

Jag har själv varit med i liknande reportage, och är ohyggligt obekväm med det idag. De bidrar till någonting jag inte kan stå för, en romantiserad bild av att livets vanvettiga prövningar är något karaktärsdanande och stärkande, lite som vinterbad eller maratonlöpning. Sanningen är ofta en helt annan. Det bara syns inte på utsidan.

Numera försöker jag istället försonas med att det inte finns någon jämvikt. Jag vill inte längre skapa mening av lidandet. Av sjukdomen, såren, förlusterna, sorgerna, trasigheten. Jag försöker bara hantera det livet ger mig. Lära mig det jag kan lära mig. Utvecklas där jag kan utvecklas. Förstå det jag kan förstå. Men hade jag fått välja hade jag tveklöst beställt ”den enkla vägen” av livets kypare. För jag är inte starkare än någon annan. Jag har bara tvingats hantera situationer och händelser jag aldrig någonsin bett om.

/ Thérèse

Om den onda världen och den goda Guden

- "Om det finns en Gud varför dör barn då?" 

- "Genom livet drabbas vi då och då av sorger som Gud inte vill att vi ska drabbas av, men jag tror att vissa saker råder inte ens Gud över." 

Texten ovan är hämtad ur en frågestund som Svenska kyrkan anordnade på Facebook under Allhlegonahelgen. Både frågan och svaret är något längre än vad jag saxat in här, men det är om just den här svarsmeningen som det här inlägget kommer att handla. 

Vissa saker råder inte ens Gud över. På många sätt är det en förståelig formulering. Det finns inga bra svar på frågan varför barn dör om Gud finns. En vanlig formulering tar fasta på att Gud är med oss både i sorg och glädje, vilket också prästen som skrev svaret ovan uttryckte. Vissa fokuserar på att människans fria vilja förde in ondskan i skapelsen. Och så finns den här varianten, att ondskan ligger bortom Guds kontroll. Vill man komma undan bilden av en Gud som sanktionerar det våld och lidande som oskyldiga människor utsätts för, är det här förstås en väg att gå. Men vad gör egentligen en sådan formulering med vår, eller i det här fallet min, gudsbild? 

Inom religionsfilosofin kallas det här det ondas problem: om Gud är allsmäktig, allvetande och god – hur kan det då finnas ondska? För mig utgör dessa tre komponenter – allsmäktig, allvetande, god – ett fundament för mig gudsbild. Utan dem, ingen Gud. Därför innebär en formulering som den ovan – vissa saker råder inte ens Gud över – att guds allsmakt upphör, och med den också Gud så som jag tror på och känner hen. 

För vissa kanske det utgör en större tröst att tänka att Gud inte riktigt är allsmäktig, att hen kämpar för sin skapelse, men att den ondska vi ser i världen är ett tecken på Guds otillräcklighet. Då behöver man inte förklara varför Gud tillåter ondska. 

För mig är det bara skrämmande. Den Gud jag har förtröstan till, den Gud jag söker mig till när livet gör mig ont, och när livet gör mig gott, är den Gud vars frid övergår allt förstånd. Den Gud i vars liv jag lägger mina händer, är större än allt jag kan föreställa mig. 

Min enda tröst är att jag inte har hela bilden. Det är ofta en otillräcklig tröst, den får mig ändå att tvivla och ifrågasätta både Gud och världens beskaffenhet. (Och ja, jag tror att man får ifrågasätta Gud. Hen tål det.) Men jag vägrar att sälla mig till dem som ser en mening i mänskligt lidande. Ni vet, människor som försöker skapa mening i förlusten av ett barn, dödliga pandemier, våld och hat. Som säger att det visst är Guds vilja att vi ska lida och plågas. Att vi inte kan uppskatta livets goda, om vi inte också fick ta del av det svåra. Det hade kanske fungerat om plågorna var jämt fördelade över mänskligheten, men så vet vi alla att det inte är. Vi föds, vi lever och vi dör med väldigt olika förutsättningar. 

Alltså står jag och ser på världens ondska, och undrar varför Gud inte griper in och styr upp. Hen borde ju kunna det! Samtidigt vet förstås varken jag eller någon annan hur mycket Gud faktiskt griper in. Jag vet inte hur världen sett ut om Gud vänt ryggen åt oss. 

Så hur jag än vänder mig, så är det här trösten ligger: bara Gud har hela bilden. Bara Guds blick sträcker sig in i evigheten. Det handlar inte om att skapa mening i förlusten av ett barn. Ur vårt mänskliga perspektiv kan det inte vara något annat än grymt, plågsamt och djupt meningslöst. Men i en värld som uttrycker så mycket ondska, måste jag lita till att jag inte har alla pusselbitar. I en värld där jag helst vill retirera inför allt som bryter ner, finns det ingen större tröst än Guds godhet, allsmakt och allvetande. 

Någon skulle säkert kalla det för ett ologiskt cirkelresonemang. Men det svåraste för mig är inte att förstå hur det kan finnas ondska i en värld om Gud är god. Det svåraste för mig är att förstå hur jag skulle orka överleva i en ond värld, om jag inte hade Guds godhet att vila i och förtrösta på.

/ Thérèse

”Jag beklagar sorgen”

Relationer är det som håller oss människor samman. Vissa relationer tycks kunna övervinna allt, andra tillfälliga och sköra. En del relationer bygger på blodsband eller kärlek, andra på att man delat bostad, grannskap, skola, arbetsplats, kyrka eller något annat. Det finns forskning som visar att världens befolkning som mest är fem eller sex led ifrån varandra (min mammas kompis chefs…), så relationsbanden går kors och tvärs över jorden. Ibland tänker jag mig alla relationer som en stor väv som knyts av allt från det grövsta och starkaste garn, till de tunnaste, sköraste silkestrådar. En tät väv av mänskliga relationer.

När en människa dör lämnar hen ett hål efter sig i väven. Relationsband slits av och skapar lösa trådar som fladdrar för vinden. I det där hålet finns alla minnen, allt oavslutat, all kärlek och all smärta som fanns i relationerna till och runt den döde. Nu är det upp till de efterlevande att försöka lappa ihop det där hålet. Minnet av den döde kommer alltid finnas där som ett märke i väven, det kommer aldrig att försvinna eller suddas ut. Det finns ingen plastikkirurgi som suddar ut förluster.  Men det går att hindra trådarna från att fransa upp sig ännu mer, eller slita sig loss från andra fästen och försvaga eller förstöra relationer. Och det går inte att blunda för hålet. Det finns där, även om vi kniper ihop ögonen. Bara genom att se det, genom att uppmärksamt följa de avslitna ändarna, kan hålet förvandlas och på nytt ge stadga i väven.

När någon dör, särskilt om det är ett oväntat dödsfall eller någon yngre människa som dör, så reagerar många genom att ta ett steg tillbaka. Döden blir den där rosa elefanten som står mitt i rummet, men som ingen riktigt vågar tala om eller låtsas om. Av rädsla att säga fel, säger vi ingenting. Av rädsla att göra någon obekväm, gör vi ingenting. När vår egen otillräcklighet inför döden gnager, vänder vi bort blicken och hoppas att hålet ska försvinna av sig själv. Att någon annan ska laga.

Jag tror att det sliter på våra relationer. På våra trådar. På vår livsväv.

Det hål som skapas när någon dör kan aldrig göras ogjort. Ett barns död kan aldrig ersättas av ett annat barn. Förlusten av en förälder kan aldrig kompenseras av en annan förälder. Men när någon dör byter väven skepnad. Runt det fransiga, trasiga hålet som är förlusten, knyts nya trådar samman, och nya relationer tar form. Kvar blir en lagning där trådarna löper tätare än någon annanstans på väven.

Det finns inget rätt och fel när det kommer till sorg. Den är lika individuell som vi människor. Men oavsett vilken skepnad den kommer i, kräver sorgen sin uppmärksamhet och sitt utrymme. Först när vi låter den ta plats och låter den finnas – med eller utan ord – kan vi låta oss helas. Därför är det inte sorgen vi bör beklaga – det är förlusten. Sorgen hjälper oss så att förlusten inte sliter oss itu. Sorgen ger revan i väven en stadkant. Någonting att fästa nya trådar i. En början till någonting nytt.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh. 1:5)

/ Thérèse

Vill du tända ett ljus för någon i allhelgonatiden, så kan du göra det via Svenska kyrkans hemsida. 

UnderbaraClara har skrivit ett fint inlägg om sorg som du hittar här. 

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, allhelgona, alla helgons dag, förlust, död, dödsfall, svenska kyrkan

Gudstjänsten som publikmagnet

Igår firade jag mässa. Kyrkan var kanske halvfull, vilket är lite mer än en vanlig söndag. Sannolikt beror det på att församlingen ordnade kalas för alla nyblivna 80-åringar efter mässan. Under gudstjänsten sjöng vi psalmer, läste bibeltexter, bad Vår fader och lyssnade till en god predikan om hur vi som Guds avbilder i världen också har ett samhällsansvar. Vi sjöng Kyrie, Gloria och Agnus dei, stämde in i trosbekännelsen, delade Herrens måltid och fick till sist Guds välsignelse.

Vi firade med andra ord en ganska vanlig Svenskkyrklig högmässa.

Men inte om man ska tro Jens Christian Brandts artikel Kyrkan som blev en publikdragare som publiceras i DN. Brandt har nämligen firat mässa i Katarina kyrka i Stockholm, som tydligen är den kyrka inom Svenska kyrkan som har flest gudstjänstfirare i hela landet. På många håll är gudstjänsterna, enligt Brandt, sedan länge en ritual för tomma gallerier. Men att Katarina kyrka ökar sin gudstjänststatistik beror, enligt Brandt, på att det a) i Katarina kyrka finns ett helt annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan och b) något så unikt som en garanti på att prästen tror på Gud.

Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande. Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall.

Den bild av Svenska kyrkan som Brandt beskriver, är inte en bild jag kan känna igen mig i. Inte från någon av de vid det här laget ganska många församlingar där jag varit aktiv eller firat gudstjänst. Däremot känner jag igen den från debattsidor och tidningsartiklar. Den dubbelbestraffande attityden där Svenska kyrkan å ena sidan är patriarkal och gammalmodig, och å andra sidan inte tillräckligt religiös och för välkomnande gentemot andra religioner.

Jag gör inte anspråk på att min bild skulle vara mer korrekt än Brandts, men jag undrar mycket över vilken församlingserfarenhet Brandt har. Var har han gått för att samla så ensidigt smärtsamma erfarenheter? Var har han firat gudstjänst för att stöta på hundvalpar i stället för Gud, ateistiska präster i stället för bröder och systrar i tro? Vilka erfarenheter bär han som får honom att tro att Fader vår skulle ge större allvar än Vår fader? Och var menar han att de så utbredda ritualerna för tomma gallerier håller till? Jag vet inte, men jag skulle gärna veta. För om detta var vad jag hade mötts av i Svenska kyrkan, så hade kanske även jag tappat hoppet.

Det är förresten en märklig gudstjänstsyn som skymtar bakom Brandts formuleringar: Ritualer för tomma gallerier. Publikmagnet. Publikdragare. Som om gudstjänsten vore en föreställning ledd av en skådespelare och gudstjänstfirarna en publik redo att underhållas. Gudstjänsten är ett möte mellan människor och Gud. Gudstjänsten är något vi delar och skapar gemensamt. I gudstjänsten finns ingen publik: där finns bara deltagare och medskapare.

Så Brandt, om du vill bredda din bild av Svenska kyrkan och hitta goda exempel söder om söder, så är du varmt välkommen att börja här i Mjölby. I helgen sjunger vi Chilcotts Requiem och på söndag firar vi förstås högmässa. Precis som alla andra söndagar. Jag lovar dig att du varken kommer att möta hundvalpar eller ateistiska präster, utan en varm gudstjänstgemenskap med ett tydligt fokus: vår gemensamma tro på Gud fader, Jesus Kristus och den Helige ande.

Välkommen att dela den!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, svk, kyrka, tro, allhelgona, requiem, dn, dagens nyheter,

Om makt i vården (bara den som är medveten om sin egen makt kan hantera den ansvarsfullt)

När jag föreläser för vård- och omsorgspersonal brukar jag alltid tala om makt. Jag frågar om personalen upplever att de har makt, vilket de sällan gör. Tvärtom, så är det många som känner sig maktlösa, och den upplevelsen tycks överskugga deras egen makt. Då frågar jag dem: om du och din patient/brukare är oeniga om hur någonting ska vara eller göras – vem brukar få rätt i slutänden? Du eller vårdtagaren? Och vad betyder det för ert maktförhållande? 

All vård är asymmetrisk, ojämlik. Patienten behöver något som vården kan ge. Det medför att patienten alltid befinner sig i en underordnad position till vårdpersonalen. Den inbyggda asymmetrin innebär att vården har makt över patienten. Det gäller all form av sjukvård och omsorg, oavsett om den sker frivilligt, på en hemma hos patienten eller på en sluten avdelning. Särskilt tydlig blir makten i psykiatrisk tvångsvård. Att säga att sjukvårdspersonal har makt över patienterna är alltså ingen anklagelse. Det är ett konstaterande av sjukvårdens grundförutsättningar.

Relativt ofta möter jag en ovilja från vårdpersonal att se den egna makten. Att ha makt verkar fult, och därför slår många det ifrån sig. Det är farligt. Genom att blunda för sin egen makt, riskerar man att missbruka den utan att själv vara medveten om det. Inom psykiatrisk vård blir makten särskilt påtaglig, eftersom där finns möjlighet för vården att agera mot patientens vilja. 

Maktens olika uttryckssätt

Makten har många uttryckssätt, fem av dem hittar du nedan. Olika former av makt kan komma till uttryck i samma situation, och förstärker då varandra. 

Den formella makten innebär att vården har juridiska möjligheter att bestämma över patienten. Hur det bestämmandet ser ut skiljer sig åt från situation till situation. Det kan handla om att en socionom nekar en 94-årig kvinna fler timmar av hemtjänst eller att en läkare bedömer att en patient lider av en allvarlig psykisk störning och behöver tvångsvårdas. Gemensamt är att det finns en juridisk grund för vårdens agerande.  

Fysisk makt blir för patienten särskilt påtaglig i psykiatrisk tvångsvård. Där har vårdpersonal rätt att handgripligen hindra en patient att lämna avdelningen, fysiskt hålla fast en patient för att ge  hen mediciner, låsa fast patienten i en bältessäng eller begära polistransport för en patient som avvikit. Även hot om fysisk makt (se nedan) är närvarande i framför allt psykiatrisk vård.  

Ekonomisk makt uttrycks främst i form av vårdens prioriteringar. Finns det pengar till att låta patienten få den terapi som hen behöver, eller komma till det behandlingshem som kan ge en adekvat behandling? Patienten kan också hamna i en maktkamp mellan olika aktörer: är det kommunen eller landstinget som ska betala för patientens vård? 

Expertmakt är en vanligt i såväl psykiatrisk som somatisk vård. Den asymmetri jag beskrev ovan, beror delvis på att personalen har kunskap som patienten saknar. En patient som söker sig till vården vet vanligtvis inte så mycket om sin egen sjukdom eller vilka behandlingsmöjligheter som finns. Det ger kunskapsmakt åt vården. Patienten vet inte heller hur utredningen eller vården fungerar rent praktiskt. Ta till exempel rutiner på en avdelning: vårdpersonalen vet var teverummet ligger, vad det blir för middag, vilka tider patienten får ta emot besök och vilken tid nästa undersökning sker. Det är också en typ av makt. 

Nätverksmakt handlar om att den överordnade (vårdpersonalen) ingår i ett nätverk (kollegor) som är lojala med varandra. Vården bygger på teamarbete, som i sin tur bygger på nätverk. Det talas ibland om att vården måste ha en ”enad front” gentemot patienten, vilket är ett exempel på nätverksmakt. Om en patient blir oenig med en vårdpersonal, är sannolikheten stor att övrig personal backar upp den kollega som patienten blivit oenig med, eftersom de tillhör samma nätverk. Om ord står mot ord - patienten har en beskrivning av en händelse, vårdpersonalen en annan - så är sannolikheten stor att vårdpersonalens version bedöms vara mest trovärdig. Personalen har en nätverksmakt som patienten saknar. 

Hot om makt

Det finns många andra sätt att se på makt, och detta är bara några få exempel. Förutom när makten faktiskt manifesteras, kan makt också vara närvarande bara genom att den kan komma att tillgripas. Den underordnade kan därför göra som den överordnade säger, inte för att hen egentligen vill det, utan för att undvika att den överordnade tar till mer makt.

En patient i psykiatrin måste inte bara förhålla sig till den makt som finns i situationen, utan också till den makt som skulle kunna användas. Ett tydligt exempel är den fysisk makten som inte behöver användas för att vara verksam. Ofta räcker det med ett hot om tvång (makt) för att den underordnade ska vika sig (t.ex:"Om du inte lugnar dig så får du en spruta/lägger vi dig i bälte"). Hot om makt är också ett maktutövande.  

Motmakt

Motmakt är en reaktion på vad som upplevs vara felaktigt maktutövande. Det spelar ingen roll om läkaren hade skäl att tvångsvårda patienten eller lägga hen i bälte. Det är patientens upplevelse – att maktutövningen var felaktig – som skapar motmakt. Tyvärr kan motmakt generera mer maktutövande, eftersom den överordnade (vården) upplever motmakten som att patienten är ”besvärlig”, och hanterar det med mer makt. Det är beklagligt. Vården måste ge utrymme för patientens motmakt. När ingen motmakt finns har tvånget nått sin mest absoluta form. Då har patienten retirerat och upplever sig fullständigt maktlös inför vårdens agerande. 

Sammanfattning

Makt finns i alla former av vård, och blir särskilt tydlig i psykiatrisk (tvångs)vård. All vård är i grunden asymmetrisk, och att tala om makt handlar alltså inte om att anklaga vårdpersonal för att utöva makt för maktens egen skull. Att tala om makt i vården syftar till att tydliggöra maktstrukturer. Risken med att försöka förneka sin egen makt är man man riskerar att missbruka den utan att vara medveten om det. Och maktmissbruk kan skada patienter allvarligt.

Det bästa sättet för att undvika maktmissbruk – och därigenom undvika att patienter far illa och skadas i vården – är att tala om och synliggöra maktstrukturer. Som vårdpersonal kan det innebär att ställa sig frågan: vilken makt har jag, och hur påverkar den relationen mellan mig och patienten?

Först när man är medveten om sin egen makt, kan man hantera den ansvarsfullt.

Först när man ser och erkänner sin egen makt, kan man undgå att missbruka den. 

/ Thérèse

Inlägget utgår från kapitlet Makt och etik av Håkan Thorsén och Ingemar Engström, hämtat ur boken Tvingad till hjälp. Om tvång, etik och tillit i barn- och ungdomspsykiatrisk vård. (Studentlitteratur). En bok jag rekommenderar varmt!

DBT för psykiatrin

Det finns en terapimetod som heter DBT – dialektisk beteendeterapi. Den är en behandling som ställer höga krav på patientens medverkan, men för den som orkar ta sig igenom hela behandlingen (1-2 år) så ger den ofta goda resultat. Ursprungligen är den utformad för patienter med emotionell instabil personlighetsstörning, men med anledning av den massiva kritiken mot Malmöpsykiatrin har jag funderat på en ny målgrupp: psykiatrin själv. 

Om man läser Akademiskasjukhusets beskrivning av DBT, och tänker att patienten är psykiatrin så… ja, visst låter det ganska lovande? I texten nedan är texten i fetstil hämtad från Akademiska sjukhusets informationsmaterial, och den kursiva texten mina kommentarer. Ordet "patient" är i den fetstilade texten utbytt mot "psykiatri". Obs. Texten kan innehålla spår av ironi. 

DBT kan beskrivas som ett välorganiserat "hjälpmedel" för psykiatri i kaos och desperation.Med tanke på situationen i psykiatrin i allmänhet, och Malmöpsykiatrin i synnerhet, så låter detta som en utmärkt utgångspunkt! 

Det centrala och övergripande i terapin är att hjälpa psykiatrin att hitta en balans i sitt inre och i samspelet med den yttre omgivningen. Man lär psykiatrin att acceptera verkligheten och sig själv så som hon är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt, i enlighet med sina värderingar och mål.För att få en välfungerande vård är det helt avgörande att psykiatrin kommer till rätta med sina inre motsättningar, den höga personalomsättning och bitvis grandiosa självbilden. Det kommer ge en fastare grund när det blir dags för nästa steg: mötet med patienterna. Psykiatrin måste komma till insikt om att hon idag har många fel och brister som inte går att städa bort som lite skit i hörnen, men också förstå att det går att förändra! Det finns hopp och det finns en möjlighet att skapa en psykiatri som är meningsfull och som lever upp till de värdegrunder om mål som redan idag finns utstakade.  

Arbetet fokuseras på att identifiera olika livsdilemman och att sedan skapa en förening av de till synes oförenliga företeelserna. Det kan till exempel handla om att […] ha både dåliga och goda sidor.I det här steget handlar det om att lära sig att förstå att två verkligheter kan existera parallellt. Till exempel så kan vården på pappret ha gjort allt rätt, samtidigt som en patient ändå skadades. Tvångsvård kan ha varit nödvändig, men ändå traumatiserat patienten. Det kan finnas anställda som kränker patienter, samtidigt som det finns anställda som gör gott.  

DBT är också inriktad på att lära psykiatrin att identifiera, stå ut med och hantera känslosvängningar och impulser för att kunna minimera sitt självskadebeteende.Ett utmanande steg. Här gäller det för vården att lära sig hantera såväl sina interna problem, som sina många möten med sjuka, sköra och skadade patienter utan att låta grodorna hoppa ur munnen, och utan att lägga över ansvaret på patienterna och därigenom skada förtroendet för vården. Att slå ifrån sig eventuell kritik från patienter, granskningsmyndigheter eller media är en allvarlig form av självdestruktivt beteende som menligt skadar förtroendet för vården, och som därför bör ha hög prioritet i behandlingen. 

 Man fokuserar också starkt på att förmå psykiatrin att stanna kvar i terapin även vid motgångar och att lära henne/honom färdigheter i att hantera konfliktfyllda interpersonella relationer.
Det kan vara svårt att arbeta med psykiskt sjuka människor. Men psykiatrin måste fungera även i mötet med patienter som inte ”passar in i mallen”, eller där psykiatrin saknar tillräcklig kunskap. Det gäller att hitta strategier för att hantera impulsen att vilja göra sig av med problemet (t.ex. skriva ut patienten, skicka hen till rättspsyk, remittera hen vidare eller avsluta vårdkontakten av andra skäl). Rekommenderade färdigheter är att lära sig att verkligen lyssna på vad patienten berättar, att ompröva sin bedömning mot bakgrund av det patienten berättat, samt att göra en maktanalys av situationen . 

 Varje psykiatri måste förbinda sig till en ganska krävande och aktiv insats med olika terapiinslag varje vecka och en stor mängd egenarbete.
Då har vi kommit till finalen. Nu är det upp till bevis. Psykiatrin, om du verkligen vill förbättras, om du verkligen vill bli frisk (för i ärlighetens namn, visst är det ibland sådana argument du använder gentemot patienter?) så kommer det krävas mycket jobb. Det här händer inte över en natt. Men ingen annan kan göra dig fri(sk). Bara du, psykiatrin, har ansvar för att rädda dig själv. Det kommer vara ett krävande arbete som du i hög grad kommer behöva utföra på egen hand, men självklart får du tryggt stöd från patientexperter. Men du, psykiatrin. Om du vågar och orkar ge dig in i den här behandlingen så finns det mycket som talar för att du – med hårt och målmedvetet arbete – kommer att må och fungera betydligt bättre. Både i dig själv och i relation till andra. Kämpa, det finns hopp!

/ Thérèse

Relaterat material:

Sydsvenskans granskning av psykiatrin i Malmö 1, 2, 3, 

Linnéa Regnlunds knivskarpa och avsevärt mer seriösa kommentar 1, 2

Flyktens riktning: till eller från

Jimmie Åkesson. Jag kommenterar sällan poltik, men efter att ha läst åtskilliga referat av ditt sommartal har jag bara en sak att säga: tänk om, tänk rätt.

Människor flyr inte till Sverige för att glida runt på en skattebekostad räkmacka. De flyr till ett land där människor som du kommer att hålla dem ansvariga för allt från folkhemmets förfall och brinnande skolor, till upplopp, kravaller, sprängdåd, tiggeri och våldtäkter. De flyr till ett land där de kommer att mötas av fördomar, våld och avsky, eftersom det trots allt framstår som det bättre alternativet.

Människor som är på flykt lämnar det land där de har sina rötter och sin trygghet. Det land där de kan språket, där de har sitt hemma och känner igen alla dofter och smaker, där de förstår kroppsspråket, klädkoderna, riterna och religionen, där de har sina barn, föräldrar och vänner de älskar och delar minnen och platser med. Deras beslut att lämna allt i livet som är konstant och begripligt är inte en flykt till den svenska välfärden, utan en flykt från ett land och en livssituation som hotar hela deras existens.

Och vet du Jimmie. Det spelar ingen roll att du påstår att svenska folket har fått nog, och att du föreslår att vi borde rösta om invandringen. Det förändrar inte situationen. Det räddar inte livet på den diabetessjuka flickan du talade om, som dog av människosmugglarnas girighet. Det gör inte livet tryggare för de 12 miljoner syrier som är på flykt. Det raderar inte det som du kallar illegala flyktingar - för ingen människa är illegal. Det är inte ditt lidande när du ser en tiggare som räknas - det är lidandet hos människan som sitter där med en skylt och en tom mugg som spelar roll.

Jag tror också att svenska folket har fått nog: nog av ständig politisk smutskastning där de enda vinnarna är vi som redan har i överflöd, och de eviga förlorarna är de som kämpar för att överleva dagen och drömmer om ett liv bortom en ständigt livshotande flykt.

Vi har ett ansvar för varandra; ett ansvar som varken upphävs genom landsgränser eller politiska utspel. Det kan varken du, ditt parti eller en folkomröstning förändra.

/ Thérèse

I media:

Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, SvD, DI, HD

Läs även andra bloggares åsikter om jimmie åkesson, sd, invandring, sommartal, ingen människa är illegal

Skymningsflickan av Katarina Wennstam

Bok: Skymningsflickan

Författare: Katarina Wennstam

Förlag: Albert Bonniers

Hur: Storytel

Betyg: 4 av 5

Fram till för några veckor sedan var det enda jag läst av Katarina Wennstam Flickan och våldtäkten samt En riktig våldtäktsman. Vidriga böcker, men oerhört viktiga, då de satte ljus på de många gånger orimliga förfaranden i domstolar vid sexualbrottsmål. 

Hur som helst. I början av augusti hörde jag talas om den här boken, Skymningsflickan. Jag tyckte den lät intressant, men förstod också att den ingick i en serie om kriminalkommisarie Charlotta Lugn och advokat Shirin Sundin. Därför började jag med att lyssna på Svikaren, och gick sedan raskt vidare med Stenhjärtat och Skuggorna för att till sist komma fram till Skymningsflickan. Drygt två veckor tog det att lyssna igenom alla böckerna, för ja - det var hopplöst svårt att lägga dem ifrån sig.

Wennstam har tagit med sig sin sakkunskap, sin skarpa blick för detaljer och sin förmåga att skildra det många väjer att tala om in i deckarnas värld. Och jag gillar det. Mycket. Varje bok har sitt tema: fotbollshuliganer, barnmisshandel, hämnd och sexualbrott. I Skymningsflickan får vi möta Molly, en tonårstjej med självskadebeteende, och genom henne också Miranda, hennes bästa vän som tagit livet av sig. Det här är en berättelse om utsatthet, om vuxenvärldens svek och hur mycket hjälp man kan ha av en titel och en läkarlegitimation när ord står mot ord. Den som känner mig förstår att det här är komponenter som fångar mitt intresse, och Wennstam förvaltar dem väl. 

Jag tycker mycket om referenserna till verkliga fall, domar och brottslingar. Det ger boken tyngd och påminner mig om att det jag läser förvisso är uppdiktat, men att sanningen troligtvis inte ligger särskilt långt bort. Boken känns helt enkelt trovärdig, vilket inte minst blir uppenbart då jag gång efter annan blir så frustrerad att jag vill skrika högt. 

Alla hennes böcker i serien om Lugn och Sundin rymmer många karaktärer, på gränsen till för många, och Skymningsflickan är inget undantag. Med de många karaktärerna kommer också vindlande sidospår, och berättelsen balanserar på gränsen till att bli övermättad av just dessa. Kanske är det också lite väl mycket vardag för att hålla tempot uppe. Boken rymmer åtskilliga sexscener, många trasiga relationer och mängder av persisk matlagning. Det bidrar förstås till att nyansera och fördjupa karaktärerna, men jag hade klarat mig med lite mindre. 

Men det som stannar kvar i mig efter att ha läst ut Skymningsflickan, och med den hela serien om Lugn och Sundin, är en vilja till förändring. Wennstam gestaltar och ger röst åt människor som annars inte med självklarhet blir lyssnade till. Det funkade i Flickan och våldtäkten, och det funkar i Skymningsflickan. Det här är definitivt ett författarskap jag kommer att fortsätta följa.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om bokrecension, recension, skymningsflickan, katarina wennstam

Polarnatt av Frida Skybäck

Bok: Polarnatt

Författare: Frida Skybäck

Förlag: Forum (Tack för recensionsex!)

Hur: Storytel/pappersbok

Betyg: 5 av 5

I våras läste jag del ett i denna historiska romantrilogi om systrarna Stiernfors (recension finns här). Den överraskade mig positivt, och fick mig att se fram emot uppföljaren, den nu lästa Polarnatt. Kanske ska jag återigen säga att historiska romaner vanligtvis inte är det som får mig att plocka ner en bok från hyllan, och kretsar de dessutom kring kärlek så är loppet kört. Det är inte min grej. Men Frida Skybäck utmanar mig och får mig att retirera. Polarnatt lever upp till de förväntningar som jag fick efter att ha läst Norrsken. Det är helt enkelt en riktigt bra roman.

De tre systrarna Stiernfors har vuxit upp på godset Rosenlund med goda ekonomiska och materiella förutsättningar. I första boken blir äldsta dottern Cecilia bortgift i försök att skyla några besvärande hemligheter, men det äktenskap hon tvingas in i kan knappast kallas kärleksfullt. Nu står mellansystern Elisabeth näst i tur att finna en make, och förhoppningarna finns förstås att det ska gå bättre för henne än sin syster. Minstingen Amelie har, precis som i Norrsken, en tillbakahållen roll, något jag uppskattar. Hon ter sig inte särskilt sympatisk, och det är de äldre syskonens livsöden som fängslar mig.

Boken kretsar kring de tre systrarnas liv och vardag, kärlek och relationer. Vi får följa Cecilias liv på sin nya gård, och Elisabeths sökande efter en make. Då och då får vi korta brev från Amelie som befinner sig i Stockholm och rör sig i kungliga kretsar. Visst kan jag undra varför Elisabeth är så tveksam till närhet med Mathias, när hon utan större omsvep närmar sig Vera. Och visst frågar jag mig varför sanningen om von Strauss tycks så svår att avslöja. Men det är i sammanhanget små frågetecken, som blir förlåtna av att berättelsen som helhet ger mig så mycket läsglädje.  

Att läsa Polarnatt är att kliva in i en annan värld. Även om tempot är något högre än i Norrsken, så är det ingen actionfylld berättelse vi får ta del av. Och det ska ingalunda läsas som kritik. Att skriva en bok som helt saknar deckarnas enkla cliffhangerknep, och ändå hålla intresset hos läsaren kräver sin författare. I stilla mak får jag som läsare fördjupa min relation till Cecilia och Elisabeth, vilket är ett måste för att på allvar kunna förstå de svårigheter de ställs inför. Skybäcks historiekunskap skapar en trovärdig berättelse, och bakom frasande kjolar och tebjudningar finns en näve knuten i kvinnokampen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att heja på karaktärerna. Jag vill ropa till dem att fortsätta kämpa. Att deras agerande kommer få betydelse, om inte för dem själva, så för oss kvinnor som lever ett och ett halvt sekel senare.

Nu inleds väntan på den tredje och avslutande boken om systrarna. Tur jag har jobb, studier och annat läsbart att distrahera mig med under tiden.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om recension, böcker, skrivande, läsande, läsning, frida skybäck, polarnatt, norrsken, forum

PTSD orsakad av psykiatrisk vård

PTSD - posttraumatiskt stressyndrom. Studier visar att 5-10% av en befolkning någon gång i livet drabbas av PTSD, men långt ifrån alla diagnostiseras. Länge förknippades PTSD med krigsveteraner och flyktingar, men idag vet man att tillståndet kan utlösas av en lång rad olika traumatiska livshändelser. Det kan handla om överfall, sexuellt våld, olyckor eller naturkatastrofer. Forskare har bland annat visat att intensivvård kan utlösa PTSD (1). Svåra upplevelser under intensivvård finns också med i vårdguidens lista över möjliga händelser som kan orsaka PTSD.

Att svåra upplevelser under psykiatrisk vård skulle kunna orsaka PTSD finns däremot inte med i vårdguidens lista. Faktum är att jag inte hittar någonting alls på svenska hemsidor om PTSD orsakat av psykiatrisk vård. Inga landsting eller universitet skriver om risken att utveckla PTSD som en följd av att vårdats inom psykiatrisk slutenvård.

När det gäller traumatiska upplevelser finns något mer information. Svenska psykiatriska föreningen skriver i sina kliniska riktlinjer om vikten att upprepa information för en patient eftersom "patienten också [kan] ha traumatiska upplevelser av tidigare tvångsvård eller tvångsvårdsupplevelser som till exempel övergrepp av olika slag som kan bidra till oro och rädsla." Tyvärr fördjupas inte resonemanget, och varken orsakerna till traumatiseringen, risken för retraumatisering eller behandling av patientens trauman berörs. På samma sätt förhåller det sig i de enstaka uppsatser och andra skrifter jag hittar: det slås fast att tvångsåtgärder kan upplevas traumatiskt för patienter, men något mer ingående resonemang kan jag inte hitta.

Forskning

I den internationella forskningen så ser det delvis annorlunda ut. Jag hittar artiklar som undersökt psykiatrisk vård som en utlösare av PTSD. Flera forskarteam har kunnat visa att patienter som har vårdats på en psykiatrisk avdelning, frivilligt eller med tvång, har utvecklat PTSD som ett resultat av vården.

Grovt indelat verkar symtomen på PTSD antingen vara kopplade till traumatiska erfarenheter som patienten själv erfarit (t.ex. att bli fastlåst, fasthållen, avskild eller förd till kliniken med polis), eller till att ha bevittnat traumatiska situationer (t.ex. att se en patient brottas ner eller att bli mycket våldsam). Samma patient kan traumatiseras både genom egna upplevelser och genom att bevittna traumatiska situationer.

Generellt kan sägas att de allra flesta personer som utsätts för ett trauma inte utvecklar PTSD. Ju fler trauman en person råkar ut för, och ju allvarligare graden av traumat är, desto högre är risken att personer ska utveckla PTSD. Kvinnor löper högre risk än män att drabbas av PTSD efter ett trauma. Personer som redan lider av en psykisk sjukdom löper högre risk att drabbas av PTSD, vilket alltså gör patienter i den psykiatriska vården särskilt utsatta.

Exempel på studier

En svensk avhandling (2) har visat att patienter som söker sig till psykiatrin kan lida av trauma och PTSD utan att detta undersöks eller diagnostiseras. Av 839 patienter vid en öppenvårdsmottagning i ett mångkulturellt bostadsområde, hade ingen patient fått diagnosen PTSD under året. När man ur denna population sedan undersökte patienter ur fyra olika etniska grupper - araber, iranier, turkar och svenskar - fann man att 69% av iranierna, 59% av araberna, 53% av turkarna och 29% av svenskarna uppfyllde kriterierna för PTSD. De patienter som upplevde att deras trauman hade beaktats tillräckligt i behandlingen, hade bättre självskattad hälsa, färre symtom och större förtroende för behandlarna än de som inte haft denna upplevelse.

En fransk studie (3) med 293 deltagande patienter visar att ungefär var tredje patient i psykiatrisk slutenvård (n=70, 29%) var med om minst en traumatisk händelse under sin vårdtid (tvångsvårdade och instabila patienter exkluderades). Till traumatiska händelser räknades bland annat att bli övervakad i intima situationer (toabesök, dusch), att bli avklädd och visiterad samt att ha våldsamma eller skrämmande medpatienter. Bland dem som erfor minst en traumatisk händelse under sjukhustiden, uppfyllde 12% kriterierna för PTSD fem veckor efter vårdtiden. Eftersom man inte hittade några samband mellan de som utvecklade symptom på PTSD och tidigare trauman eller redan existerande PTSD, menar forskarna att det var själva inskrivningen som orsakat symptomen.

En amerikansk studie (4) som omfattade 142 patienter visar att psykiatriska patienter upplever många olika typer av traumatiserande händelser i slutenvård, däribland fysisk misshandel och sexuella trakasserier. Patienterna blir även vittne till traumatiska händelser, som att se medpatienter misshandla eller bli misshandlade.

I en annan amerikansk studie (5) var 47% av deltagarna med om ett trauma (enligt DSM-IV definition) under tiden på psykiatrisk avdelning. Att bli vittne till fysiskt våld (22%) och att bli utsatt för fysiskt våld (18%) var de vanligaste formerna av trauman. Studien visade också att nästan alla patienter (96%) hade varit med om någon traumatisk upplevelse tidigare i livet, och 27% av patienterna uppfyllde kriterierna för PTSD. De patienter som upplevt många trauman tidigare i livet, eller som blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, for också mer illa av upplevelserna på avdelningen.

Ett närliggande område är forskning som visar att en akut psykos kan trigga PTSD. Det finns till exempel en amerikansk studie (6), där 39% av de 38 deltagarna uppfyllde kriterierna för PTSD efter att de tillfrisknat från sin psykos. En brittisk studie (7) visade att 38% av de 35 deltagande patienterna uppfyllde kriterierna på PTSD efter att för första gången ha insjuknat i en psykos.

I en finsk studie (8) uppfyllde 11% av de 46 patienterna, som led av schizofreni, kriterierna för PTSD åtta veckor efter att de tagits in för psykiatrisk vård. Den finska studien skiljer sig på flera sätt från andra, genom att ha lägre förekomst av PTSD efter vård, och genom att ha mätt traumatiska symptom relaterade till psykosen respektive vården separat. Tidigare forskning har visat att vården kan vara mer traumatiserande än sjukdomen, men den finska studien tillskrev 69% av de traumatiska symptomen till psykosen, och 24% till vården.

Slutsats

Förståelse för vårdrelaterad PTSD är viktigt av flera skäl, dit suicidprevention är ett av dem. Ett symtom på PTSD är att den drabbade gör allt som står i hens makt för att undvika situationer och platser som påminner om traumat. Den normala reaktionen för en patient med vårdrelaterad PTSD är alltså att söka sig ifrån vården, för att slippa retraumatisering. Det innebär att patienten vill undvika att ta kontakt med vården, även vid en eventuell försämring. 80-85% av patienter med PTSD har andra psykiska sjukdomar, där depression generaliserat ångestsyndrom och missbruk/beroende är de vanligaste (9). Om vi utgår från att psykiatrisk vård faktiskt har en självmordsförebyggande funktion, borde detta - att patienten undviker vård, även vid försämring - påverka risken för fullbordade suicid.

En annan viktig aspekt är behandling. Den gängse ordningen är att en person som är sjuk söker sig till sjukvården. Vid PTSD rekommenderas psykologisk exponeringsbehandling, antingen KBT (kognitiv beteendeterapi) eller EMDR (eye movement desensitation and reprocessing). Men vad händer när vården, den som ska ge möjlighet till läkning, utgör eller är en del av traumat? Hur får man patienter att söka sig till källan för sitt trauma, för att där kunna få hjälp?

Ett tydligt exempel på detta problem fick jag och Sofia Åkerman när vi arbetade med boken Slutstation rättspsyk. Vi intervjuade ett trettiotal kvinnor med självskadebeteende som vårdats på rättspsykiatriska avdelningar, trots att de inte dömts för brott. Kvinnorna berättade om fruktansvärda upplevelser från sin vårdtid: många dygn i total avskiljning eller fastlåst i en bältessäng, månader med tvångshandskar, sexuella trakasserier och våld från både medpatienter och personal. Flera kvinnor uttryckte också att de inte längre vågade söka sig till psykiatrin: rädslan att skickas tillbaka till rättspsyk var allt för stor. Några sa dessutom rakt ut att de hellre skulle begå självmord än riskera att skickas tillbaka till rättspsyk, vilket en kvinna också mycket tragiskt gjorde. Jag vet inte om dessa kvinnor led av just PTSD, men det var uppenbart att de bar på vårdutlösta trauman som väldigt konkret påverkade deras vilja att söka hjälp.

Vården ska vårda, hela, läka - göra gott. En patient som hamnar i psykiatrin, frivilligt eller med tvång, ska lämna vården i bättre skick än hen kom. Det är sjukvårdens grundfundament, och jag undrar om det också är förklaringen till varför vårdrelaterad PTSD inte ens finns som begrepp. Att patienter utvecklar allvarliga sjukdomstillstånd av vården, den som ska göra gott, går inte ihop. Det verkar som att insikten skapar någon slags kollektiv kognitiv dissonans, som enklast motverkas genom att radera idén att vården kan skada. Bara då blir bilden hel.

Kvar blir patienterna som riskerar att bli ännu mer skadade genom att deras trauman negligeras och återupplevs i stället för att läkas.

/ Thérèse

Källor:

(1.) A hospital stay can trigger PTSD.

(2.) Tidigare trauma mer regel än undantag hos patienter i psykiatrisk vård. 

(2.) Trauma, ethnicity and posttraumatic stress disorder in outpatient psychiatry. 

(3.) Peritraumatic reactions and posttraumatic stress disorder symptoms after psychiatric admission.

(4.) Patients' reports of traumatic or harmful experiences within the psychiatric setting. 

(5.) Trauma within the psychiatric setting: a preliminary empirical report.

(6.) The trauma of psychosis: posttraumatic stress disorder and recent onset of psychosis.

(7.) The subjective consequenses of suffering a first episode psychosis: trauma and suicide behavior. 

(8.)Posttraumatic stress disorder symptoms related to psychosis and acute involuntary hospitalization in schizophrenic and delusional patients.

(9.) Posttraumatiskt stressyndrom - PTSD.

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, psykiatri, trauma, psykiatrisk vård, tvångsvård, tvångsåtgärder

Hen och en och andra könsneutrala språkval

Få ord väcker så mycket känslor som det lilla ordet hen. Det uppfattas av många som ett nyord, men föreslogs redan år 1966 av Rolf Dunås. Först de senaste åren har det fått ordentlig genomslagskraft. Från och med i år finns hen med i SAOL som könsneutralt pronomen (det finns sedan tidigare i betydelsen brynsten). 

Hen används på olika sätt, men vanligast är att hen används i stället för den klumpigare formuleringen hon eller han, alternativt hon/han. Hen blir då ett ord som används när könet på personerna som omskrivs är okänt eller ointressant. 

Hen kan också användas om eller av transpersoner som inte identifierar sig själva inom det binära könssystemet. Trans är ett begrepp som bland annat omfattar personer som inte ser sig själva som man eller kvinna (t.ex. intergender), personer som vill byta juridiskt kön (transsexuell) eller personer som inte kan eller tycker att det är viktigt att definiera sitt kön (t.ex. ickebinär).

Könsneutralt språk är egentligen ingen nymodighet. Barn, syskon, förälder, kompis ...  allt är exempel på könsneutrala ord som så vitt jag vet aldrig ifrågasatts. Men numera tycks ett könsneutralt språk ofta förknippas med hen. När jag frågade mina facebookvänner hur de ställde sig till att använda ett könsneutralt språk, fick jag många tänkvärda svar, bland annat detta: 

"Positiv! Rett og slett fordi sånt skal en få velge selv. Jeg vil omtales som "hun", og om noen konsekvent hadde kalt meg "han" hadde det såret meg. Hvis noen vil omtales som "hen", så er det fordi det er det som føles rett for dem."

Alltså. Den som vill omtalas som han ska omtalas som han. Den som vill omtalas som hon ska omtalas som hon. Den som vill omtalas som hen ska omtalas som hen. Utan värderingar, invändningar eller ifrågasättande. 

Ett annat steg som tagits för att göra svenskan mer könsneutral är att byta ut man mot en i meningar som: "Man får göra som man vill." --> "En får göra som en vill." En orsak till bytet är att man är så tydligt kopplat till en person av manligt kön, medan en saknar den direkta kopplingen till kön och därmed blir mer allmängiltigt.

Men varför är ett könsneutralt språk viktigt? För många finns önskad om en ökad jämställdhet med som en bevekelsegrund, och då blir förstås motfrågan: kan språket verkligen påverka jämställdheten i ett samhälle? Min personliga och mycket bestämda uppfattning är ja. Språk är makt. 

Ett tydligt exempel på hur språket har haft betydelse för grundläggande mänskliga rättigheter handlar om kvinnors rösträtt i Schweiz. Ni vet det där landet som gav kvinnor rösträtt på federal nivå 1971, och som väntade ända till 1990 innan kvinnor fick rösträtt i alla landets kantoner. Ett av motståndarsidans argument var att lagtexten bara stipulerade att medborgare av manskön (der Bürger) hade rösträtt, inte medborgare av kvinnokön (die Bürgerin). Språket hindrade kvinnorna från att få rösta.

Även om jag inte känner till några riktigt lika invasiva begränsningar på grund av språket, så ser vår svenska lagstiftning likadan ut: han används ofta som generiskt pronomen, framför allt i äldre lagtexter. Se till exempel Brottsbalkens första kapitel, sjätte paragrafen: 

"För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd."

Han ska alltså syfta på både han, hon och hen, och är en hälsning från en tid då mannen automatiskt var juridikens huvudperson, eftersom kvinnor exempelvis inte kunde ingå avtal. Det här är bara ett av många exempel på att vi lever i ett samhälle där mannen är norm, något som naturligtvis avspeglar sig i vårt språk.

Ni känner alla till de traditionella exemplen: riksdagsman, vetenskapsman, brandman, gärningsman ... Ord som, trots sin ändelse, ska omfatta både män och kvinnor. Könsneutrala alternativ finns för vissa av dem: riksdagsledamot, forskare och gärningsperson. Andra ord är inte direkt könade, men eftersom det finns en feminin form av dem är manskön ibland underförstått. Till exempel lärare - lärarinna, författare - författarinna, skådespelare - skådespelerska. Utgångspunkten är i alla exempel att mannen är norm, och att kvinnor är avvikande. Två ord, flygvärdinna och sjuksköterska, vållar ofta problem när personen som bär yrkestiteln är man. Då heter det ofta manlig flygvärdinna eller manlig sjuksköterska. För ett ord som antyder att bäraren är kvinna omfattar inte män med samma självklarhet som i det tidigare exemplet. 

Språk är inte allt. Jämställdhetskampen står inte och faller med hen eller en eller andra könsneutrala språkval. Men språket är en del av vår kultur och vårt samhälle. De patriarkala strukturer som vi lever med, återspeglas också i vårt språk. Att inte ta mansnormen i språket för given, är en del i strävan efter ett mer jämställt samhälle. Och när kritiker frågar sig om det inte finns viktigare saker att göra för jämställdheten än att tjata om hen, så frågar jag mig om det inte finns viktigare saker att göra än att ifrågasätta att någon använder hen. För det handlar inte om hönor. Det handlar om frihet, det handlar om jämställdhet och det handlar om rätten att själv få bestämma sitt kön.

/ Thérèse

Källor och vidare läsning:

DN. Ordet 'man' blir 'en' i kampen för jämställdhet. 

Jobin, Svenskan är inte könsneutral.

Lando, Om hon eller han eller den. 

Vill man veta mer om trans är en bra början att lyssna på Saga Beckers viktiga sommarprat som finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, språk, kön, könsneutralt språk, hen, en jämställdhet

Vem är författare?

När är man egentligen författare? Frågan kan vara en av de som diskuterats flitigast i de olika författarkretsar jag är med i på sociala medier. Räcker det att ha gett ut en bok eller måste man ha gett ut flera? Kan man gett ut den på eget förlag eller måste den finnas på ett etablerat förlag? Är man författare om man skrivit flera böcker som alla ligger i den virtuella byrålådan? Är det kanske upplagans storlek eller antalet sålda böcker som avgör? Finns det någon sorts kvalitetsmätning av texten som har betydelse? 

Författare är ingen skyddad titel. Vem som helst kan kalla sig författare, och många gör det. Den vanligaste definitionen, om man nu ändå vill ha en sådan, är dock att en författare har gett ut minst två böcker. Det är nämligen då  man kan bli medlem i Sveriges författarförbund. En facklig organisation för författare och översättare. Just nu är vi omkring 3 000 medlemmar.

När jag var barn drömde jag om att bli författare. När jag var tonåring och skrev så pennorna glödde drömde jag om att bli författare. När jag blivit vuxen drömde jag om att någon gång få uppleva att mina ord omslöts av hårda pärmar. Nu har jag varit författare i författarförbundets ögon i ett drygt år. Hösten 2011 debuterade jag med Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott som jag skrev tillsammans med Sofia Åkerman och som gavs ut på Natur & Kultur. I mars 2014 kom Möt mig som jag är - hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva som gavs ut av Libris. Hösten 2014 blev jag också invald som medlem i författarförbundet. 

Om jag känner mig som författare? Ja, ibland gör jag det. När jag ser mina böcker i bokhandeln, på en kurslitteraturlista, i en riksdagsmotion, ser att någon tipsar om dem på Instagram eller läser om dem i en bloggrecension. Då känner jag mig som författare på riktigt. Men det måste tillstås att den författare jag är idag, ligger ganska långt bort från bilden jag hade av författare som barn. Det är mer blod, svett och tårar och betydligt mindre skrivande än jag föreställde mig då. Men jag trivs rätt bra ändå.

/ Thérèse