Sidor

lördag 3 augusti 2013

Grundtonen i min tro

Idag skriver Kristian Lundberg en text i SvD om "det fundamentala i livet"; sin tro. Jag har läst texten en handfull gånger åtminstone sen i morse, och var gång slår den an en ny ton i mig. Hela dagen har jag försökt sätta ord på de där tonerna som klingar inombords; försökt hitta ett sätt att själv förstå hur den berör mig. Ofta tänker jag bäst när jag tänker i skrift, alltså sorterar mina tankar som om jag skulle skriva ett blogginlägg, ett bokkapitel eller en scen. Idag har jag bara lyckats fånga enstaka fragment utan att pussla ihop dem till något sammanhängande.
"Jag vet inte när jag passerade gränsen och nådde fram till en tro. Jag vet däremot att jag numera befinner mig i ett mer främmande land, en plats där jag på samma gång är helt hemma och alltid en främling. Det finns ett mörkt basackord i mig, en speciell ton som kräver absolut koncentration. Det är tro. Ett inre liv, ett yttre liv." (Lundberg)
Jag vet inte heller. Men basackordet finns där, dovt och stilla. Det där jag alltid kan vända åter till, men ibland har så outsägligt svårt att finna.
"Tilliten blir verklig i det ögonblick då jag förstår att jag svarar inför Gud, inte Gränspolisen i Skåne. Den finns en existentiell balans, mellan det inre och det yttre. Det är i den här utsattheten jag förbereder mig på att ta emot nåden." (Lundberg) 
Jag tror att jag bottnade i min tro när jag första gången förstod, verkligen på djupet förstod, att det är Gud jag svarar inför. Det är inte min egen moralkompass, mina föräldrars måttståck eller samhällets ideal som spelar roll. Det är Gud jag svarar inför.

Det skrämde mig först: hur kan jag svara inför någon jag inte kan ta på, vars form jag inte känner, vars yttre jag aldrig har sett, vars röst jag aldrig hört, vars siluett jag inte ens vet existerar (har Gud en kropp? en röst? en form?). Men så. En lättnad. En tro på att inte ens Gud förväntar sig att jag ska klara av det. Gud väntar sig inte att jag ska komma fläckfri till målet: då funnes ingen anledning att låta Jesus lida som han led. Jag får komma, i allt det som är min trasighet får jag ta emot nåden.

Jag möter allt oftare ett motstånd mot talet om synd och skuld i kyrkan. Orden väcker negativa associationer som vissa många vägrar att ta i med tång. För mig är synden, förlåtelsen och överlåtelsen bland det mest centrala i min tro. Jag får försöka, gång på gång får jag försöka att göra det rätta, men Gud vet att jag inte alltid kommer lyckas. För mig blir inte syndabekännelsen ett ok, utan en lättnad. Jag får lägga ifrån mig mina felsteg, mina brister och tillkortakommanden. Jag får komma till Gud och säga: "Jag försökte, men jag nådde inte ända fram. Hjälp mig att komma vidare."
"Jag vill det goda, men varför gör jag då det onda? Jag är en människa. Jag är inte fullbordad. Ändå rör vi oss genom städer, på arbeten, biografer, varuhus, sovrum – som om vi var just fullbordade, som valde vi aldrig fel." (Lundberg)
Jag är inte fullbordad. I det vilar jag. I den tanken får jag krypa ihop när livet faller likt korthus omkring mig. När allt jag gör blir fel, när allt jag vill smulas samman och när liv och död krockar med öronbedövande dån.

Just det kan vara grundtonen i min tro. Min största tröst och min största utmaning:
Jag är inte fullbordad - jag svarar inför Gud.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 kommentarer:

Camilla sa...

Jag känner också en enorm trygghet i syndabekännelsen. Det var då jag förstod att vad jag än har gjort med min tro, där tvivel och andras förlöjligande prat länge var centralt, välkomnas jag alltid och fortfarande av Gud, som min tro slogs fast. Lustigt det där hur tvivel kan få tron att växa och ur det som vi kanske är mest rädda för, att erkänna våra brister, kan vara det tryggaste vi kan göra.

Thérèse Eriksson sa...

Camilla: Så fint att höra! Det är så ofta jag möter motstånd mot syndabekännelsen att jag ibland på allvar blir rädd att den ska strykas ur gudstjänstordningen.