På 1950-talet genomförde Donald Hebb psykologiska experiment som fått stor uppmärksamhet. Han ville undersöka vad som hände när människor isolerades och berövades sina sinnen, så kallad sensorisk deprivation. För att göra det rekryterade han frivilliga försökspersoner, friska män tilliga studenter, som fick ordentligt betalt för att delta. Personerna låstes in i varsen från händerna och huden. En fläkt susade för att störa bort eventuellt ljud.
Hebb hade planerat att experimentet skulle pågå i sex veckor, men ingen av hans försökspersoner stod ut längre än en vecka - de flesta gav upp redan efter ett par dagar. Försökspersonerna drabbades av såväl hörsel- som synhallucinationer, och hade svårt att tänka klart. Hebb kunde visa att hjärnan är aktiv även utan yttre stimuli och att nervprocesser på ett dynamiskt sett ger upphov till tankar, känslor, föreställningar.
Hebbs experiment ansågs länge för kontroversiella för att upprepa eftersom flera av försökspersonerna for illa av det. År 2008 valde dock brittiska BBC att upprepa delar av hans forskning. Experimentet bestod av sex frivilliga personer som skulle vistas i en cell under 48 timmar. Cellerna filmades och övervakade av en psykolog. Hälften av försökspersonerna befann sig i en totalt mörklagd cell med en säng, ett bord och en stol, och den andra hälften i ett upplyst rum men de bar handskar kring händerna, glasögon som kraftigt försämrade synen samt hörlurar med konstant brus. Precis som Hebbs försökspersoner kunde de när som helst avbryta experimentet, och de visste också att de oavsett vad skulle ta slut efter 48 timmar. Men efter bara några timmar hade en av kvinnorna i den mörklagda cellen svårt att lita på sina kvarvarande sinnen: hon upplevde lakanen i sängen som våta i stället för kalla, och kvinnan utvecklade under försökstiden direkta vanföreställningar.
Isolering, att avskilja en människa från andra, är något som används med olika syften i olika verksamheter. Inom psykiatrin och ungdomsvården kan avskiljande användas för att patienten eller klienten bedöms vara våldsam och utgöra en fara för andra. I kriminalvården kan interner eller häktade isoleras för att det inte ska (för)störa en pågående utredning. I vissa fall, som på Guantánamo och i Abu Ghraibfängelset, har isolering används som tortyr- och förhörsmetod.
Den senaste tiden har flera fall och typer av isolering uppmärksammats av media. Sveriges radio berättade igårom Robert King som satt isolerad i 29 år och fortfarande, 13 år senare, har svårt att orientera sig och har svårt för öppna ytor. Smålandsposten (och andra media t.ex. Expressen) berättade förra veckan om en man på rättspsyk i Växjö som suttit isolerad i femton månder, trots att grundregeln bara ger rätt att isolera i åtta timmar. FN:s antitortyrkommité har upprepade gånger kritiserat Sveriges häktningsförfarande, bland annat för att vi håller häktade personer isolerade under lång tid och på godtyckliga grunder. I början av februari presenterade åklagarmyndigheten förslag på åtgärder. Förra vården kritiserade Barnombudsmannen att barn isoleras i häkten, och vill helt förbjuda isolering av barn.
När jag och Sofia Åkerman skrev boken Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott berättade vi om hur kvinnor med självskadebeteende isolerades i många dygn i försök att få dem att sluta skada sig själva. Isoleringen skedde i små rum, ibland med frostade glasrutor så patienten inte kunde se ut. I rummet fanns ingen klocka och det enda ljud som hördes var ventilationens susande. Vissa patienter isolerades med så kallade tvångshandskar och tvångshjälm: en slags skinnpåsar som låstes fast kring handlederna och en hockeyhjälm som sattes på huvudet. En kvinna som var mycket närsynt berättar hur skötarna tog hennes glasögon när de satte på henne hjälmen, vilket ledde till att hon inte såg vem som kom in i rummet när de skulle titta till henne.
Varken patienterna på (rätts)psyk eller internerna på häktet berövas lika många sinnen som försökspersonerna i experimenten av Hebb eller BBC. Trota det vittnar många av dem om psykiskt lidande och ibland alltså om så allvarliga symtom som hallucinationer. Det får mig att allvarligt ifrågasätta om isolering verkligen kan vara en human metod att använda sig av, när vi så väl känner till de negativa effekterna. Eller är det faktiskt så att ändamålet helgar medlen?
/ Thérèse
Annat i media: SvD Debatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar