Barnperspektiv på Lundsberg

I dagarna har det återigen rapporterats om urspårad nollning på internatskolan Lundsberg. Den här gången handlar det om elever som brännskadats med strykjärn av äldre skolkamrater. Mediakarusellen drog igång på ett ögonblick, inte så underligt kanske, med tanke på att skolinspektionen avslutade en flerårig granskning av Lundsberg så sent som i våras. Men nu var det alltså dags igen. Efter initialt tama reaktioner från skolans sida skickades ett antal elever hem, och snart var skolinspektionen ånyo på besök på den anrika skolan. På en presskonferens gavs sedan det överraskande och sällsynta beskedet att myndigheten beslutat sig för att förelägga skolan med verksamhetsförbud med omedelbar verkan. Beslutet gäller i högst sex månader, och innebär att Lundsberg från och med i morgon inte får bedriva någon undervisning. 

På sociala medier, med twitter i spetsen, har vågorna gått höga. Många tweets dryper av klassförakt och det är svårt att hitta någon sorts kärna i kritiken. Å ena sidan tycks det vara rätt åt överklassen att deras skola äntligen stängs, å andra sidan ifrågasätts det om alla andra skolor där mobbning förekommer också ska stängas. Att eleverna drabbas av panik för att deras skola, tillika under terminstiderna hem, på ett ögonblick tagits ifrån dem viftas bort med att de rika diplomatbarnens föräldrar säkert kan köpa dem en annan skolplats. Och varför skaffar överklassföräldrarna alls barn, om de ändå bara tänker sätta dem på internat?

Jag får en fadd smak i munnen av allt det här. Människors lika värde, gäller det alla utom överklassen? Hur är det rimligt att barn till rika föräldrar på något sätt får skylla sig själva för att de går i en skola med bedrövlig syn på vad som är kamratskap? Vore det på något sätt värre om det brännskadade barnet gått på Rosengårdsskolan än på Lundsberg? Det är fascinerande hur en fråga som i högsta grad rör barn, så fullständigt kan sakna ett barnperspektiv.  

Ja. Det verkar som att Lundsberg passerat bäst-före-datum. 

Och ja. Det är sannolikt en god idé att stänga skolan. 

Men nej. Det är inte okej att raljera över de barn som förlorar inte bara sin skola och den trygghet den faktiskt innebär för många elever, utan också sitt hem för de som tillbringar terminerna på internatet. Att vara tonåring och på en eftermiddag förlora både skola, kompiskrets och bostad kan inte ses som annat än ett trauma, oavsett hur mycket pengar deras föräldrar tjänar.

/ Thérèse

Skolinspektionens beslut

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6

SvD 1, 2, 3, 4, 5  

Utkast till ett brev

Idag släpps den första singeln från Lars Winnerbäcks kommande skiva. Hela plattan kommer den 18 september, och den 18 september är det turnéstart i Cloetta arena i Linköping. Det verkar lovande!

 

/ Thérèse

Äppelknyckarjazz

Vi bor i en lägenhet på tredje våningen och kan plocka äpplen från balkongen. Strikt sett tillhör sannolikt äpplena Mjölby kommun, eller den som anlagt den lilla parken nedanför vår balkong, men jag tänker att denna för oss anonyma äppelträdsägare inte kommer protestera om vi plockar lite frukt i kronan. Och gör hen det får vi väl bjuda på äppelpaj.

Landat på Östgötaslätten

Den senaste veckan har varit oerhört intensiv. Flyttpackning och flyttstäd i Lund. Begravning i Helsingborg. Långresa upp till Mjölby för att ta emot vårt möblemang av flyttfirman. Uppackning, uppackning, uppackning. En vän som råkat illa ut och gnagande oro.

Men nu. På sjätte dagen sen vår ankomst hit till Mjölby börjar jag landa. Lägenheten ser allt mer ut som ett hem, och känns som ett dessutom. Jag kan glädjas åt att vara hemma igen, hemma på Östgötaslätten igen. Det blir bra det här.

Om inte annat kan vi ha Mjölbys snyggaste försterlampor.

Vad säger partierna om psykiatri?

Jag är med i en facebookgrupp som heter Upprop för en ny psykiatri. Kan varmt rekommendera den, tillika Psykbubblan; båda är seriösa grupper där lärorik information länkas och viktiga diskussioner förs. Igår länkades en artikel där Norska psykologföreningen har gått igenom hur partierna ställer sig i psykiatrifrågor (det är stortingsval i september). Jag blev förstås nyfiken och gjorde en snabb genomgång av våra åtta svenska riksdagspartier. Jag vill understryka att jag inte har läst partiprogrammen, utan bara tittat på "Vår politik A-Ö", en kort sammanfattning som alla partier har i någon form på sina respektive hemsidor. Här är resultatet, i någon sorts grov ordning från vänster till höger. Klicka på den inledande partiförkortningen för att komma till partiets sida om psykiatri. 

Alla partier förutom SD och MP har en särskild rubrik för psykiatri, psykisk ohälsa eller psykiatrisk vård. SD nämner behovet av en tillgänglig psykiatri under sin rubrik "En värdig vård för alla". MP har ingen egen sida för psykiatri och nämner inte heller ordet psykiatri under sin rubrik "Hälso- och sjukvård". Söker man på MP:s hemsida får man träffar på ordet psykiatri, men de ligger under lokala hemsidor eller på nyhetssidor.

(V) menar att ökningen av psykisk ohälsa har sin grund i sociala orsaker och trycker på förebyggande insatser. Psykiatrin måste förstärkas och egenmakt och inflytande ska vara nyckelord. Sysselsättning och bostad betonas. De prioriterar fler specialistsjuksköterskor inom psykiatrin, och vill även skapa en skötarutbildning inom yrkeshögskolan för att säkra och höja kompetensen inom psykiatrin.

(S) kräver fler vårdplatser och bättre kompetens, både i form av fler psykiatriker och mer kunskap om psykisk ohälsa i primärvården. De vill ha bättre samverkan på olika plan. De föreslår en 10-årig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin och innehålla kortsiktiga så väl som långsiktiga mål, som kan följas upp och utvärdera.

(C) sticker ut på flera sätt, inte minst omfångsmässigt. De har en lång sida som bland annat innehåller 9 "Centerpartiet vill"-punkter. De handlar bland annat om evidensbaserade förebyggande insatser, arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt att öka tillgängligheten. (C) är det enda partiet som tar upp nollvision för självmord, även om de inte uttryckligen kräver en dito. Däremot menar de att vården måste bli bättre på att uppmärksamma självmordsrisk och förebygga självmord. De vill ha ett nytt folkhälsopolitiskt område för främjande av psykisk hälsa. 

(M) menar att psykiatrin måste ha en helhetssyn och sammanfattar sin politik kring psykiatri i tre punkter; Vården, vardagen och valfriheten. Vården ska vara kunskapsbaserad och god och rehabilitering ska finnas. Vardagen med arbete, sysselsättning och boende ska vara varierat för personer med psykisk funktionsnedsättning. Valfriheten måste öka i psykiatrin gällande vem som ska utföra insatserna och hur de ska utföras.

(FP) erkänner att även om alliansen gjort mycket finns mycket kvar att göra. De har tre "vi vill-punkter" där de kräver fler vårdplatser i slutenvård samt olika boendeformer (ingen ska avvisas på grund av platsbrist), de kräver att bara vetenskapliga behandlingsmetoder ska användas samt på rätten till daglig sysselsättning för "personkrets 3 i LSS". 

(KD) har en kompakt text som handlar om att psykiatrin måste få lika hög prioritet som annan sjukvård. De vill införa en värdighetsgaranti (?) för psykiskt funktionsnedsatta, korta köer till BUP och förstärka insatser mot självskadebeteende. De betonar vikten av tidiga insatser, av medicinsk och psykologisk kompetens och nämner sysselsättning och boende men bara beskrivande, inte i "vi vill-form".

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykiatrisk vård, psykisk ohälsa, politik, riksdagspartier,

Gröna grönsaker

Idag rapporteras om Livsmedelsverkets undersökning av våra vanligaste grönsaker, och en tio-i-topplista över de nyttigaste har publicerats. I tidningsartiklarna är det oklart hur listan är uppbyggd, det vill säga hur grönsakerna har rangordnats, men listan ser ut som följer:

1.  Gröna blad som spenat, mâchésallat, mangold och nässlor
2. Gröna bönor/haricot vert
3. Broccoli
4. Gröna ärter och sockerärter
5. Avokado
6. Vita bönor
7. Purjolök
8. Blomkål
9. Linser
10. Kikärter

När jag tänker efter äter vi sju av dessa tio grönsaker regelbundet, och en åttonde (sockerärtor) när säsongen bjuder. De enda vi äter sällan är gröna bönor (eftersom jag inte tycker om dem) och vita bönor. Däremot äter vi bladspenat, maché och mangold nästan dagligen. Att göra en stor sallad på dessa gröna blad, lite finhackad färsk fänkål (och fänkålsdillen), lite avocado och så en skvätt citronolivolja över är gott till nästan allt. Broccoli har vi till paj och soppa, lite beroende på årstid, blomkål gör vi soppa av, linser och kikärter har vi i grytor och röror, och purjolök till det mesta egentligen. 

Hur ser din tio-i-topplista ut?

/ Thérèse
Media: SvD, DN, DagensMedicin, Skånskan, DI, GP,

Läs även andra bloggares åsikter om grönsaker, grönt, blad, livsmedelsverket

Landsförrädare

Det finns vissa saker som tycks heliga i Sverige: det ständiga lovprisandet av värmen till exempel. Säger man ett enda ont ord om tryckande sommarhetta kan man räkna med ett snabbt och syrligt svar. När det är regn och rusk i november, svinkallt i januari eller grått och trist i mars så är det ingen som höjer på ögonbrynet om man klagar på vädret - men när värmen för tionde dagen i rad spränger trettiogradersstrecket på såväl utomhus- som inomhustermometern betraktas man närmast som en landsförrädare om man yppar ett klagande ord. 

Men vet ni? Det finns faktiskt människor (typ jag) som inte tycker om högsommarvärme. Som tycker att 22 grader är alldeles tillräckligt och bara mår dåligt av den tryckande hettan. Och vet ni vad som är riktigt häftigt? Att jag tycker illa om värmen kommer inte på något sätt att förändra väderläget. Mina regnönskningar kommer inte ta ifrån er sommaren. Faktum är att jag inte ens missunnar er den. Jag vet att ni är många som älskar värmen, som trivs i den och som mår bra i den. Det är bara det att jag inte gör det. 

Därför är det med lycka som jag skriver de här raderna till ljudet av det smattrande regnet; det första ordentliga regnet på över en månad här i Lund. Det är fortfarande 21 grader utomhus och 25 inomhus, men så svalt har det inte varit vid den här tiden på dygnet (11.00) på många veckor. 

Och jag njuter.

/ Thérèse

Gyllene tak

/ Thérèse

En levande dröm

Ibland drabbas jag av vad jag bäst kan beskriva som overklighetskänslor inför det liv jag lever. Det är så bra att jag nästan kan skämmas - har jag verkligen rätt att ha det så bra?* Vad är det som gjort att jag ska få leva min dröm, när så många andra sliter för sin överlevnad? Jag inser förstås att det inte finns något egentligt svar. Men jag är så långt ifrån den osäkra, självhatande unga kvinna jag var för tio år sedan, att jag ibland har svårt att verkligen tro att det har varit jag. 

Redan sedan barnsben har jag drömt om att få skriva. Att "bli författare" kunde jag drömma om upp till tioårsåldern, sedan är det en ungefär lika verklighetsförankrad dröm som att bli fotbollsproffs. Men inom mig har drömmen funnits där. Språket och skrivandet är det enda jag kunnat känna mig trygg i under hela mitt liv. Det enda område som jag verkligen känt att jag behärskat. Någon gång ville jag få arbeta med det jag kände mig bra på.

Alldeles nyss slog det mig att det är precis det jag gör. Jag får faktiskt betalt för att skriva. Precis innan jag klickade upp webbläsaren för att skriva det här inlägget satt jag och arbetade med ett kapitel till den bok som kommer ut till våren. I går kväll okynnesskrev jag lite på det romanprojekt jag påbörjade i januari, och i morse snubblade jag över en av de krönikor jag skrev för 1177 tidigare i våras. 

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, mer än att säga - sluta aldrig drömma. Låt ingenting tysta den där inre rösten, den inre längtan. Livet är allt annat än statiskt och även om det ter sig aldrig så mörkt, aldrig så hopplöst eller omöjligt så kan det faktiskt förändras precis när som helst. 

/ Thérèse

* Alltså. Självklart har jag svårigheter i mitt liv precis som de allra flesta har. Självklart har jag dagar då jag helst av allt vill dra täcket över huvudet och be världen dra åt pipsvängen. Men i jämförelse med vad som varit så lever jag verkligen min dröm. För det är jag djupt tacksam.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, dröm, liv, livsförändring, författarskap, författare,

En hälsning till ängsliga föräldrar

Jag var i fyraårsåldern. Kanske tre, kanske fem. Mamma och jag var och handlade i den lilla butiken där vi ofta handlade på väg hem från dagis. Mannen i kassan, tillika butiksägaren, var en rödbrusig, skäggig och ganska bastant äldre herre. Som barn var jag rädd för skäggiga män, och just den här mannen tyckte jag var ovanligt läskig. När vi ska betala står jag bakom min mamma och utbrister plötsligt: 

- Mamma. Jag tycker han är ful.
Det här var knappast en kommentar min mamma varken önskat eller väntat, men hon räddade den snabbt genom att svara mig:
- Tycker du? Jag tycker han liknar pappa lite grand.
Jag fnissade lite och därefter var mannen inte särskilt skrämmande längre. Han var ju ungefär som pappa!

Mannen var i själva verket inte alls speciellt lik min far. Inte på det sätt vi brukar mena med likhet i alla fall. Han var människa, man och skäggig, men sen tog de uppenbara uteseendemässiga likheterna slut. Mammas kommentar hade två huvudsakliga syften; för det första att avdramatisera sin dotters smågenanta kommentar, och för det andra (och viktigare) att avdramatisera det dottern tyckte var avvikande och skrämmande genom att visa på likheter snarare än skillnader. 

Jag undrar vad som hänt om föräldrarna i Glasberga tänkt lite mer som min mamma. Ni vet, de som menade att deras barn inte skulle känna sig trygga om man byggde ett LSS-boende i "deras" bostadsområde. Eller om Masarinmammans grannar kunde ta ett sånt snack med sina barn, i stället för att attackera Masarinmamman och begära att de ska stänga in sitt barn. 

Jag har ännu inga barn, men tar mig friheten att slå fast en av de mest grundläggande uppgifter en förälder har: att lära sitt barn om den värld, det samhälle och den om givning som hen växer upp i. Till det hör att hjälpa barnet lära sig skilja ut verkliga och fantastiska faror. Barn har inte haft lika många år på sig som vi vuxna till att bygga upp fasta uppfattningar kring normer och hur saker och ting "ska vara", och är ofta mer flexibla i sin inställning. Förutsatt, förstås, att barnet får hjälp av sina föräldrar att förstå att bara för att någonting avviker från normen så innebär det inte per automatik att det är farligt. Barn föds inte med en inneboende förståelse för livets komplexitet och att människor kan se olika ut; det är något man som förälder är skyldig att lära barnen. 

Självklart finns det barn som skräms av saker vi vuxna har svårt att förstå, eller som blir osäkra inför allt som avviker från vad de är vana vid, även om föräldrarna gör allt för att hjälpa barnet att vidga perspektiven. Frågan är bara: blir barnen hjälpta av att föräldrarna håller de inbillade farorna på avstånd? Skapar man trygga barn genom att bygga upp en parallell fantasivärld i vilken man låter barnen växa upp? Är det inte just precis det som brukar få etiketten curling? 

Som förälder måste man hålla ordning på sina egna fördomar och råda bot på sin okunskap med kunskap, för att på bästa sätt kunna guida sina barn in i samhället. Det är man skyldig barnen - sina egna såväl som andras. 

/ Thérèse

Media och bloggosfären i urval: LT, Jill Söderlund, Deepedition

Läs även andra bloggares åsikter om lss, masarinmamman, glasberga, norm, avvikande

Skrivklåda på kvällskvisten

Manuset växer sakta fram, men det faktabaserade skrivandet flyter sällan lika lätt som det skönlitterära, och jag är trött efter en hel dags skrivande.

Plötsligt rasslar det till i huvudet. Skulle det funka? Kanske. Jag betraktar pusselbiten som plötsligt dykt upp i tanken ingående. Vrider och vänder på den för att få ett någorlunda hum om hur den är formad, och med vilka andra bitar den skulle kunna passa.

Gräver runt lite i minnesbanken och hittar en gammal, sliten bit som jag tyckt mycket om men aldrig kunnat använda. Men faktiskt, den borde kunna passa. Jag för dem närmare varandra, funderar på gemensamma nämnare och kopplingar. 

Så hittar jag en tredje bit. Den går inte alls att koppla samman med de första två, men den passar temamässigt väldigt bra med de första. Jag skakar runt i minnet, funderar ett var till och plockar med ett triumfartat leende fram kopplingsbiten samtidigt som jag häller upp tevattnet. Där var den! 

Fyra bitar. Det är lite för jämnt, jag gillar det inte riktigt. Medan jag plockar undan i köket växer en femte bit fram. Först tvekar jag - kanske är den för ömtålig? Kanske tål den inte min ingående granskning, men jag ger den ett försök. Och jodå, den verkar hålla. 

Snart sitter jag med ett vitt, blankt papper framför mig och pennan i handen. Pusselbitarna från mitt huvud nedtecknas hastigt på pappret och jag länkar samman dem med pilar åt ena och andra hållet. Vrider dem ett kvarts varv, funderar lite och byter plats på två. 

Bitarna har alla funnits där länge, de flesta i flera år, men de har inte kunnat stå för sig själva. Men en halvtimme efter att den första bilden gjorde sig påmind är bilden klar, och jag har en ny romanidé åt vilken jag vill ge mig hän. 

Tid är min verkliga bristvara.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, romanidé, författarskap, manus, skrivklåda

För varandra

/ Thérèse

Lov(e) till Internet

Som tidig åttiotalist växte jag upp utan datorer, mobiltelefoner och internet. Vår första dator var av märket Compis; svart bakgrund på skärmen, grön text och femtumsdisketter. Internet fick vi hem först när jag gick sista året på gymnasiet och min första mobiltelefon, en Nokia 3310, fick jag i 18-årspresent. Det var liksom inget konstigt med det. 

Men någonting har hänt, och snabbt som tusan har det gått. Idag finns datorer, mobiltelefoner och internet i snart sett varenda hem. Med jämna mellanrum blossar kritiken mot utvecklingen upp, och särskilt sociala medier får sig en rejäl släng av sleven. Inte ska väl ungdomar slösa bort tid vid datorn. Är det inte bättre att de träffar folk på riktigt i stället?* Visst kan jag också se att det finns potentiella problem med att internet är så tillgänglighet, men jag skulle vilja prata lite om alla fantastiska vinster.

Jag är ordförande i en kristen studentförening och just nu planerar vi höstprogrammet. På facebook slängde jag ut en fråga om bra filmer att se som kan ge upphov till diskussion. Snart har jag ett dussin förslag att fördjupa mig i. Jag söker också namn på en queerteolog som skulle kunna besöka föreningen, och twittrar ut min efterlysning. En halvtimme senare har jag fem namn på queerteologer runt om i landet som jag kan kolla upp. Både filmer och teologer hade jag förstås - med internets hjälp - i varierande utsträckning kunnat googla mig till, men jag tror inte jag är ensam om att värdera en rekommendation något högre än en sökträff på google.

När det gäller mitt jobb så vet jag ärligt talat inte hur jag hade klarat mig utan internet och utan sociala medier. Jag är så sjukt imponerad av forskare, journalister och författare som har gjort allt det jag gör idag med några knapptryckningar, utan tillgång till internet. Min mor disputerade i början av 90-talet och gjorde all research till sin avhandling med hjälp av bibliotekens gamla kartotek. Men i vilket kartotek hade jag kunnat slå upp personer som lidit av självskadebeteende och sökt vård för det de senaste fem åren? Vilket pappersregister hade jag kunnat vända mig till för att hitta killar som skadat sig själva och vill berätta öppet om det? Hur hade jag utan internet och sociala medier fått tag på dussintals av människor som vill berätta om sina erfarenheter av psykisk ohälsa och stöd från kyrkan?

Internet har som allting annat sina baksidor, precis som allting annat som involverar människor. Men det går inte en dag utan att jag förundras över hur mycket information där finns. Hur många fantastiska människor som finns runt om i landet, och runt om i världen, redo att hjälpa, tipsa och skicka vidare. Det gör mig både glad, fascinerad och jäkligt tacksam!

/ Thérèse

* Som att det bara är ungdomar som sitter vid datorn. Som om det bara handlar om att sitta vid en dator. Som att tiden vid datorn eller internet inte kan vara givande. Som om relationer går att dela in i viktiga (i köttvärlden) och oviktiga (på internet). Bah.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, lov, hjälp, datorer, kontakt, relationer, kontaktnät,

Grundtonen i min tro

Idag skriver Kristian Lundberg en text i SvD om "det fundamentala i livet"; sin tro. Jag har läst texten en handfull gånger åtminstone sen i morse, och var gång slår den an en ny ton i mig. Hela dagen har jag försökt sätta ord på de där tonerna som klingar inombords; försökt hitta ett sätt att själv förstå hur den berör mig. Ofta tänker jag bäst när jag tänker i skrift, alltså sorterar mina tankar som om jag skulle skriva ett blogginlägg, ett bokkapitel eller en scen. Idag har jag bara lyckats fånga enstaka fragment utan att pussla ihop dem till något sammanhängande.

"Jag vet inte när jag passerade gränsen och nådde fram till en tro. Jag vet däremot att jag numera befinner mig i ett mer främmande land, en plats där jag på samma gång är helt hemma och alltid en främling. Det finns ett mörkt basackord i mig, en speciell ton som kräver absolut koncentration. Det är tro. Ett inre liv, ett yttre liv." (Lundberg)

Jag vet inte heller. Men basackordet finns där, dovt och stilla. Det där jag alltid kan vända åter till, men ibland har så outsägligt svårt att finna.

"Tilliten blir verklig i det ögonblick då jag förstår att jag svarar inför Gud, inte Gränspolisen i Skåne. Den finns en existentiell balans, mellan det inre och det yttre. Det är i den här utsattheten jag förbereder mig på att ta emot nåden." (Lundberg) 

Jag tror att jag bottnade i min tro när jag första gången förstod, verkligen på djupet förstod, att det är Gud jag svarar inför. Det är inte min egen moralkompass, mina föräldrars måttståck eller samhällets ideal som spelar roll. Det är Gud jag svarar inför.

Det skrämde mig först: hur kan jag svara inför någon jag inte kan ta på, vars form jag inte känner, vars yttre jag aldrig har sett, vars röst jag aldrig hört, vars siluett jag inte ens vet existerar (har Gud en kropp? en röst? en form?). Men så. En lättnad. En tro på att inte ens Gud förväntar sig att jag ska klara av det. Gud väntar sig inte att jag ska komma fläckfri till målet: då funnes ingen anledning att låta Jesus lida som han led. Jag får komma, i allt det som är min trasighet får jag ta emot nåden.

Jag möter allt oftare ett motstånd mot talet om synd och skuld i kyrkan. Orden väcker negativa associationer som vissa många vägrar att ta i med tång. För mig är synden, förlåtelsen och överlåtelsen bland det mest centrala i min tro. Jag får försöka, gång på gång får jag försöka att göra det rätta, men Gud vet att jag inte alltid kommer lyckas. För mig blir inte syndabekännelsen ett ok, utan en lättnad. Jag får lägga ifrån mig mina felsteg, mina brister och tillkortakommanden. Jag får komma till Gud och säga: "Jag försökte, men jag nådde inte ända fram. Hjälp mig att komma vidare."

"Jag vill det goda, men varför gör jag då det onda? Jag är en människa. Jag är inte fullbordad. Ändå rör vi oss genom städer, på arbeten, biografer, varuhus, sovrum – som om vi var just fullbordade, som valde vi aldrig fel." (Lundberg)

Jag är inte fullbordad. I det vilar jag. I den tanken får jag krypa ihop när livet faller likt korthus omkring mig. När allt jag gör blir fel, när allt jag vill smulas samman och när liv och död krockar med öronbedövande dån.

Just det kan vara grundtonen i min tro. Min största tröst och min största utmaning:
Jag är inte fullbordad - jag svarar inför Gud.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om kristian lundberg, svd, grundton, gud, tro

Sjung in!

/ Thérèse

Om tillit och belastningsregister

Att bli präst eller diakon i Svenska kyrkan är en lång och delvis lite komplicerad process. Dels krävs en teoretisk universitetsexamen som kan se lite olika ut beroende på vilken tjänst du söker dig till, och dels krävs en inomkyrklig utbildning. Dels ska du därmed antas till universitetets utbildning, precis som vilken annan student som helst, och dels ska du genomgå en prövning där du av kyrkan bedöms vara lämplig för att utbilda dig till präst eller diakon. Prövningen, eller antagningskonferensen, pågår ofta under en sommar och består av bland annat av praktik och samtal med teologer och en psykolog, blir du präst- eller diakonkandidat för det stift du sökt till.

Som kandidat är du då och då ute i församlingsverksamhet. Du träffar församlingsbor, både barn, ungdomar och vuxna, och du får pröva på delar av arbetsuppgifterna i din kommande tjänst. Lite som en praktik helt enkelt. Som lagen ser ut idag har stiften ingen möjlighet att begära utdrag ur belastningsregistret när man söker som kandidat, eftersom stiften då inte betraktas som arbetsgivare. Först när du vigts kan den församling som du anställs i begära ett utdrag ur registret.

I ett fåtal stift, däribland Strängnäs, har man löst det genom att kandidaterna själva begär ut ett utdrag ur belastningsregistret innan antagning. I de allra flesta stift görs dock inte den här kontrollen. Kanslichefen vid Växjö stift säger till Sveriges radio att: 

"Vi litar och tror på dem och det är väl det som är grunden, inte ett misstänkliggörande utan i stället att mötas genom dialog. Förhoppningsvis i samtalet, om det har hänt något, också kunna se och möta det så."

Det här är något jag diskuterat upprepade gånger med vänner som är prästkandidater. Jag har så svårt att se hur det här agerandet stämmer överens med Svenska kyrkans arbete mot sexuella övergrepp som sjösattes för några år sedan. Jag förstår inte varför ett utdrag ur belastningsregistret måste betraktas som ett misstänkliggörande och inte som en självklar omsorg om de barn och människor i beroendeställning som en präst eller diakon med alla garantier kommer möta i sin tjänst. Jag älskar den kyrka jag tillhör och jag är glad över de låga trösklarna och den tillit som finns till medmänniskan. Men ingen tjänar på att tilliten blir blind och blåögd.

Regeringen har nu föreslagit att kontrollerna ska utvidgas och att Svenska kyrkan själva ska kunna begära registerutdrag även för kandidater. Jag hoppas verkligen att det är en möjlighet som alla stift kommer att ta vara på. För allas bästa: kandidaternas så väl som barnens, församlingens och kyrkan som förtroendeorganisation.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om präst, diakon, kandidat, stift, utbildning, belastningsregister

Vi och dom

Igår berättade Aftonbladet om hur de boende i Glasberga protesterar mot kommunens plan på att bygga ett LSS-boende i ett villaområde. Det är tyvärr varken första eller sista gången den här typen av protester uppstår eller når till media. Förra året orsakade planerna för ett gruppboende i Varberg massiva protester från grannar och för några år sedan nekades psykiatrin i Linköping ersättningslokaler under en omfattande renovering på grund av protester från grannar och en intilliggande skola.

Argumenten som återges i artiklarna är repetitiva och vittnar tydligt om rädsla och okunskap. Min enda förhoppning är att okunskapen minskar för var gång liknande attityder lyfts till diskussion. 

" Med tanke på alla barn i området så är det inte lämpligt med ett sådant gruppboende."

"Vem kommer vilja köpa en tomt vid ett gruppboende?"

"Vi tänker på våra barn som inte kommer att känna sig trygga i sitt eget bostadsområde"

"Vilka ska bo där, är de farliga, de kan ju ha vilken bakgrund som helst."

Återigen aktualiseras frågan: vilket samhälle vill du ha? Ett som faktiskt försöker leva upp till principen om alla människors lika värde, eller ett tydligt hierarkisk samhälle där bara de som ser ut, uppför sig och tänker som normen får vara med? Ett samhälle som inkluderar även de som är särskilt utsatta, sjuka eller har någon form av funktionsnedsättning, eller ett elitistiskt samhälle som kräver avklarat inträdesprov för medverkan?

Det är så förföriskt lätt att tro att alla inom kommunal eller landstingsdriven psykiatri eller omsorg är olämpliga grannar, medan alla som inte är det är exemplariska dito. Så förföriskt lätt att dras med när en kraftig motståndsrörelse värnar och mitt och vårt och ställer det i opposition till dom och deras. Så skrämmande lätt att glömma stanna upp, att glömma tänka ett extra varv, att glömma att ifrågasätta och fundera på det långtgående konsekvenserna. Demokrati är sannolikt den viktigaste grundprincipen i vårt samhälle, men ibland undrar jag om mänskligheten inte skulle må bra av att använda demokratin till att ge sig själva en knuff i rätt riktning. Är det verkligen rimligt att allmänhetens rädsla och okunskap ska kunna sätta stopp för gruppboenden eller psykiatriska verksamheter? Jag är mycket tveksam. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om glasberga, varberg, linköping, gruppboende, lss, psykiatri, rädsla, okunskap