Jag var i fyraårsåldern. Kanske tre, kanske fem. Mamma och jag var och handlade i den lilla butiken där vi ofta handlade på väg hem från dagis. Mannen i kassan, tillika butiksägaren, var en rödbrusig, skäggig och ganska bastant äldre herre. Som barn var jag rädd för skäggiga män, och just den här mannen tyckte jag var ovanligt läskig. När vi ska betala står jag bakom min mamma och utbrister plötsligt:
- Mamma. Jag tycker han är ful.
Det här var knappast en kommentar min mamma varken önskat eller väntat, men hon räddade den snabbt genom att svara mig:
- Tycker du? Jag tycker han liknar pappa lite grand.
Jag fnissade lite och därefter var mannen inte särskilt skrämmande längre. Han var ju ungefär som pappa!
Mannen var i själva verket inte alls speciellt lik min far. Inte på det sätt vi brukar mena med likhet i alla fall. Han var människa, man och skäggig, men sen tog de uppenbara uteseendemässiga likheterna slut. Mammas kommentar hade två huvudsakliga syften; för det första att avdramatisera sin dotters smågenanta kommentar, och för det andra (och viktigare) att avdramatisera det dottern tyckte var avvikande och skrämmande genom att visa på likheter snarare än skillnader.
Jag undrar vad som hänt om föräldrarna i Glasberga tänkt lite mer som min mamma. Ni vet, de som menade att deras barn inte skulle känna sig trygga om man byggde ett LSS-boende i "deras" bostadsområde. Eller om Masarinmammans grannar kunde ta ett sånt snack med sina barn, i stället för att attackera Masarinmamman och begära att de ska stänga in sitt barn.
Jag har ännu inga barn, men tar mig friheten att slå fast en av de mest grundläggande uppgifter en förälder har: att lära sitt barn om den värld, det samhälle och den om givning som hen växer upp i. Till det hör att hjälpa barnet lära sig skilja ut verkliga och fantastiska faror. Barn har inte haft lika många år på sig som vi vuxna till att bygga upp fasta uppfattningar kring normer och hur saker och ting "ska vara", och är ofta mer flexibla i sin inställning. Förutsatt, förstås, att barnet får hjälp av sina föräldrar att förstå att bara för att någonting avviker från normen så innebär det inte per automatik att det är farligt. Barn föds inte med en inneboende förståelse för livets komplexitet och att människor kan se olika ut; det är något man som förälder är skyldig att lära barnen.
Självklart finns det barn som skräms av saker vi vuxna har svårt att förstå, eller som blir osäkra inför allt som avviker från vad de är vana vid, även om föräldrarna gör allt för att hjälpa barnet att vidga perspektiven. Frågan är bara: blir barnen hjälpta av att föräldrarna håller de inbillade farorna på avstånd? Skapar man trygga barn genom att bygga upp en parallell fantasivärld i vilken man låter barnen växa upp? Är det inte just precis det som brukar få etiketten curling?
Som förälder måste man hålla ordning på sina egna fördomar och råda bot på sin okunskap med kunskap, för att på bästa sätt kunna guida sina barn in i samhället. Det är man skyldig barnen - sina egna såväl som andras.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om lss, masarinmamman, glasberga, norm, avvikande
2 kommentarer:
Har inte heller några egna barn men får ibland för mig att barnen inte gör så stor sak av saker runt omkring om inte föräldrarna gör det. Som liten var en av mina bästa kompisar ganska gravt hörselskadad och det var ingen som gjorde något stort väsen av det. För oss som barn var det inga problem att leka över huvud taget och det var absolut inget konstigt. Vi förstod varandra även om hon inte alltid hörde och jag inte kunde speciellt mycket tecken. Vet att min mamma till och med läste teckenspråk i ett par år på grund av att vi två lekte. Det jag vill ha sagt egentligen är att om man vill ha problem så blir det ofta det. Annars tar man det som det är och gör det bästa av situationen.
Anonym: På ett sätt delar jag din uppfattning. Barn tycks inte göra särskilt stor affär av mycket sån som vi vuxna tycker är mer problematiskt. Det där med språk är en sådan sak. Jag bor i ett hyresområde med barn från många olika länder, men de leker tillsammans trots att de inte talar ett och samma verbalt språk.
Samtidigt kan barn vara osedvanligt elaka mot varandra. Innan man lärt sig de sociala koderna, vad som är okej att säga och inte, så kan man säga sånt som jag sa till min mamma om mannen i butiken. Men jag är helt övertygad om att det är lättare för barn som får hjälp av sina föräldrar att förstå och uppskatta den rika variationen som vi människor representerar.
Skicka en kommentar