Igår möttes
vi av den tragiska nyheten att skådespelaren Robin Williams avlidit och att det
troligtvis handlade om självmord. Under kvällen bekräftade amerikansk polis
misstankarna i en direktsänd presskonferens, och samtidigt förlorade svenska
journalister allt de lärt sig om rapportering vid självmord.
Två motsatta
värden ska balanseras: å ena sidan måste vi uppmärksamma självmord för att
avstigmatisera och förebygga, å andra sidan får rapporteringen inte skada
människor som redan har självmordstankar eller självmordsplaner. Till sin hjälp
i bedömningen av vad som bör publiceras och inte finns därför två viktiga
dokument för media: Etiska regler för press, TV och radio, samt WHOs
stödmaterial för professionella inom media.
Fem av WHOs
konkreta råd är särskilt intressanta:
- Undvik att beskriva metoden som användes för ett fullbordat självmord
- Undvik att använda detaljerad information om platsen där självmordet genomfördes
- Försiktighet bör iakttas vid rubriksättning
- Var speciellt noggrann vid rapportering kring kända personers självmord
- Visa varsam respekt för de efterlevande och andra berörda
Även på Twitter
rapporterade journalister från presskonferensen och snart forsade självmordsbeskrivningarna
fram i flödet. Jag och många med mig påpekade det olämpliga och möttes i flera
fall av svar i stil med – ”Jag
rapporterar bara vad den amerikanska polisen sagt.” Tydligare försök än så att
svära sig fri från ansvar hittar man bara bland kivande barn: ”Det var inte mitt fel – det var dom som började!”
Ytterligare journalister försvarade sig med att de också hade publicerat
information om var man kan söka hjälp. Det är bra, men gottgör inte
metodbeskrivningarna. Att ge en självmordsbenägen människa ett rep kan inte
försvaras med att man också skickar med telefonnumret till psykakuten.
Självmord
berör oss alla. Majoriteten av de omkring 1500 självmord som begås i Sverige varje år har
kopplingar till psykisk ohälsa eller missbruk, och rent statistiskt har vi alla
just nu flera personer i vår omgivning som lider av psykisk ohälsa. Eller så är
vi själva drabbade.
Vi kan inte sticka
huvudet i sanden. Vi behöver tala om psykisk ohälsa. Vi behöver tala om
självmordstankar, självmordsplaner, självmordsförsök och fullbordade självmord.
Och vi behöver att media rapporterar om det. Men – det kräver också att media
tar ansvar för sin rapportering och följer de riktlinjer de själva dragit upp,
och som sakkunniga dragit upp för att hjälpa dem. När det handlar om självmordsrapportering
får det aldrig råda tvivel om att en människas liv är mer värt än alla löpsedlar,
klickmonster och lösnummer i världen.
/ Thérèse
1 kommentar:
Jag blev inspirerad (inte riktigt rätt ord...) av ditt inlägg på twitter och skrev ett mail till redaktionen på min lokala tidning och påpekade olämpligheten i rapporteringen. Jag har inte fått svar och de har inte tagit bort texten än, men jag hoppas att de i alla fall kan inse att det inte är särskilt snyggt.
Skicka en kommentar