Sidor

onsdag 12 februari 2014

På flykt från mörka februari

På en kulle där tre grusvägar möts ligger en gammal gård där släktingar till mig har bott i mer än hundra år. Det är ett stort gult trähus flankerat av röda uthus och stengärdesgårdar. En sen kväll i augusti drar jag en kofta om axlarna och går ut i trädgården. Trots att det snart är midnatt är luften fortfarande ljummen, och stengrunden minns solens värme.

Jag rundar husknuten och går ner för en liten sluttning. Här omsluts jag av mörkret. Det finns bara två lyktstolpar inom flera kilometers radie – de som morfar lät sätta upp för sextio år sedan – men huset skymmer deras sken. I bortre delen av kohagen skymtar jag konturerna av dussintals månghundraåriga ekar, men jag ser dem nog mest för att jag vet att de finns där. Så lägger jag mig raklång på rygg i det lätt fuktiga gräset, blundar några sekunder och tar ett djupt andetag. När jag slår upp ögonen igen möter jag alltet.

Jag har aldrig sett så många stjärnor som jag ser här. I staden tränger ljuskällorna undan rymdens ljus, men här, på rygg i det svala gräset överväldigas jag av den glittrande stjärnhimlen. Knappt har jag hunnit fästa blicken så träder nya ljuspunkter fram. Den djupsvarta himlen strålar och nya, ljusa prickar träder fram ju längre jag orkar fokusera blicken. Plötsligt gungar marken till och jag greppar med mild panik om grässtråna – verkligheten blir så svindlande att jag för ett kort ögonblick tror att jag ska lyfta från gräsmattan och slungas rakt ut i vintergatan.

Men allt stillar sig snart igen och jag lutar mig halvliggande mot armbågarna. Fullmånen stiger över himlavalvet och snart sprider sig ett trolskt ljus över trädgården, hagarna och över korna som sover under det gamla körsbärsträdet. Syrsorna har tystnat och det enda som hörs är den mjuka brisen som försiktigt rister i eklöven, och ån som dånar någon kilometer bort. Inga bilar. Inga fläktar. Inga apparater. Inga människor. Bara tystnad.

Jag låter mig omslutas. Av tystnaden, av mörkret och månskenet, av närvaron och stjärnornas oändliga glans. Jag låter mig gå vilse i tankarna på att de stjärnor jag ser kanske inte längre lyser: kanske har de slocknat under den tid det tagit för ljuset att färdas från dem till mig. Jag låter mig bäras av känslan av att vara en del av något mycket större. Låter släktskapen knyta band mellan ett då och ett nu, och känner hur jag bottnar i livet, verkligheten och jaget. I helhet och helighet.

/ Thérèse

Inga kommentarer: