Som tidig åttiotalist växte jag upp utan datorer, mobiltelefoner och internet. Vår första dator var av märket Compis; svart bakgrund på skärmen, grön text och femtumsdisketter. Internet fick vi hem först när jag gick sista året på gymnasiet och min första mobiltelefon, en Nokia 3310, fick jag i 18-årspresent. Det var liksom inget konstigt med det.
Men någonting har hänt, och snabbt som tusan har det gått. Idag finns datorer, mobiltelefoner och internet i snart sett varenda hem. Med jämna mellanrum blossar kritiken mot utvecklingen upp, och särskilt sociala medier får sig en rejäl släng av sleven. Inte ska väl ungdomar slösa bort tid vid datorn. Är det inte bättre att de träffar folk på riktigt i stället?* Visst kan jag också se att det finns potentiella problem med att internet är så tillgänglighet, men jag skulle vilja prata lite om alla fantastiska vinster.
Jag är ordförande i en kristen studentförening och just nu planerar vi höstprogrammet. På facebook slängde jag ut en fråga om bra filmer att se som kan ge upphov till diskussion. Snart har jag ett dussin förslag att fördjupa mig i. Jag söker också namn på en queerteolog som skulle kunna besöka föreningen, och twittrar ut min efterlysning. En halvtimme senare har jag fem namn på queerteologer runt om i landet som jag kan kolla upp. Både filmer och teologer hade jag förstås - med internets hjälp - i varierande utsträckning kunnat googla mig till, men jag tror inte jag är ensam om att värdera en rekommendation något högre än en sökträff på google.
När det gäller mitt jobb så vet jag ärligt talat inte hur jag hade klarat mig utan internet och utan sociala medier. Jag är så sjukt imponerad av forskare, journalister och författare som har gjort allt det jag gör idag med några knapptryckningar, utan tillgång till internet. Min mor disputerade i början av 90-talet och gjorde all research till sin avhandling med hjälp av bibliotekens gamla kartotek. Men i vilket kartotek hade jag kunnat slå upp personer som lidit av självskadebeteende och sökt vård för det de senaste fem åren? Vilket pappersregister hade jag kunnat vända mig till för att hitta killar som skadat sig själva och vill berätta öppet om det? Hur hade jag utan internet och sociala medier fått tag på dussintals av människor som vill berätta om sina erfarenheter av psykisk ohälsa och stöd från kyrkan?
Internet har som allting annat sina baksidor, precis som allting annat som involverar människor. Men det går inte en dag utan att jag förundras över hur mycket information där finns. Hur många fantastiska människor som finns runt om i landet, och runt om i världen, redo att hjälpa, tipsa och skicka vidare. Det gör mig både glad, fascinerad och jäkligt tacksam!
/ Thérèse
* Som att det bara är ungdomar som sitter vid datorn. Som om det bara handlar om att sitta vid en dator. Som att tiden vid datorn eller internet inte kan vara givande. Som om relationer går att dela in i viktiga (i köttvärlden) och oviktiga (på internet). Bah.
2 kommentarer:
Och tänk så ensamt det hade varit utan internet .. Tänk så många människor en inte hade lärt känna om det inte vore för internet ..
Hanna: Men eller hur? Jag har så många människor som jag umgås med bortom datorerna, och många som jag bara träffar och umgås med online. Mitt sociala liv hade varit tämligen torftigt utan internet.
Skicka en kommentar