Sidor

onsdag 13 augusti 2014

Härdsmälta i självmordsrapporteringen

Igår möttes vi av den tragiska nyheten att skådespelaren Robin Williams avlidit och att det troligtvis handlade om självmord. Under kvällen bekräftade amerikansk polis misstankarna i en direktsänd presskonferens, och samtidigt förlorade svenska journalister allt de lärt sig om rapportering vid självmord.

Två motsatta värden ska balanseras: å ena sidan måste vi uppmärksamma självmord för att avstigmatisera och förebygga, å andra sidan får rapporteringen inte skada människor som redan har självmordstankar eller självmordsplaner. Till sin hjälp i bedömningen av vad som bör publiceras och inte finns därför två viktiga dokument för media: Etiska regler för press, TV och radio, samt WHOs stödmaterial för professionella inom media.

Fem av WHOs konkreta råd är särskilt intressanta:
  • Undvik att beskriva metoden som användes för ett fullbordat självmord
  • Undvik att använda detaljerad information om platsen där självmordet genomfördes
  • Försiktighet bör iakttas vid rubriksättning
  • Var speciellt noggrann vid rapportering kring kända personers självmord
  • Visa varsam respekt för de efterlevande och andra berörda
Igår kväll lyckades svensk media, med tidningen Expressen i täten, att bryta mot samtliga fem råd. Med rubriker som ”Så tog han sitt liv” och ”Läs detaljerna i polisens utredning” kan jag bara förstå det som att Expressens redaktion drabbades av kollektiv härdsmälta. I flera artiklar spreds detaljerade beskrivningar av hur Robin Williams tagit sitt liv och var någonstans det skett. Den gnutta av privatliv som jag hade hoppats att han och hans närstående skulle få behålla, smulades effektivt sönder när media gödslade med information om hans sista timmar i livet. Den enda fråga som inte besvarades var hur man rättfärdigade publiceringen. Vad ska läsaren göra med sin nyvunna kunskap, annat än att använda den som en livsavslutande instruktionsmanual? Här finns kärnan i min kritik: risken att rapporteringen av ett självmord ska trigga någon annan att göra samma sak. En risk som ökar när den döde är en känd person som andra ser upp till eller identifierar sig med.

Även på Twitter rapporterade journalister från presskonferensen och snart forsade självmordsbeskrivningarna fram i flödet. Jag och många med mig påpekade det olämpliga och möttes i flera fall av svar i stil med – ”Jag rapporterar bara vad den amerikanska polisen sagt.” Tydligare försök än så att svära sig fri från ansvar hittar man bara bland kivande barn: ”Det var inte mitt fel – det var dom som började!” Ytterligare journalister försvarade sig med att de också hade publicerat information om var man kan söka hjälp. Det är bra, men gottgör inte metodbeskrivningarna. Att ge en självmordsbenägen människa ett rep kan inte försvaras med att man också skickar med telefonnumret till psykakuten. 

Självmord berör oss alla. Majoriteten av de omkring 1500 självmord som begås i Sverige varje år har kopplingar till psykisk ohälsa eller missbruk, och rent statistiskt har vi alla just nu flera personer i vår omgivning som lider av psykisk ohälsa. Eller så är vi själva drabbade.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden. Vi behöver tala om psykisk ohälsa. Vi behöver tala om självmordstankar, självmordsplaner, självmordsförsök och fullbordade självmord. Och vi behöver att media rapporterar om det. Men – det kräver också att media tar ansvar för sin rapportering och följer de riktlinjer de själva dragit upp, och som sakkunniga dragit upp för att hjälpa dem. När det handlar om självmordsrapportering får det aldrig råda tvivel om att en människas liv är mer värt än alla löpsedlar, klickmonster och lösnummer i världen. 

/ Thérèse

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag blev inspirerad (inte riktigt rätt ord...) av ditt inlägg på twitter och skrev ett mail till redaktionen på min lokala tidning och påpekade olämpligheten i rapporteringen. Jag har inte fått svar och de har inte tagit bort texten än, men jag hoppas att de i alla fall kan inse att det inte är särskilt snyggt.